MovieZine möter mannen bakom masken - Jim Carrey visar sitt riktiga jag

Jag träffar honom i en lummig, soldränkt trädgård i Venedig. Jag är nervös och han har en skinnjacka. Det måste vara varmt, tänker jag och svettas lite själv i ren sympati.
”Hello” säger han med ett leende när han ser mig och hans röst är mjukt behaglig och min nervositet är plötsligt som bortblåst.

Vi sätter oss ner i skuggan för att samtala en stund. Samtala eftersom jag till min stora fasa glömt ta med mig blocket med frågorna och nu inte vet vad fråga om. Men det visar sig inte göra något. Jim och jag samtalar oss igenom vår utsatta kvart och det går hur lätt som helst.

Vi pratar såklart om filmen "Jim & Andy" som jag blev så tagen av att jag grät. Jim Carrey, mannen med gummiansiktet och de stora tänderna, mannen som alltid annars får mig att skratta, mycket högre än jag själv egentligen vill medge, fick mig att plötsligt gråta.

- Varför grät du? undrar han genuint nyfiket när jag berättar om min upplevelse.

Jag säger som det är. Att även om han pratar uppriktigt om sig själv, samtidigt som filmen i mångt och mycket handlar om Andy (Kaufman) så berör det mig på ett oväntat personligt plan.

- Bra. Just så ska det vara säger Jim muntert, för det finns inget jag eller du, det finns flyktiga tillstånd av oss enskilt såklart, fast egentligen är vi alla delar av ett kollektiv i ett flytande och föränderligt större sammanhang. Och när något handlar om en person men ger resonans i en helt annan, är det bekräftelse på just det.

 

 

Han är väldigt mycket för sammanhang och gemenskap. Att frigöra sig från ett egoistiskt tänk och se till det stora hela, som är i ständig rörelse. 


 

Vi kommer in på tillfredställelse, om att vilja ha mer, att aldrig vara nöjd, fastän man till synes har allt. Och det är samma där menar Jim, att känslan av tillfredställelse inte är bestående eftersom den härstammar från ett egoistiskt perspektiv.

- Vi kan känna den, tillfredställelsen, och vilja ha den, men eftersom jaget som vill bli tillfredsställt inte finns, går det heller aldrig att få fullt tillfredsställt. Ändå strävar vi ofta efter det, vilket tar mycket energi och kostar oss många besvikelser, säger han filosofiskt, med en självklarhet som är smittande och jag nickar leende.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?

- Jag vet inte om jag är så stolt egentligen, mer tacksam och liksom upprymd. Min framgång har lett mig till dit jag är idag och jag är väldigt tacksam för det. Bara att få prata med dig eller att ha fått göra den här filmen är ju sådant som är möjligt tack vare det som skett tidigare. Allt hänger samman. Sen måste jag säga att allt jag har gjort under min karriär, alla filmer, alla roller, allt betyder något för mig, ”Dum och Dummare” betyder något, ”Ace Ventura” och ”Truman Show”, alla har de på olika sätt definierat mig som skådespelare, men också som människa och det är jag enormt glad och tacksam över.

Du är ett komiskt geni, känner du någonsin pressen av att vara rolig hela tiden?

- Inte längre och inte hela tiden. Jag har haft några uppvaknanden i mitt liv och har frigjort mig från många ytliga krav och mycket ängslighet. Men visst kämpar jag fortfarande med mig själv. Jag har som alla andra egoistiska böjelser som håller mig fast, men som jag vill bli fri från.

Är du rädd för att bli bortglömd?

- Nej, inte egentligen. Jag känner mig hyfsat fri från sådana rädslor också idag. Jag bryr mig inte nämnvärt om vad folk kommer tycka eller säga om mig när jag har dött. Möjligen att jag skulle vilja bli ihågkommen som ett knippe positiv energi som en gång fanns här, eller kanske hade det varit trevligt om jag helt enkelt dröjer mig kvar som en god doft för folk att sniffa på. Men nej, inte annars.

