Fyra år som filmkritiker. Fyra utdelade fempoängare. Ang Lees två senaste filmer tillhör bägge den exklusiva skaran.
Pennan jag för över mina papper i en sista ansats att renskriva frågorna inför intervjun darrar avslöjande i min hand. De flesta journalister ställs någon gång inför skranket - prövningen att försöka vare neutral när man ska ställa frågor till en person man beundrar. Stunden är inne. Mannen bakom "Brokeback Mountain" och "The Ice Storm" är endast en hissfärd bort.
Redan när vi slussas in i rummet och hälsar på den leende regissören inser man att Ang Lee är lika opretentiös, trevlig och generös som hans offentliga persona ger sken av. Frågorna vi ställer besvaras på god engelska med en diskret kinesisk accent. Medan intervjun pågår känner jag hur jag ohjälpligt släpper på formaliteten och likt en förälskad fjortis nickar långsamt och ler fånigt närhelst han möter min blick. Inte klockrent professionellt sett men Lees oförställda charm och utstrålning gör det kanske ändå begripligt.
Inledningsvis ansätts Ang Lee av en yngling som envetet frågar om regissörens syn på Ingmar Bergman som inspirationskälla. Regissören tillmötesgår artigt skribenten med utförliga svar.
- När jag var 19 och såg Jungfrukällan kändes det som om jag blev av med oskulden. Hur kunde någon ifrågasätta Gud med sådan skönhet? Jag var förstummad.
Under intervjuns gång bekänner Lee med skratt i rösten hur ofattbart det är för honom att han filmatiserat scenerna i nya filmen "Lust, Caution".
Den här filmen känns mycket mörkare än de tidigare du gjort. Hur kommer det sig att du valde en så mörk historia?
- Jag kunde inte motstå styrkan i novellen. Jag motstod det i nästan ett år, men kunde inte släppa taget. Wang gjorde uppenbarligen fel. Jag kan fortfarande inte förstå att hon lät honom löpa! Det hon gjorde är obegripligt - att låta skitstöveln komma undan och döda hennes vänner. Det kan inte ha varit diamantringen, den borgerliga fasaden eller ens kärlek som är anledningen - så varför? Jag upplever det som helvetet, men på något sätt är det så mänskligt och sant.
Men du vill inte framställa honom som en skurk alltigenom känns det som?
- Han är känslig, melankolisk och väcker en nyfikenhet. Under fasaden av skurk undrar man vad som pågår inuti honom. Det är Tony Leungs känsliga ansikte och storslagna skådespeleri som för ut den känslan. Han spelar en man som knappt har några försonande drag, men man relaterar till honom, man är nyfiken på honom. Wang å sin sida gör såklart fel men ens hjärta dras till henne. Man undrar om hon började bli förälskad efter att de haft sex... Det är charmen och det läskiga med novellen.
Ang Lee förklarar att det tog honom tid att våga att "ta tag i" innehållet:
- Det är mörkt, men kanske är sanningen dold i mörkret, säger han.
Hon verkar bli upphetsad av att förhållandet är våldsamt och farligt?
- Ja, givetvis. Hon spelar en femme fatale... Det är korrupt, men just av den anledningen kan han inte motstå det.
Hur skiljer sig filmatiserandet av eget manus och filmande efter litterär förlaga åt?
- Det som är bra med filmande efter förlaga är att man kan knycka goda idéer. Om man jobbar med något eget är chansen att något briljant utvecklas mycket mindre. Det dåliga är att man är bunden av krav - särskilt om det man gör har en fanskara.
En journalist påpekar att vissa regissörer anser att böcker redan är färdiga och inte bör filmatiseras, på vilket Lee genmäler att han instämmer att det är så i vissa fall, men att han såg stora möjligheter i filmatiseringen av sina verk.
- Jag väljer projekt där jag ser stora öppningar, förklarar regissören. Ta till exempel Jane Austens "Förnuft och känsla" - hennes svagaste bok, eller "Crouching Tiger, Hidden Dragon" - stora osammanhängande textsjok där jag fick skriva om två tredjedelar av texten.
Är det en tillfällighet att du började med att filmatisera egna manus men gått över till adaptioner?
- Jag gillar inte skrivande.
Han fortsätter i skämtsam ton:
- När jag var ung gav ingen mig manus... (alla skrattar).
Är det ett sammanträffande att dina två senaste filmer är baserade på just noveller? Är det ett vinnande koncept för dig? (Ang Lee fick Venedigfestivalens filmpris Guldlejonet för båda två)
- Det är verkligen inte planerat, men man kan inte undgå att se paralleller. Båda två handlar om romantisk och förbjuden kärlek. De känns besläktade. Att jag vunnit priset två år i rad känns riktigt märkligt, fnissar Lee.
Anser du att dina filmer är politiska?
- Politik omfattar våra liv så djupt att den alltid finns där men jag gör inte politiska uttalanden medvetet. Som mest låter jag dem inbegripas i handlingen. De finns där och jag undviker dem inte. Vissa av mina filmer tycker jag är mer politiska än vad de fått erkännande för, som till exempel "Bröllopsfesten"och "Mat, dryck, man, kvinna".
Du byter ofta mellan olika filmgenrer - är det medvetet?
- Jag vet inte, säger Lee tvekande. Efter att jag har gjort något så tröttnar jag eller så är jag rädd att upprepning förhindrar att jag gör mitt bästa. Att jag förlorar skärpan om jag inte tar risker. Materialet jag väljer utmanar mig - och jag behöver låna från och blanda mellan genrer för att filmatisera det. "Lust, Caution" är en mix mellan film noir och de patriotiska melodramatiska skådespel som jag växte upp med. Jag vill inte göra ren genrefilm. Många människor har förväntningar på det jag gör, så jag måste anpassa det, förnya det eller blanda upp det med något.
På frågan om hans filmer har en särskilt essens svarar Lee att filmerna enligt honom handlar om avvägning mellan motsatser och ger "Förnuft och känsla" och "Lust, Caution" som exempel. I filmerna ställs socialt tvång mot fri vilja. Han väljer att skildra människors osäkerhet, livets föränderlighet och uppriktigheten karaktärerna visar inför egna inre begär och hemligheter - samt hur dessa kan begär kan ställas mot det som är "rätt". Ett viktigt element är undertryckande av känslor:
- Utan förträngning skulle jag nog haft svårt att gå vidare med historien.
