Paula Patton var livrädd för att spela Garona i "Warcraft: The Beginning"

I trailers till ”Warcraft: The Beginning” syns hon grönsminkad i krigarrustning. När vi träffar henne på filminspelningen i Kanada, våren 2014, har Paula Patton fått chansen att vara sig själv för en stund. I dagens scener syns hon bara bakifrån och slipper löständerna och alla timmar i makeupstolen. Hon sippar på en stor, Garona-grön hälsojuice som med stor sannolikhet är en del av en strikt diet för att klara av den fysiskt krävande rollen.

- Vi tränade mycket inför filmen. För att det skulle se rätt ut, och för att jag skulle kunna göra det Garona gör i filmen. Jag ville kunna göra det själv. Det hjälpte mig att hitta karaktären och tro på henne, säger Paula Patton till MovieZine.

- Jag känner verkligen att jag inte är 18 år längre… Först började vi med träningen, 2,5 timmar om dagen, sex dagar i veckan i två månader… Viktträning blandad med skuggboxning och sådant. Därefter fick jag lära mig hantera vapen, boxas, och självförsvar. Dessutom hästridning! Jag har aldrig ridit på en häst i hela mitt liv. Så jag åker hem med många nya talanger. Men förhoppningsvis kommer jag aldrig behöva hantera knivar på egen hand. Jag är en rätt fredlig person även om det inte märks på duken.

Karaktären Garona är hälften orch och hälften människa. Hon har levt hela sitt liv med orcherna som slav till en av karaktärerna, Gul’dan. När vi träffar henne har hon just lämnat orchernas värld och kommit in till människornas, berättar Patton.

- Hon är en intressant karaktär med tanke på hur hon växer, men också det faktum att hon står med en fot i varje värld men hör inte riktigt hemma i någon av dem. Man vet aldrig riktigt vem hon är lojal mot. Hon är någon som har fått slåss och klösas för att få någon som helst respekt i orch-samhället. Därför han hon utvecklat ett tufft skal. Men när hon är bland människor kommer hennes sårbarhet fram, en slags värme och mjuk sida hos Garona. 

- Jag vet inte hur mycket jag får säga, men det händer nya saker med hennes känslor för människor… eller för en man (skratt). I slutändan är hennes utmaning att hon inte känner sig hemma någonstans. Men hon är en bra guide för antingen orcher eller människor för hon han tolka vilket språk som helst. Människorna och orcherna behöver henne av den anledningen. Hon kan lära sig att leva i båda världarna även om hon inte passar in i någon av dem.

- Nej, det gör hon inte. Hon växte upp hos Gul’dan, sin slavmästare. Det finns inte med i filmen, men jag fick vara med och skapa min egna bakgrundshistoria. Jag skulle gissa att hon var mer än en slav, hon var en skyddsling. Han ägde henne men han såg henne som speciell tack vare hennes gåva. Just för att hon var halv-orch och halv-människa. Om hon kom så långt som hon kom, och vann orchernas respekt, skulle hon bli mycket värdefull för Gul’dan.

- Jag har varit så imponerad av det här spelet. Jag har verkligen velat spela det, men jag kan inte! Jag har ingen talang överhuvudtaget. Jag har tittat på när folk spelar och pratat med dem om spelet. Det är fascinerande för det utspelar sig som en episk novell, en trilogi eller ännu mer. Karaktärerna har så tunga bakgrundshistorier. Det gav mig ett helt nytt sätt att se på spel. Man kan förlora sig i en hel fantasivärld som är rätt komplex. Det är fascinerande.

- Otroligt. Här skapas magi på högsta nivå. Varje miljö är otrolig. Vi använder oss även av bluescreen, men vår regissör Duncan Jones ville vara säker på att allt känns jordnära och realistiskt för oss skådespelare. Att vi ska ha riktiga miljöer och verkliga människor runt oss. Visst, några av dem går runt i märkliga dräkter med prickar på, men de är fortfarande människor som man kan interagera med. Det gör mitt jobb som skådespelare så mycket enklare. Jag tror att publiken som ser filmen kommer känna det också. Visst, det är fantasy, men det känns verkligt och det kommer att ge filmen mera lager.

