Blodiga hämndfilmen "Mandy" blev terapi för Panos Cosmatos

Galenskap, skönhet och motorsågar samsas i en visuell karamell kallad ”Mandy” som efter premiären i Sundance tog sig hela vägen till Cannes. MovieZines Kim Nilsson fick en pratstund med regissören Panos Cosmatos dagen efter visningen i sektionen Director's Fortnight där vi pratade Nicolas Cage, filmens blodiga hämndtema och minnen av Sverige.

Historien i ”Mandy”, där en man tar gruvlig hämnd på en sekt som berövat honom sitt livs kärlek, är egentligen personlig för dig, berätta.

– Jag började att skriva ”Mandy” och även min första film ”Beyond the Black Rainbow” efter flera tuffa år. Min mamma dog 1997 och efter hennes död kom en period som var väldigt självdestrukiv för mig och där jag drack mycket. När min pappa dog några år senare insåg jag att jag ännu inte hämtat mig från den sorgen och började gå i terapi. Den gav mig mycket klarhet och det var i den vevan som jag började att skriva mer.

 

– Jag ville också hitta tillbaka till mig själv i den processen och började därför tänka på saker som hade hänt i min barndom, bland annat minnen av mina föräldrar där jag insåg att jag antagligen hade förstorat de dåliga minnena mer. Genom arbetet med filmerna kunde jag då skildra hur jag faktiskt kände i förhållande till sorgen.

 

 

Var ”Mandy” alltid en kärlekshistoria?

– Absolut. Jag ville göra en film om hämnd som kretsade kring den personen som man hämnas för. Många filmer som gjorts om just hämnd är väldigt moraliska, men för mig är det något på film som är en metafor. Så jag ville att filmen skulle kännas som en sorts dröm med ett hedniskt blodbad, ha ha!

– Och då blev det tydligt att ”Mandy” borde vara en barbarisk fantasy-film där titelkaraktären återuppstår som en gudinna efter att ha blivit offrad i en mörk rit. Hennes man Red bli då en sorts halvgud på jorden som utför hennes vilja.

Filmen har en stark rollista med Nicolas Cage, Angela Riseborough och Linus Roache, hur fick du dem att delta i filmen?

– Jag hade väl tur, ha ha! Några hade sett ”Beyond the Black Rainbow” och ville jobba med mig. Nicolas Cage hade sett den och ville gärna vara med. Casting handlar mycket om tur, vissa vill jobba med dig för att de har sett vad du gjort, andra för att de råkat gå på en audition.

Det verkar ha varit en oerhört krävande roll för Nicolas Cage, inte minst fysiskt, hur förberedde han sig för rollen?

– Han bröt benet under en annan inspelning strax innan vi skulle börja filma så vi fick flytta fram startdatumet. Han hade ungefär en månad på sig att bli bra, men när vi började så haltade han fortfarande, så nu haltar även Red i filmen, ha ha!

– Han fick verkligen hoppa rakt in och börja träna när han kom till inspelningen och öva på alla slagsmålsscener. Han gav verkligen allt.

 

 

”Mandy” känns som en syster till ”Darkly Noon” av Philip Ridley (från 1995 med Brendan Fraser och Ashley Judd, red. anm), ligger det något i det?

– Absolut! Jag älskar den filmen och jag hade nog den i bakhuvudet lite grann när jag skrev manuset. En av anledningen till att jag anställde produktionsdesignern Hubert Pouille var just därför att han jobbade med ”Darkly Noon”.

Musik och ljud spelar en stor roll i ”Mandy”, berätta hur du jobbar med det.

– Mycket handlar om att jag lyssnar på musik när jag skriver manus. Det skapar en atmosfär och jag ser gärna att historien i mina filmer hellre drivs framåt genom rätt ljud och känsla än genom dialog. Det är viktigt att fånga det under inspelningen så att det går att lägga det på rätt nivå under klippningen. Förhoppningsvis blir det då samma känsla som du hade under manusarbetet.

Jóhann Jóhansson har gjort den ödesmättade musiken, hur tidigt kom han in i bilden?

– Han var en av de första som ville jobba med ”Mandy”. Jag tror att han hade sett min tidigare film och hörde av sig när han hörde att jag jobbade med en nytt material.

Du använder verkligen mycket färg i ditt bildspråk, hur tänker du där?

– Jag älskar färg och vill använda det för att skapa en sensusell och frodig känsla av det övernaturliga. Färgen i mina filmer är en smak och jag vill verkligen att de ska drypa av smak, ha ha!

 

 

Filmen utspelar sig 1983, precis som din tidigare film. Vad betyder det?

– Båda filmerna hör på något sätt ihop och det var viktigt att de utspelade sig samma år. De blir mina versioner av året 1983 som grundar sig i mina fantasier som barn. Visst finns det delar av dem som är realistiska, men de är mest fantasier.

 

”Mandy” hade världspremiär i Sundance i januari, har reaktionerna varit som du hoppades?

– Det tycker jag. Det finns några som har blivit lite väl fixerade vid Nicolas Cage och hans skådespeleri, men jag är samtidigt oerhört stolt över hans insats i filmen.

Vilka filmer inspirerar dig?

– Ju äldre jag blir, ju mer intresserad blir jag av äldre så kallade B-filmer med monster. Det finns något mer öppet med dem medan moderna filmer lider av ett syndrom som jag kallar för perfektionens tyranni, ha ha!

Och till sist, din mamma var tydligen svensk, så vad är din relation till Sverige?

–Jag kan säga ”Hej, hur går det”! Jag var ofta i Sverige när jag var barn, vi hade en stuga i Sundsvall. Nu har det varit ett tag sedan jag åkte dit, men jag älskar verkligen Sverige och det är roligt att prata med svenska journalister!