"Red, White & Royal Blue"-regissören: "Viktigast är att publiken har kul"

Vad drog dig till den här boken?

 

- Det var Alex och Henry, framför allt. Jag blev galet förälskad i deras romans och relation. Jag hade aldrig mött på sådana karaktärer i en bok förut. Speciellt Alex - han och jag har mycket gemensamt. Båda har vi två etniciteter, är queer och kommer från amerikanska Södern. Jag förstod honom. Han är lite av en vilde och folk kan säga samma sak om mig.

 

- Jag älskade de här två karaktärerna och ville vara en del av det här projektet. Så jag jagade efter det, skamlöst.

 

 

 

- Haha! Jag måste ha gjort det. Jag tänkte mig kanske inte en riktig prins… Men din fråga prickar in vad som är så bra med boken. Vi vill alla hitta kärleken och fantiserar om hur det kan bli. Många av oss har haft turen att hitta den. Men man tror aldrig någonsin att man kommer träffa en äkta drömprins! Det är det som är det roliga med filmen.

 

- När jag växte upp fanns det dock inga böcker eller filmer som visade det. Jag fick inte det budskapet från Hollywood, att det var möjligt. Så det lockade mig verkligen till att göra denna film. Alla har rätt till sina galna fantasier.

 

 

- Ja, hbtq-publiken har rätt till lättsam underhållning lika mycket som alla andra. Och det viktiga för mig med den här filmen var att den skulle bli underhållande framför allt. Publiken ska ha kul i två timmar.

 

 

 

- Jag kände inte till någon av dem när de provfilmade. Jag hade inte sett någon av deras filmer. Och på sätt och vis är det bra. Jag blev genast tagen av vilka de var. Instinktivt visste jag att de var rätt för ”mina” karaktärer.

 

- Sanningens ögonblick kom när vi fick para ihop dem för att se deras personkemi. Jag visste att Taylor passade för Alex och att Nick passade som Henry, men om de inte passade ihop som Henry och Alex… då hade vi ingen film. Till min stora överraskning så möttes de över Zoom och hade omedelbar kemi. Som om de känt varann hela livet! En lyckoträff, både för oss och för publiken. För de två är verkligen rätt speciella.

 

 

- Det var en hel del nerver under månaderna fram till inspelning. Under processen med att förbereda en film så förbereder man även sig själv. Min fotograf sa en nyttig sak den första dagen: ”Du är inte oerfaren. Du saknar bara övning. Du är ju pjäsförfattare så du kan berätta en historia. Att göra film är också att berätta historier.” Jag hoppas det inte bara var skitsnack.

 

 

- Även i klipprummet var jag tvungen att döda några darlings. Det finns scener som filmades men som inte kom med i filmen. Man måste acceptera att en film och en bok är olika saker. Filmer har sin egna logik. Det viktigaste för mig var att i slutet av filmen ska publiken känna samma känsla som när man läst klart boken. Om jag kunde uppnå det, så var jag nöjd.

 

 

 

- Hon är en dröm! Jag älskar att Uma är så proffsig. Hon är en av de mest erfarna skådespelerskorna. En riktig filmstjärna och en sann aktör. Jag var förbluffad av hur förberedd hon kom och hur väl hon förstod karaktären. Hon lärde mig mycket under filmens gång. Den största komplimangen hon gav mig var att hon beslöt sig för att lita på mig. Det kan man inte förvänta sig som debutregissör. Jag avgudar henne, och tycker hon är helt otrolig i filmen. Bland annat för att vi verkligen litade på varann hela vägen.