Peter Haber: "Det kan bli ännu fler Beckfilmer"

Sommaren 2010 gjorde Martin Beck sin sista långfilm på bio. Redan då talades det, som flera gånger förut, om att filmerna skulle bli de sista. Men Sveriges flitigaste filmsnut är inte redo för pension riktigt än. I vår har fyra nya filmer premiär, och fyra till ska snart spelas in. Och den här gången kan inte Peter Haber svära på om han är klar med karaktären.

- Det som fick mig att komma tillbaks efter flera års tjat och vägran var att producenterna sa att vi ska förnya vissa saker. Ramarna ska behållas men jag såg möjligheten till en nytändning för mig. Jag kunde fördjupa problematiken och figuren. Till slut började jag känna en pyrande lust igen. Möjligheten att försöka hitta lite nytt i rollfiguren Martin Beck, säger Peter Haber.

- Dels en del ytliga saker: kläder, polisstation, miljö och sånt. Men på det djupare planet tycker jag att manus och arbetet har mer försökt utforska orsakerna till brotten och förståelse för dem som begår det. Att det inte bara handlar om att leta reda på sanningen, utan i högre grad också: Vad är det som gör att - det schablonartade uttrycket - att vanligt folk kan hamna i såna här situationer, att de totalt förlorar hämningarna och begår brott? Det tycker jag är utmaningen i de här nya filmerna.

- Sen är det så i en serie att vissa igenkännbara faktorer måste behållas. Beck har sin dotter, som ibland går honom på nerverna. Han har sin granne som alltid går honom på nerverna. Jag är en ohämmad fotbollsälskare, och brukar säga: Det är med fotboll som med teater och film. Det finns den där planen, och det finns vissa regler. Det vet vi. Men sen vet vi tamejfan inte vad som kan hända.

Fyra filmer har under vintern och våren premiär på C More, och sedan på DVD. De två första regisseras av Mårten Klingberg ("Cockpit"). 

MK: Jag fick börja med att göra en liten inventering i skallen. Vad gillar jag i den här genren? Jag tycker om att utforska mänskliga relationer, och man får se på krim som relationer som spårar ur i någon mening. Det är vansinnigt intressant att undersöka. Det var min ingång i det. Vara mån om att inte teckna skurkar och offer ytligt, utan göra dem till komplexa figurer.

- Förvånansvärt mycket. Vi var fyra nya författare och en ny utvecklingsproducent, Jörgen Bergmark. Vi fick uppdraget att förvalta det här. Peter skulle vara med, Micke (Persbrandt) skulle vara med. Sen fick vi ganska fria händer att dra det åt det håll vi önskade. Sen kan det vara frigörande att ha en ram att förhålla sig till, säger Klingberg.

Peter Haber fyller i:

- Det har tillkommit ett antal nya kollegor till Martin Beck. Sen har vi en ny fotograf som aldrig har gjort Beckfilm tidigare, Janne Jonaeus, med sitt bildspråk och stil. Så att vi hela tiden, varenda dag, som ett mantra har sagt att vi inte ska falla tillbaka på någon rutin. Det här måste återerövras varje dag. 

- Det är svårt. Det är ett dagligt arbete. Går nånting på automatik, då ska en varningslampa blinka, tycker jag. Det är nya situationer att förhålla sig till, och det är en utmaning.

Efter "Rum 302" och "Familjen" (premiär i januari) väntar filmerna "Invasionen" och "Sjukhusmorden". De två senare regisseras av Stephan Apelgren. Under våren spelar man in ytterligare fyra filmer, två i regi av Mårten Klingberg innan Jörgen Bergmark gör de två sista. 

- Det sås en del frön till saker som kommer att utvecklas, jag ska inte avslöja hur, i de följande filmerna. En viktig sak, det är att dessa poliser får en ny chef, och det kommer hända mycket kring den personen också. Jag ska inte avslöja hur det går, men det kommer att hända vissa saker, förklarar Haber.

