MovieZine möter Pierce Brosnan och Lily James

Efter ha varit James Bond med hela världen gjorde Pierce Brosnan en svängom när han ställde upp och sjöng ABBA i megasuccén ”Mamma Mia” för tio år sedan. Nu är han tillbaka i uppföljaren ”Mamma Mia: Here We Go Again”.

 

 

 

- Jag såg ABBA när de vann Eurovision för längesen och sedan levde jag mig igenom decennierna därefter och lyssnade på, dansade till och hyllade deras musik. Aldrig trodde jag att jag en dag skulle sjunga ABBA-låtar, som ”S.O.S.” och alla de andra. Jag avgudar ABBA, vad kan jag säga? Det ger mig en känsla av glädje som skådespelare att jobba med Benny och Björn, och få vara med och skapa det här kompaniet av skådespelare som vi har.

 

 

- Nej. Den första var så framgångsrik och jag var fullt medveten om att det fanns tillräckligt med kött på benen för att det skulle kunna bli en historia. Och när jag läste manuset var det så bra. Det hade skärpa, en början, mitt och slut. Det hade karaktär. Så det var enkelt att tacka ja. Det fanns ingen tvekan eller oro.

 

 

- Det var underbart. Vi har blivit vänner med åren, även om vi inte hörs hela och ses hela tiden. Men det fanns en omedelbar omfamning av varandra och ett firande av att vara tillsammans igen. Att få sjunga, dansa och vara i den här underbara ”Mamma Mia”-världen tillsammans på ön Vis, vid (kroatiska staden) Splits kust. Och sedan se entusiasmen och känna energin från de unga skådespelarna, det var en glädje att se.

 

 

 

- Nej, inte alls. Han behövde ingen vägledning från mig. Han bara kom till omklädningsrummet första gången jag träffade honom. Vi drack kaffe och pratade om historier från skådespelarlivet och filmer. Han har arbetat med Colin (Firth) flera gånger och pratade kärleksfullt om honom. Men inga råd gavs förutom att bara ha kul, var dig själv, var vad du än vill och spela rollen. Var djärv.

 

 

- Det kommer inte direkt naturligt eller någon större lätthet. Men som skådespelare är man van vid att behöva vara modig. Man måste ha modet att spela och visa upp sig själv inför massa människor. Men det hjälper också om man har ett bra manus vilket vi hade och Ol Parker (regissören), som är en underbar kille, har tillräckligt med mänsklighet för att skapa en bekväm stämning på inspelningen. Vi litade alla på tillräckligt mycket på varandra för att gå ut och fåna oss, hoppa omkring, sjunga eller försöka sjunga.

 

 

- Det märkte jag också.

 

 

- Åh, avund är ett slöseri med känslor. Nej, jag var väldigt nöjd. ”S.O.S.”, a capella, det är mer än nog.

 

 

- Höjdpunkterna har ju varit att komma till USA, göra ”Remington Steele”, James Bond. Att skapa mitt eget produktionsbolag Irish Dreamtime och göra ”Äventyraren Thomas Crown”, ”The Matador” och ”Evelyn”, filmer jag gjorde med min framlidne partner Beau St. Clair. ”Mamma Mia”. Så det finns en fin utveckling där. Jag gjorde ”Ghost Writer” med Roman Polanski. Det finns en handfull projekt som är meningsfulla för mig.

 

 

- Izabella Scorupco, James Bond, ”GoldenEye” (skratt). Det här hotellet.

 

 

- Martin Campbell (regissör till ”GoldenEye”, etc.) och jag ska förhoppningsvis till Venedig i augusti och göra en film som heter ”Across the River and Into the Trees”, en historia av Ernest Hemingway. Annars läser jag mest olika saker. Man vet aldrig vad som ska hända. Men just den filmen är något vi båda verkligen vill göra. Det är en bra historia. Hemingway skrev den tio år efter ”Klockan klämtar för dig”, det är en riktig juvel att göra film av. Den handlar om en åldrande general vid slutet av andra världskriget, han är döende. Han åker till Venedig över helgen och träffar en ung kvinna som han har en kärleksaffär med, precis som Hemingway i verkligheten.

 

 

Någon som är ny i sammanhanget är Lily James, känd från ”Downtown Abbey”, ”Askungen” och ”Baby Driver”. Hon hon har en av huvudrollerna och spelar i tillbakablickar den unga Donna, Meryl Streeps roll.

 

 

- Jag älskade musikalen och filmen. När jag fick höra från studion om vad den skulle handla om, hur Donna träffar de här tre killarna, så kände jag ”Ja! Det skulle jag vilja se!”. För jag är nyfiken, jag bryr mig och är investerad i karaktärerna, historien och musiken. Jag visste att det var en bra idé. Sen så läste jag manuset som hade så mycket hjärta, känslor och ett slags djup som jag finner annorlunda från den första scenversionen. Jag var i stort sett ombord innan jag ens gick in i rummet, och när jag fick rollen var jag väldigt exalterad. Jag tvekade lite på grund av verkligheten att spela den unga Donna och vetskapen om att Meryl Streep hade skapat den perfekta Donna. Men jag ville inte att den ångesten och rädslan skulle komma i vägen för den här upplevelsen och jag är så glad att den inte gjorde det för det har varit så underbart.

 

 

- Först och främst blev jag rådd av en skådespelarcoach jag jobbat med att kolla på henne i ”Mamma Mia” om och om och om igen och försöka imitera henne. Jag gick omkring i mitt vardagsrum som en galning och gjorde de exakta handrörelser och försökte fånga den exakta tonhöjden av hennes röst. Jag gjorde det ett längre tag. Sen såg jag många av Meryls filmer, speciellt när hon var i liknande ålder som jag. ”Vykort från drömfabriken” var väldigt användbar. Även filmer som ”Döden klär henne” för den är lite vildare och komisk. Sen med hjälp av regissören Ol så var jag tvungen att veta att jag gjort det arbetet och gå vidare med att följa mina instinkter och lita tillräckligt på att det skulle finnas där.

