Regissören Ella Lemhagen: ”Jag vill göra film som berör”

Covid, lockdown och ett dödligt virus som sprids över världen. Ella Lemhagens nya film utspelar sig mitt under de kaotiska år då pandemin lamslog samhället.

 

I ”Så länge hjärtat slår”, som är inspirerad av verkliga händelser och utspelar sig på ett äldreboende, får vi följa det unga vårdbiträdet Hanne spelad av Bianca Kronlöf. När covid sprider sig och det rimliga är att separera sjuka från friska, räcker inte äldreboendets resurser till för att skydda de gamla som insjuknar och dör.

 

Vinstintresse och sparkrav ställs mot människoliv – samtidigt låtsas företaget utåt sett att allt är väl. Till sist får Hanne nog och går ut i media för att berätta om vad som sker i det tysta.

 

Manus är skrivet av Malin Lagerlöf som inspirerades av radiodokumentären ”Det illojala vårdbiträdet” av Johanna Sjövall. Ella Lemhagen gillade det direkt.

 

– Det lockade mig mycket för det är en oerhört stark historia. Som regissör letar man ofta efter manus som är på liv och död, att det ska kännas relevant, och det gjorde verkligen den här historien. Jag blev väldigt berörd av karaktärerna och det som Hanne går igenom. Det här är en film som ska berättas nu. Ibland har jag fått frågan om det inte är för tidigt eller för mycket trauma kring det som hände under pandemin, inte minst inom vården, men jag tror att det är precis rätt tid. Man måste våga prata om det.

 

 

– Ja en del har tyckt att ”det här låter jobbigt” och ”vill vi verkligen påminnas om det?”. En biografägare jag pratade med trodde det var svårt att få folk att köpa biljetter till en film om ett sådant ämne. Det här är en film som handlar om en svår tid och svåra saker, men det är också en visselblåsarhistoria. En person väljer att gå ut och ta strid för de gamla och sköra, trots att det får konsekvenser för henne själv.

 

 

Det är ovanligt att en film utspelar sig på ett äldreboende – en miljö som de allra flesta kommer i kontakt med men som är allt annat än glamourös. ”Så länge hjärtat slår” spelades in i Stora Sköndal, på två stycken nerlagda äldreboenden. Men flera av statisterna i filmen är boende från ett närbeläget äldreboende som fortfarande är i drift och ville själva vara med.

 

– Man måste vara försiktig och berätta en sådan här historia med stor respekt. Det låg ett äldreboende alldeles i närheten av inspelningsplatsen som vi besökte för att prata med personal och äldre. Det blev så tursamt att vi fick jobba med en del av dem vilket var jätteroligt, säger Ella Lemhagen.

 

Huvudpersonen Hanne har arbetat i tolv år på boendet men vill egentligen vara musiker. Och i en av rollerna ser vi blueslegenden och musikern Eric Bibb. Musiken är en viktig berättarkomponent i historien, säger Ella Lemhagen. Hon kommer själv från en kulturintresserad familj, är uppväxt i Uppsala och älskade punk.

 

– Jag kommer från en väldigt tillåtande, kreativ miljö där det var mycket musik men också en miljö där man fick möjlighet att experimentera. Det var utifrån den myllan jag bestämde mig för att bli regissör. Saker kunde vara hellre än bra, man behövde inte vara jättebra för att bilda ett band eller börja filma eller fotografera. Det byggde upp ett självförtroende. Man gick aldrig runt och var ängslig och tänkte ”ska verkligen lilla jag” utan det var mer ”absolut, nu kör vi!”

 

 

– Det var nog under punken i tonåren som idén formades. Jag hade idéer när jag var yngre om att jag ville berätta på något sätt. Jag tyckte om att skriva men var även intresserad av musik, teater och skådespeleri och gillade att teckna. Jag ritade serier och det är ju ganska likt när man ritar upp en storyboard som bygger på en berättelse med repliker och bilder. Många av de här sakerna sammanfaller i filmen, jag behöver inte välja vilket av det jag ska jobba med om jag gör film.

