Mamma Mia! Here We Go Again 2018

Många skratt och härlig musik i uppföljaren till ”Mamma Mia!”. Meryl Streep, som spelade Donna i originalfilmen, har trätt tillbaka för att ge ökat utrymme åt sitt yngre jag, spelat av Lily James.

"Mamma Mia! Here We Go Again" rör sig nämligen fram och tillbaka mellan två tidsepoker; återblickar till Donnas 70-tal från det att hon tog studenten och begav sig till sin grekiska paradisö, och vår tid, där hennes dotter Sophie (Amanda Seyfried) rustat upp mammans hotell och förbereder den stora öppningsfesten.

Inbjudna är så klart också de tre papporna Sam (Pierce Brosnan), Bill (Stellan Skarsgård) och Harry (Colin Firth), medan tillbakablickarna visar hur de träffade Donna på 70-talet. Här spelar Jeremy Irvine, Josh Dylan och Hugh Skinner pappornas tre, alla lika snygga och vältränade, yngre jag.

Även backup-sångarna från Donna and the Dynamos, duon Rosie (Julie Walters) och Tanya (Christine Baranski) dyker upp, och bjuder på många skratt med sina Eddy and Patsy-liknande upptåg. Deras yngre jag spelas av Jessica Keenan Wynn och Alexa Davies.

Flest skratt fick nog scenen där öns grekiska barägarinna läxar upp den unge Sam som inte betett sig helt rätt mot Donna, men salongen fullkomligt jublade i en helt underbar scen där mormor Ruby Sheridan (Cher) sjunger ”Fernando” tillsammans med... hotellföreståndaren Fernando (Andy Garcia).

Jag såg alltså filmen under en förhandsvisning i New York, och det var väldigt kul att se hur den publiken, utan rötter i Sverige och alldeles för unga för att ha växt upp med ABBA, ändå tog filmen till sina hjärtan. Jag sneglade nämligen åt sidan då och då, särskilt när det blev tyst i salongen, för att kolla in reaktionerna. Det var idel småleenden, gapande munnar, och full koncentration upp mot bioduken.

Filmupplevelsen bjuder på ren och skär glädje, samt riktigt snygg koreografi! Donnas och Sophies livsöden har många paralleller, och de utspelas på samma plats – den solskensvackra grekiska ön som Donna förälskade sig i, och där hon lät sin lilla dotter växa upp. Filmen är visuellt vacker och idyllisk, lite som ett vykort från barndomen. Tänk mycket blå himmel och blonda lockar i motljus.

Och musiken ja, musiken... det är helt enkelt omöjligt att inte dras med i ABBAs magiska koncept! För vad gäller handling finns inte så mycket att orda om. Den fungerar som ett väldigt löst ramverk, som tycks ha komponerats ihop enkom för att försöka hålla ihop de olika musikalnumren i någon form av tidslinje.

Man får inte vara för nogräknad med ramverkets logik heller. Varför blir ”One of Us” en duett där både Sophie and Sky (Dominic Cooper) är ledsna? Hur kan rektorn (Celia Imrie) i ”When I Kissed the Teacher”-numret verka så chockerad över tjejernas tilltag att hoppa upp på scenen och showa under skolavslutningen, när hon i nästa ögonblick hoppar upp och kör en egen show? Vart kommer mormodern ifrån helt plötsligt, som Sophie aldrig träffat? När ingenting finns att föra handlingen framåt med, blir det utfyllnadsscener istället där en glad Donna dansar runt, oftast genom att sträcka upp ena näven i luften och skrika ”whohooo”.

Att sätta betyg på "Mamma Mia! Here We Go Again" är alltså lite knepigt, eftersom filmen trotsar all logik vad gäller dramaturgi, verklighetsförankring, och, ja, i princip samtliga beståndsdelar som brukar ligga till grund för ett manus. Men tre starka stjärnor av fem tycker jag ändå är ett måste, med så mycket glädje förpackat i en enda filmupplevelse! Vågar man hoppas på en musikaltrilogi?