 

 

- Jag minns att jag lyssnade på ABBA som barn eftersom min pappa brukade göra en massa samlingar med känd musik och ABBA var med. Så jag brukade dansa omkring med min pappa. Jag hade de minnena och blev påmind om dem när scenversion kom och jag såg den flera gånger som ung. Det har varit en stor del av mitt liv. Fyra av mina vänner har varit med i showen på West End. Så när jag fick rollen och berättade för min mamma sa hon bara ”Jamen självklart”. Det känns lite, som Amanda (Seyfried) sade, när hon fick provfilmningen för Sophie tio år sedan så låg hon på golvet i sin lägenhet och på något sätt visste att det var rätt. Jag kände lite samma sak, jag hoppades verkligen att det skulle hända.

 

 

 

- Min nya favorit är ”I’ve Been Waiting for You”. Jag tycker den är magisk, jag tror den kommer bli enorm. Jag älskar ”Voulez-Vous”, och ”Andante, Andante”. Den var min favorit att sjunga. Och ”My Love, My Life”.

 

 

- Jag var så nervös! Jag pratade inte på en vecka innan studioinspelningen för att vila min röst. Jag anlände i Stockholm på ett vackert hotell nära Bennys studio och det var så fantastiskt. Man kunde dricka kranvattnet och det smakade så gott! Sen så gick jag in i studion och de var båda så coola och avslappnade, och Benny bara satte sig vid pianot och började spela ”My Love, My Life”. Så jag började sjunga och det var bara helt otroligt, ett av de ögonblicken jag aldrig någonsin glömmer. Och så var de näst kommande dagarna, det praktiskt taget bara hände. De var så generösa med sin musik, sitt förtroende, sin entusiasm. Jag kände mig verkligen i trygg i närvaron av dessa musikalisk genier. Björn skrev om texterna medan jag var där. Det var väldigt speciellt.

 

 

- Nej, faktiskt inte. Jag jobbade med Stellan (Skarsgård) på en av mina första filmer, ”Askungen” och tänkte att han är ju en av de coolaste snubbar jag någonsin träffat. Så det var spännande, det var betryggande att jag kände Stellan.

 

- I ”Downton” var jag omringad av legender som Maggie Smith, Penelope Wilton, Hugh Bonneville. Och i den här var jag omringad av legender som är bland de bästa skådespelarna. Så på ett sätt fanns en likhet i att känna respekt men även uppmuntran av dessa fenomenala skådespelare. På båda fanns även en känsla av familj och stämning av kärlek och generositet. Min resa därifrån till hit har varit… vild. Jag har jobbat nästan konstant. Det har verkligen varit toppen.

 

 

- Ja, speciellt när jag var 20 så kände jag mig orädd, jag vill se världen, ville ha mer, mer, mer, inget var nog. Jag tror jag följde mina instinkter på ett sätt som när man blir äldre så blir konsekvenserna större och man blir lite mer cynisk. Jag är 29 men jag har ju känt att jag kunde relatera till den åldern Donna är i då. Jag är ganska hetsig till exempel. Vad jag inte gör som Donna gör är att leva i den världen av öppenhet och en slags grundad styrka som Donna har. Jag är lite mer lätt och timid på ett sätt. Jag behöver ockupera ett annat utrymme, vilket jag försöker göra.

 

 

 

- Man lär sig något från alla roller man spelar. Ibland vet jag inte om det är en bra sak, lite som ”Vem är jag?”. Man blir lite som en samling av alla karaktärer man spelat. Från Donna lärde jag mig en del om självständighet, men det kan jag nog alltid haft, men också att inte ursäkta sig. Jag vill aldrig be om ursäkt för Donna, för killarna hon träffat och för valen hon gör. Det är så viktigt att det uppmärksammas.

 

 

- Det gjorde jag. I början så dansade jag mycket på stranden i Kroatien och gjorde illa mina tår på småsten. Så mina tånaglar började växa inåt och jag hade vidriga fötter. Och sen ställde jag mig på en rostig spik, också i Kroatien, så jag kunde inte sätta på mig min stövel ordentligt, för Donna bär ju dessa speciella stövlar. Sen tillbaka i London så hade foten precis läkt men så gick jag in i ett ljusstativ och slog i tån och bröt den. Så jag fick göra hela de sista veckorna av inspelningen, vilket var hela ”Waterloo”, med en bruten tå. Jag var på kryckor och smärtstillande. Medan jag tyckte synd om mig själv så sa alla dessa otroliga dansare att de bryter tårna hela tiden.

 

 

- Jag vill fortsätta sjunga, jag har funderat på att göra ”Cabaret”. Jag skulle älska att göra den och spela den rollen. Jag skulle vilja göra mer teater fast inte musikal, jag förstår inte hur de orkar sjunga åtta gånger i veckan. Det är för mycket! Jag vill nog bara göra något helt annorlunda. Målet är att gå från här till där hela tiden. Det har blivit enklare. I början säger man ja till allt som erbjuds och man börjar bli castad baserad på vad man gjort tidigare. Nu kan har jag möjligheten att töja på folks åsikter kring mig.

 

 

- Jag har precis gjort en film med manus av Richard Curtis och regi av Danny Boyle som handlar om Beatles. Den handlar inte om själva gruppen men deras musik är själva hjärtat av filmen. Jag sjunger dock inte.