 

 

Allt har en baksida och humorns är den mer allvarliga. Komedi och tragedi är varandra nära och ofta är det ett mörker som ljuset och komiken har sitt ursprung i. Jim pratar öppenhjärtigt om sin uppväxt, relationen till sin far och om sin längtan att bli bekräftad och älskad.

- Vi komiker drivs ofta av ett kall att få andra att må bra, men glömmer i processen bort oss själva. Många av oss vet inte vilka vi innerst inne är och blir trötta på den ständigt uppmärksamhetstörstande individen som bor i en. Vi vill bort från oss själva och då är det lätt att ta till någon flyktmekanism, som droger, alkohol, sex, mat. Eller att på ett smått vansinnigt sätt gå in i andra roller och karaktärer.

Han verkar medveten om att det närmast gränsade till galenskap att så fullständigt bli Andy under hela inspelningsperioden av ”Man on the Moon”, men tycker samtidigt att det trots allt var någonstans naturligt och nästan nödvändigt just då. 


 

Jim var Andy inte bara för sig själv och filmteamet, utan även för Andys familj och vänner, och varför inte egentligen, resonerar han idag.

- Jag ser som sagt oss människor inte som ett jag eller du i separata vakuum, jag är du och alla andra här, du är jag, så varför skulle jag inte vara Andy ett tag? Det blev som en sorts rollspelsterapi för hans nära och även för mig personligen och det var fint så. Fast efteråt när jag skulle bli mig själv igen, var det tungt. Jag hade varit på semester från Jim Carrey och gillade det. Och plötsligt skulle jag hem igen och det var inte lika kul.

Är du lycklig idag?

- Jo, jag är nog lycklig idag. Eller jag är lycklig just nu. Men jag är inte lycklig jämt, säger han allvarligt och fortsätter sedan med ett skratt:

- Såklart inte, vilken fånig förväntan vi människor kan ha, att vara lyckliga jämt. Något sådant finns inte. Jag är lycklig just nu och det räcker bra. Dessutom vet jag att jag åtminstone inte är deprimerad längre.

 

 

Jim Carrey har några tuffa år bakom sig, han har varit i blåsväder med diverse publika uttalanden och för två år sedan tog hans flickvän sitt liv, vilket var tungt och har sedan haft ett minst sagt otrevligt efterspel. Det är tydligt att allt detta har satt sina spår och Jim pratar om regnet som blöter ner honom fortfarande, men att det inte längre stannar kvar.

- Regnet dränker mig inte numera, utan passerar och jag torkar.

Det låter så vackert, närmast poetiskt när han säger det, men också smärtsamt. Alla blir vi blöta ibland, men bara de som aldrig torkar vet hur ont vätan kan göra.

- Jag vet inte om det är lycka riktigt, men det är bra saker som händer just nu. Såklart händer annat med, det finns personer som vill mig illa och de verkar inte vilja ge sig förrän jag är nedbruten. Fast jag kommer inte rasa och jag tror att även det som vill bryta ned, bygger till sist upp. Man lär sig av sina motgångar också, jag torkar som sagt och jag är övertygad om att allt kommer bli bra.


 

 

Det har gått 18 år sedan Jim Carrey tog sitt livs semester från sig själv och totalt gick in i rollen som Andy Kaufman och Andys alter ego Tony Clifton. Och kanske behövde han det för att med tiden hitta hem och bli bekväm med att helt enkelt bara vara sig själv i det större sammanhanget.

Han är åtminstone på god väg att hitta dit och när vi sitter där i den lummiga trädgården i Venedig och solstrålarna letar sig fram mellan trädgrenarna och regnet känns oändligt långt borta, är jag förvissad om att det faktiskt är den verkliga Jim Carrey, mannen bakom masken, som jag har framför mig och jag tror verkligen att han, liksom jag, faktiskt är lite lycklig. Just nu i alla fall.

 

Läs MovieZines recension av "Jim & Andy: The Great Beyond" - filmen får premiär på Netflix längre fram.