- Jag kan säga så här. Ja, det blir bra, svarar Klingberg. Det är ju så att Peter har jobbat med det här i 18 år. Martin Beck är ju i slutskedet av sin karriär. Det var intressant att reflektera kring, och det vore dumt att inte ta vara på en sådan dramaturgisk godbit. En person som har levt så mycket för sitt yrke, vad händer när han ser om hörnet att det kanske inte är för evigt? Både Peter och Micke har åldrats privat, det har även deras karaktärer. Det har vi också låtit dem göra på manusstadiet.

- Vad Rolf och Cilla Börjlind upplevde var, att i de här mörka och ibland väldigt dystra berättelserna, så kan både Martin Beck men framför allt publiken behöva en liten andningspaus. Där man får vila från det konkreta fallet om så bara för några minuter. Det var deras idé, att antingen när fallet är avslutat eller mitt i, Beck går ut för att lugna ner sig, tar lite calvados, och fram kommer då denna något udda figur. Som ibland kan ge Beck en liten idé. Det är en liten halvlek, för att återgå till fotbollstermer.

- Sen vet jag att de själva hade en granne när de bodde i Stockholms stad, som var mycket märkligt och ganska påfrestande. Så nånstans finns det en verklig förlaga. 

- Vi har ibland lekt med tanken, att Beck åker på semester. Mallorca. Åh, vad härligt, en vecka borta från Stockholm. Han går ut på balkongen, och tamejfan, är inte den jäveln där också? "Tjena Martin. Åkte du Ving? Jag åkte med Fritidsresor." Och det var den semestern, haha.

- Jag är inte bitter. Men jag har gjort huvudrollen i ett antal filmer i Tyskland, jag har spelat teater i Tyskland. Finns inte en jävel som vet om det, därför att våra blickar har vänts västerut. Samtidigt är det intressant, att när det någon gång kommer en tysk film på bio, då går de ju bra. Som "De andras liv". 

- Jag har frågat tyska kollegor om varför de tycker om Beck. Och de säger, "därför att det känns som på riktigt." Det är inte förskönat, inte ens om vi är i en överklassmiljö så får inte den miljön ta överhanden. I tysk krim kan man uppleva att det ska vara lite snyggare. Man dör lite snyggare. Medan det här nordiska mörkret blir väldigt uppskattat, det känns som en ärlig realism. 

Våren 2007 intervjuade jag Peter Haber i samband med den tredje omgången Beckfilmer. Jag valde nu, i december 2014, att ställa några av frågorna en gång till för att se hur svaren förändrats.

2007: Vad jag tycker är Martin Becks särdrag är att han har en empati, en förståelse för såväl offer som förövare, att han inte är moralist. Också att det finns en viss uppgivenhet där han då och då frågar sig: ”vad tjänar det till?”. Eftersom han har varit polis i så många år utan att det direkt hjälpt, brottsligheten ökar ändå. Så det finns en motsättning i honom.

2014: Att han fortfarande orkar hålla på. Trots en gnagande känsla av uppgivenhet och meningslöshet. Att ägna ett helt liv åt att försöka se till att vanligt, hyggligt folk kan leva sina liv i fred utan brottslighet. Och ändå se brottsligheten öka trots alla ansträngningar. Den motsättningen tycker jag är intressant att försöka få liv i.

2007: Det kan man inte säga, man måste tycka om alla sidor hos en rollkaraktär hur obehaglig den än kan framstå i vissa fall. Då talar jag inte om Beck utan andra, men som skådespelare måste du gilla och kunna försvara alla sidor hos din rollfigur.

2014: Den sida som jag kanske inte är så förtjust i är att han är så extremt osocial. Han är en ensamvarg, och det är klart att jag med kärlek säger att jag hyser en viss empati. Jag tycker synd om honom när det gäller just den sidan. Men jag kan inte säga att det finns sidor hos honom som jag inte tycker om. På det privatmänskliga planet så är han lite feg. Inte på det professionella. 

2007: Inte med mig, nej. Nu är det slut.

2014: Just nu svarar jag nej. Men ska jag vara uppriktig: Det vet jag inte. David Fincher sa något bra när han fick frågan om han ville göra en film till av Stieg Larsson: "Det är som att fråga en kvinna som precis fött barn, om hon vill ha ett till." Då är oftast svaret nej, det är nog bra som det är just nu. Men man ska kanske aldrig säga aldrig. Man ska säga kanske.