Bioaktuella ”The Imitation Game” är den verkliga historien om hur geniförklarade Alan Turing lyckades knäcka tyskarnas krypteringsmaskiner under andra världskriget. MovieZine träffade huvudrollsinnehavaren Benedict Cumberbatch i London för en intervju om Bletchley Park-kodbrytaren, framgångar och utanförskap.
Kände du till historien innan du läste manuset?
- Jag kände till lite om Turing på grund av ”Breaking the Code” med Derek Jacobis fantastiska rollprestation. men mycket var en överraskning. Jag pendlade mellan att känna mig road och glad – att tänka att det här vart smart och roligt – till att bli ganska chockerad över vad som hände med kodbrytandet, och slutligen ytterst äcklad och förskräckt över hur han behandlades.
- Jag hoppas att den här filmen kommer hjälpa till att bredda kunskapen om honom. Alan Turing förtjänar att hamna på omslaget av historieböcker och vetenskapsböcker och pengasedlar tillsammans med Darwin. Han är en folkhjälte och jag tror att människor långsamt börjar förstå det. Delvis på grund av hemlighetsmakeriet kring vad han gjorde i kriget, delvis på grund av hur vi behandlade honom efteråt och delvis på grund av att han inte hade något intresse av marknadsföra sig själv som vetenskapsman. Han skrev aldrig en monografi som höjde upp hans vetenskap till en kändisnivå eller prisvinnande nivå som han skulle kunnat nå även på hans tid.
Studior i Hollywood var motvilliga till att göra en film om en homosexuell karaktär. Var du motvillig till att spela en?
- Jag tror inte nödvändigtvis att det var fallet, jag tror att det föder kritiken om att det inte finns tillräckligt med explicit sexuellt innehåll i filmen. Det här är en film om kärlek och mannen råkar vara homosexuell och han är helt ärlig med det. Vad som är vidrigt är hur han behandlas av samhället på grund av det. Denna intolerans berodde på paranoia som var kopplad till extrem rädsla för socialism. Det vi undersöker är vad det innebär att leva ett hemligt liv.
Det är en film om kärlek men också om att vara annorlunda...
- Vad jag försökte få fram i min porträttering av honom är att han flyr definitioner. Han är inte autistisk, han har inte Aspergers, han är inte någon som är en outsider per se, han var en väldigt känslig man i en brutal tid i historien. Han överlämnades till en fosterfamilj och hans föräldrar kom tillbaka när han var fyra år och han hade då börjat stamma. Jag tror att om man inte har förmågan att kommunicera och bilda sociala band med barn blir man inåtvänd och isolerad för att skydda sig själv, man stänger av. Han träffar någon som ser potential i honom som en vän och han blir kär i den här pojken som sedan dör av en sjukdom. Han stänger då av igen och blir besatt, på grund av att han vill hedra minnet av mannen som han älskade i skolan.
Med Keira Knightley på London-premiären av "The Imitation Game".
Kunde du relatera till utanförskapet på någon nivå?
- Jag tror att vi alla kan det, jag tror att vi gör det och jag tror att vi alla har misstankar eller vidskepligheter som gör att vi beter oss ganska udda. Vare sig det handlar om att blåsa bort en ögonfrans och önska sig något eller undvika att gå på sprickorna i trottoaren. Det gör inte att vi har Aspergers eller är autistiska för det. Det handlar om att ta kontroll över en liten del av livet för vi är alla föremål för livets kaos oavsett hur man vrider och vänder på det. Vi föds alla ensamma och dör ensamma, däremellan handlar det bara om att hantera just det. Och jag tror att vi alla har upplevt den känslan av isolation vare sig det handlar om ensamhet, att känna sig som den yngsta personen i rummet, att man klätt sig fel, att man är nya i skolan och inte känner någon eller svarar fel i klassrummet eller är sen. Vi har alla upplevt känslor av ångest över att vara annorlunda.
Du har haft en massiv framgång under de senaste två åren och det har gått väldigt fort. Hur svårt har det varit att hantera bieffekterna av yrket?
- Jag har gjort det här i ungefär 10-15 år. Jag antar att omfattningen av jobbet har ökat under de senaste åren men under de åren innan dess fick jag en verklighetsförankring. Jag vet hur det känns att inte vara nummer ett på call sheetsen och utöver det att ha familj och vänner som inte är en del av detta, som är främlingar till detta och fortfarande är min berggrund och otroligt viktiga. Att ha en känsla av ett hem är väldigt viktigt. Jag är inte särskilt defensiv när det kommer till mig själv. Jag är defensiv när det kommer till andra människor i mitt liv och jag tror som många likasinnade att jag är väldigt tydlig med distinktionen mellan det offentliga livet och mitt arbetet och mitt privatliv.
- Hittills har jag lyckats utan att bygga högre murar eller fly. Det är ingen taktik, det är bara sättet jag föredrar att leva mitt liv på. Jag tror att en biprodukt av det är att det gör folk förvirrade, får folk att tänka ”vad gör han sittandes på tunnelbanan bredvid mig, varför sitter han i biografen bredvid mig, varför vandrar han runt i det här galleriet för, varför står han i kön för sitt kaffe?”.
Vad har du lärt dig av det här yrket som du inte förväntade dig från början?
- Jag hade en ganska klar uppfattning av skådespelaryrkets verklighet på grund av mina föräldrar. Jag arbetade inte under så många falska föreställningar. Jag visste att jag ville göra saker annorlunda för världen jag började i som skådespelare var väldigt annorlunda från världen de började i som skådespelare. Det fanns inte så många möjligheter, man kunde inte omedelbart få en huvudroll i en film vid 20 eller 21 års ålder. Man kunde, men inte med den bakgrunden eller sättet som det vanligtvis gick till på för engelska skådespelare.
- Det enda jag någonsin velat göra är att jobba otroligt hårt och bli bäst på vad jag gör, det är vad jag strävat efter oavsett nivå. Första gången jag fick mitt genombrott som teaterskådespelare var i Regent's Park och människor kan vara ganska snobbiga när det kommer till vissa saker oavsett om det tv eller film. Även inom teatervärlden anses vissa etablissemang, vissa teatrar, vara mer eller mindre viktiga än andra. Men jag gick bara ut på scenen och tänkte att ”det här är National Theatre, det här är The Royal Shakespeare Company, det här West End, det här är Broadway – det spelar ingen roll. Och jag slutade aldrig att försöka tänka på det sättet.
"The Imitation Game" har biopremiär 16 januari.
