Med roller som seriemördare i "Den gröna milen", astronaut i "Moon", professionell hundkidnappare i "Seven Psychopaths" och sexmissbrukare som kväver sig själv på maten i fina restauranger i filmatiseringen av Chuck Palahniuks "Choke", är det kanske inte så märkligt att han fått smeknamnet "Hollywoods go-to guy for weirdness".
MovieZines Jakob Åsell fick en pratstund med den ungdomlige 45-åringen inför premiären av "The Way Way Back" för att fråga ut honom om karriären, uppväxten i ett skådespelarhem och hans egen syn på sitt smeknamn.
Din karaktär i "The Way, Way Back", Owen, är chef på en vattenpark och verkar behöva skämta om allt för att klara den halvtrista vardagen. Har du själv haft något liknande day-job?
- Jag har aldrig jobbat på en vattenpark, om det är vad du frågar. Men jag har praktiserat hos en privatdetektiv en gång. Det var rätt trist, jag skuggade en del folk och sånt men fick inte direkt någon lön, så det kändes sådär. Jag tror min karaktär här bär på rätt mycket sorg och smärta som han försöker att dölja med skämt.
Du gör både stora Hollywood-produktioner och smalare indiefilmer, Broadway-shower och spelar Shakespeare på teaterscener, kan man kalla dig för den gamla skolans skådespelare?
- Ja, jag inspireras av många äldre skådespelare, från Christopher Walken och Robert de Niro till Marlon Brando och Cary Grant. Alla jobb jag gör är olika men i grund och botten handlar det om samma sak. Allt är ju skådespeleri fast efter olika regler, men det handlar hela tiden om att vara så sann och ärlig som möjligt.
På vilket sätt har du influerats av dina föräldrar som båda var skådespelare?
- Jag växte upp mitt i det, och det var alltid familjeyrket, så jag tog skådespeleriet för givet under en lång tid eftersom det lag i mina gener och i mitt blod. Jag har alltid fascinerats av livsstilen som skådespelere, den kändes äventyrlig. Men det var först när jag började studera skådespeleri i New York som det fångade mig på riktigt och blev ett kall mer än något jag bara snubblat in i, det var som Jedi-träning for mig.
Folk brukar jämfora dig med Christopher Walken, ni är goda vänner och har gjort både film ("Seven Psychopaths") och en Broadway-show ihop. Kan du berätta lite om er relation?
- Vi har en del likheter han och jag, vi blev båda uppfostrade i skådespelarfamiljer och vi stod båda på scen redan som barn. Båda dansar men han är ju till skillnad från mig utbildad till dansare och kan steppa. Jag tror det formar en på ett visst sätt att växa upp i yrket, det är svårare för mig att chockas av saker och det gör mig nog en aning likgiltig till sånt som andra chockas av.
Nar jag läser om dig får jag känslan av att många journalister gillar att citera den amerikanske filmkritikern Roger Ebert som i en recension ska ha kallat dig för Hollywoods nya Christopher Walken eller "go-to-guy for weirdness", Känner du att det är en sann beskrivning av dig?
- Jag vet inte, jag tror att folk gillar att placera dig i fack och sätta en stämpel på dig. Jag älskar Roger Ebert och visst har jag gjort en del konstiga karaktärer, men jag har också gjort en del som inte är så konstiga i lite smalare filmer. Jag kan definitivt spela mörkare roller men som skådespelare vill jag ju tro att jag har lite mångsidighet. Jag tror att "weirdness" kanske är fel ord även om jag nog ibland lutar åt lite mörkare karaktärer.
Så kanske är du "the go-to-guy for darkness"?
- Ja, jag tror mörker är mer sant. Mörker och fara är min grej.
Kolla in en scen ur "The Way Way Back" med Sam Rockwell och Liam James:
"The Way Way Back" har biopremiär på fredag.