- Inte någon. Jag umgås mest med människorna i filmen, men tidigt i inspelningen försökte jag urskilja mig själv. Jag såg det som min egna mentala utmaning. Alla stirrade på mig, jag såg annorlunda ut och kände mig inte hemma, så jag hittade ofta min egna hörna där jag inte behövde umgås med de andra mänskliga skådespelarna. Nu har jag kommit dem nära och vi skämtar och skojar, så jag behöver det inte lika mycket. Men de första månaderna hjälpte det mig faktiskt att komma nära min rollfigur. 

- Det var en av de största utmaningarna någonsin för mig. Jag försöker oftast att hitta en verklig person som jag kan försöka efterlikna. Det har hjälpt mig mycket i min karriär. Men det fanns tyvärr inga orcher för mig att följa. Men tanken på hur det skulle vara att vara hälften människa och hälften orch var en stor utmaning för mig. Jag försöker skapa en annan värld och hur jag skulle känna mig där. 

- Det har gradvis gått snabbare. I början tog det kanske tre timmar, nu kan vi göra det på två. Det kan bero på hur mycket kostym det handlar om också. 

- Gosh, jag vet inte om jag kan avslöja några detaljer. Men jag är med i många fighter. Många stridsscener, mer än i ”Mission: Impossible”. 

- Saken med Garona är att även vad gäller hennes kläder så använder hon det hon hittar. Garona använder inga vapen, hon använder det som är tillgängligt för henne. Hon är en överlevare till varje pris. Om det så är en glasbit, ett svärd som hon har fått, en pinne eller hennes händer, hon använder vad hon har. Men hon har inget speciellt vapen.

- Jag tror Garonas krafter är att hon är mycket starkare än människor. Hon är snabbare och hennes intuition, hennes sinnen som lukt och hörsel är bättre. Hon kan hoppa högre och längre än andra. Det ger henne vissa fördelar. Men hennes främsta styrka är hennes vilja att överleva. Och att hon kan översätta språken och leva i båda dessa världar som ingen annan kan. 

- Det är lustigt. Jag skulle göra vad som helst för en roll. Om jag brinner för den och för filmen. Det som skrämmer en mest är det man borde göra. Jag var livrädd, men jag är glad att jag gjorde det. Mitt livs utmaning. Och jag har lärt mig mycket. Jag tar med mig mycket. Jag mår bättre, jag känner mig annorlunda nu när jag äter bättre och renare.

- Den kom till mig, kan man säga. Duncan bad om ett möte och han tyckte att jag vore rätt för rollen. Han visade mig skisser, vi pratade om karaktären och om manuset, och jag sa nästan omgående ”ja, jag gör det”. Och sedan fick jag en hjärtattack (skratt).

- Jösses. Jag vet inte, jag vill inte berätta detaljer. Men tänk er springande hästar och slagsmål med knivar, allt i en och samma scen. Jag visste vad jag gav mig in i, och jag ville göra Garona rättvisa. Jag förstod att hon var en älskad karaktär som fascinerade folk. Man tänker mycket på sånt innan man börjar spela in. Hur gör man henne intressant och fängslande? Sen får man bara släppa det och göra sitt bästa. För mig är det paralyserande att tänka för mycket på vad folk ska tycka, under arbetets gång. Allt tvivel får ske innan arbetet drar igång. Men sen gör man det. Alla vi människor har viljan att överleva och vi överraskar alltid oss själva med vad vi kan göra. När vi tror att vi inte kan.

- Jag gjorde en del häftiga stunts. Selen sitter rätt tajt och kommer åt alla möjliga ställen, men känslan av att flyga är otrolig. Jag älskade att göra mina egna stunts. 

- Ja, jag pratar ett orch-språk som ni aldrig har hört förut. Vi hade en lingvistik-expert på plats som skapade språket och såg till att det lät väldigt naturligt.

- Jag kan inte avslöja vad det betyder. 

- Jag vet inte det. Jag hoppas kanske att kvinnor känner sig stärkta. Men jag tänker aldrig i de banorna, det är för stort för mig att greppa. Jag kan alltid säga att, för mig, är femininitet också kraft. Det är viktigt, även om du kan göra alla de här fysiska sakerna, att fortfarande vara kvinna och man behöver inte vara en man för att vara stark. Jag tror att Garona är en intressant karaktär som säkert kan inspirera några kvinnor? Men jag vill inte lägga den vikten på hennes axlar. Hon är en komplex karaktär som onekligen är oförutsägbar, man vet inte vad man får av henne i slutändan.