Många höjde nog på ögonbrynen när det stod klart att Barry Jenkins, mannen bakom hyllade filmer som Oscarsvinnaren "Moonlight", skulle hoppa in i Disney-sagornas värld. Han erkänner att han själv inte såg sig själv regissera en ny del i "Lejonkungens" historia, men kunde inte tacka nej när han väl fick läsa manus.
Under pressdagen inför premiären fick MovieZine en pratstund med Jenkins - om de tekniska innovationerna bakom "Mufasa: Lejonkungen" inte minst. Och vi bad honom också att reda ut om han verkligen ansåg att CGI-film var "inte hans grej".
Dina första instinkter sa åt dig att tacka nej till filmen. Och ändå gjorde du den. Vad fick dig att ändra dig?
- Manuset hade en sådan kraft. Du vet, när jag först fick manus så läste jag det inte. Jag slängde bort på grund av mina förutfattade meningar. Jag har hittills skrivit alla mina egna manus till de filmer jag regisserat. Så det här hade varit något nytt för mig. Det var också en animerad film och det hade jag inte gjort förr. Jag trodde inte det var för mig.
- Så jag ville inte ens överväga det. Men när jag väl läste manus så insåg jag att jag ju hade växt upp med "Lejonkungen" som barn, innan jag blev en arthouse-regissör. Det är en del av mitt DNA. Och jag såg vad Jeff Nathanson hade gjort med karaktärerna, vilket kändes så oväntat för mig. Jag tänkte, hade det inte varit häftigt att vara en del av det, och samtidigt lära mig en helt ny teknologi?
När såg du "Lejonkungen" för första gången?
- Det var antagligen när jag satt barnvakt åt mina systersöner. Det var på 90-talet och man ville bara hitta rätt videoband som skulle fånga deras uppmärksamhet. På den tiden fanns ingen "Baby Shark", det fanns inga Ipads. Då hittade jag den här filmen som jag insåg väckte så starka känslor. Den ställde frågor om hur det var att förlora en förälder, om sorg och trauma, och den gjorde det på ett säkert sätt. Och det var riktigt mäktigt.
- Det var mitt första minne av "Lejonkungen". Och när jag tackade ja till det här uppdraget, insåg jag att jag måste nå upp till samma nivå och göra en film med lika komplexa känslor.
"Mufasa" fördjupar "Lejonkungens" mytologi och berättar vad som hände mellan Mufasa och Taka/Scar. Ett stort uppdrag. Hur såg du på det?
- Det var häftigt att läsa Jeffs manus. Jag tyckte om att så mycket förklarades, men också att vi fick en så pass nyanserad och komplex bild av hur de två karaktärerna utvecklades. Mufasa blev den bästa versionen av sig själv och Scar den sämsta. Jag tyckte det skulle bli intressant att låta publiken få en intim relation med dem båda. De två lejonen vi känt till i 30 år kommer från samma familj, och ändå växte de upp till att bli så olika. Det var verkligen ett intressant tillägg i "Lejonkungens" historia.
Med filmer som "Moonlight" och "If Beale Street Could Talk" gör du otroligt känslosamma och intima filmer. Det känns som ett stort steg till en sån här storfilm. Kände du att du ändå kunde sätta din egen prägel på den?
- Ja, jag tycker definitivt att mina fingeravtryck märks av i den här filmen. Jag hoppas att barn går och ser den här filmen och att den kan väcka samma tankar och dialog som mina andra filmer, att den lämnar samma känslomässiga avtryck, fastän skalan är så episk.
- Det är en film som handlar om två barn, varav den ena ska bli en av de största fadersfigurerna vi mött på film, och den andra en av de värsta skurkarna. Men vi möter dem som barn. Och de har helt vanliga och ibland väldigt viktiga samtal. Och jag tog mig an dessa scener precis som om det vore "Moonlight".
Hur gick det till att filma i en virtuell miljö?
- Vi kunde utforska miljöer precis som man gör i en vanlig spelfilm, men med ett VR-headset. Det lät oss resa jorden runt fastän det var mitt under pandemin. Själva produktionen går ut på att man bygger upp en fysisk miljö som finns i en virtuell värld, och sen bygger man en kamera som existerar i samma värld. Där kan man gå runt och filma ungefär som man gör i verkligheten. Det är en fysisk kamera som låter mig gå runt och filma karaktärerna som jag vill.
Häromveckan sa du att CGI-filmskapande var "ingenting för mig", enligt rubriker på nätet. Känner du så när du ser tillbaka på åren du jobbat med "Mufasa"? Eller kan du tänka dig göra det igen?
- Ja, det citatet handlade helt och hållet om digitalt filmskapande. Det är inte vad vi har gjort. Den här filmen tog fyra år att få till, med en helt ny teknologi. Vi insåg att det gick att genomföra. Vi besökte studion bakom "Avatar" och det hjälpte oss bygga upp vår virtuella produktion så att vi kunde använda oss av en riktig kamera och riktiga skådespelare. I det här fallet, animatörerna själva som gick runt i dräkter i en studio. Då hade vi redan de inspelade rösterna. Gränsen mellan digital produktion och live-action suddades ut.
- Skulle jag göra det igen? Absolut. Jag skulle göra om det direkt. Och med tanke på hur vi har utvecklat den här tekniken hade jag kunnat göra det på två tredjedelar av tiden. Ja, om rätt manus dyker upp kan jag absolut använda mig av samma verktyg igen. Nu kan jag det här språket.
"Mufasa: Lejonkungen" går nu på svenska biografer.