 

 

Ella Lemhagen fick sitt stora genombrott 1999 med filmen ”Tsatsiki, morsan och polisen”, som belönades med fyra Guldbaggar och gjorde henne internationellt känd. Sedan dess har karriären fortsatt med serier och filmer som ”Pojken med guldbyxorna”, ”Patrik 1,5”, ”All Roads lead to Rome”, ”Kronjuvelerna” och ”Jag kommer hem igen till jul”.

 

 

– Jag var faktiskt nominerad för bästa regi för min första långfilm ”Drömprinsen – filmen om Em”. Då var jag kanske ännu mer förvånad, för då hade jag fortfarande ingen riktig plats i filmbranschen. Det var mer ett projekt som jag gjorde själv tillsammans med vänner, men det blev ganska stort. Man gör ju inte film för att få guldbaggar, utan det är något annat som gör att man ständigt vill berätta och formulera sin syn på omvärlden. Sedan är det så klart kul när någon gillar det man gör.

 

”Tsatsiki, morsan och polisen” har många grekiska kopplingar och Grekland är en plats Ella Lemhagen själv gärna reser till. Där har hon även suttit och jobbat periodvis. Resor är något hon älskar, men annars blir det mycket musik, konserter och ibland teater och bio om hon är hemma i stan.

Har du något drömprojekt du vill göra?

 

– Jag har alltid drömprojekt och genomför dem ha ha ha. De projekt som jag utvecklar är sådana jag verkligen vill göra. Jag har två-tre saker som jag utvecklar just nu som befinner sig i lite olika stadier, men ingen av dem är på den nivån där jag kan prata om dem än.

 

 

– Jag är jättedålig på det där med genre. Om det är en historia som jag blir berörd av, som jag känner starkt för och blir engagerad i, då tycker jag om den. Jag tänker aldrig till exempel ”det här är en thriller” utan berättelsen står i fokus. Sedan har jag min egen ton, jag vill inte bara att det går i tungt och svart, utan det får gärna vara lite roligt också. Jag tycker om när det är både väldigt tragiskt och väldigt roligt, när det är stora hopp mellan det mörka och det ljusa.

 

 

– Jag försöker nog alltid få in ljus och någon glädje och värme i mina filmer för det är det jag själv uppskattar. Jag vill känna och bli berörd.

 

 

 

– När jag började göra film var jag inspirerad av italiensk film och neorealismen, filmer som ”Cykeltjuven” och filmer av Fellini. Han var min absoluta husgud. Även Charlie Chaplin är en av mina favoriter, de berättelser han gjorde är både roliga, smärtsamma och ibland politiska. Pratar man modern tid är jag väldigt förtjust i regissören Alexander Payne som har gjort många fina filmer som ”Sideways”.

 

 

– Jag kände redan som treåring att jag aldrig kommer att acceptera att se på mig själv utifrån kön och så är det fortfarande. Jag tänker inte på mig själv som ”en kvinnlig regissör”. Jag har heller inte upplevt att någon har sagt till mig ”du är en kvinnlig regissör, därför ska du inte göra det eller det”. Har det sagts sådant så har jag valt att inte lyssna.

 

Ella Lemhagen går sin egen väg. I ”Så länge hjärtat slår” går huvudpersonen Hanne också sin egen väg när hon kämpar mot regler, saker som är fel och väljer att stå upp för de svaga. Filmen handlar mycket om mod och civilkurage.

 

– Det är en film som skildrar något vi alla har en relation till, i relativt modern tid. Samtidigt är det en berättelse om en kvinna med stort mod, som tror på förändring och att det går att göra något åt det hon uppfattar som fel. Det är en klassisk David-Goliat-historia om den lilla människan som ställer sig upp och ta striden mot det stora företaget. Kanske blir man inspirerad och börjar tänka ”hur skulle jag göra?”, säger Ella Lemhagen.