Under Bondteamets Sverigebesök passade vi på att reda ut ett och annat med denne stillsamme tysk som lämnar lika mycket tid för reflektion mellan meningarna som hans filmer.
De flesta skulle nog säga att den här filmen är något helt nytt för dig som regissör. Hur har det gått för dig att ta steget in i Bonds värld?
När jag först blev erbjuden registolen blev jag väldigt smickrad, men tackade nej. Jag har alltid älskat actionfilmer men har aldrig riktigt känt mig direkt sugen på att göra en egen. Men sen träffade jag Daniel Craig, som jag kom väldigt bra överens med, och jag läste ett citat från Orson Welles som sa att det han ångrade mest i livet var att han aldrig gjorde någon kommersiell film. Efter det så tänkte jag att om jag ändå nu ska göra en kommersiell film så är det väll lika bra att göra en Bond-film, det är den största produktionen man kan tänka sig i världens mest omfattande franchise.
Vad överraskade dig mest?
Att jag hade så mycket frihet och hur tillfredsställande det var ur ett kreativt perspektiv. Filmens producenter Barbara Broccoli och Michael G. Wilson hade innan inspelningen sagt: ”Gör din egen film, vi finns bara här för att hjälpa dig.”, Det förvånade mig faktiskt att de stod vid sitt ord, så den filmen ni får se är precis den som jag själv ville göra.
Hur kändes det för dig att försöka leva upp till förväntningarna som byggts upp efter ”Casino Royale”?
Jag hade inte alls varit van vid att försöka leva upp till folks förväntningar tills jag gjorde ”Flyga drake”, som alla jag pratade med höll som sin favoritbok. Visst har jag känt av pressen, men om jag skulle ge vika för den så skulle mitt liv bli eländigt, och jag vill inte leva ett eländigt liv. Så det bästa jag kunde göra var att försöka skapa den Bondfilmen som jag själv skulle vilja se, och hoppas på att även andra skulle gilla det. För om jag skulle göra filmen för Bond-fansen så skulle resultatet som bäst bli mediokert, det blir det alltid när man försöker leva upp till andras krav. Det är bättre att följa sin egen vision och ta en risk.
Vad hade du för vision gällande ”Quantum of Solace”?
Rent visuellt har jag alltid älskat de gamla Bondfilmerna från 60-talet, så jag ville gå tillbaka i tiden och göra en retrofilm i klassisk stil. Bondfilmerna på den tiden var tydligt Hitchcock-inspirerade, så jag tyckte att det vore ett intressant att titta på filmer som ”I sista minuten” och hämta inspiration därifrån. Jag gjorde likadant med konspirationsfilmer från 70-talet som ”The Parallax View”, allt för att hitta en retrolook som trots gamla influenser kändes futuristisk. Actionsekvenserna influerades av de fyra elementen, vilket ni kommer lägga märke till då både eld, vatten, luft och jord finns med. En annan viktig punkt för mig var att kunna behandla filmen som ett kammarspel istället för en kommersiell storproduktion, för om jag inte får kontakt med filmens karaktärer så kan jag inte följa känslorna som undersöks i filmen.
Du har även skalat ner på många klassiska Bond-inslag som gadgets, kända repliker och varken Q eller Moneypenny finns med i filmen. Om man bortser från saker som dessa, vad tycker du definierar en Bondfilm?
Jag ställde mig själv samma fråga, jag ville inte definiera min Bondfilm för mycket för att jag ville att den skulle utvecklas. Jag tycker att både Moneypenny och Q är intressanta karaktärer men eftersom att det här är en direkt uppföljare på ”Casino Royale” så kändes det fel att ta med de karaktärerna när de inte fanns med i den första filmen. När det gäller gadgets, så finns de fortfarande där omkring honom men de blir aldrig presenterade. Anledningen till det är att vi nuförtiden har så mycket gadgets omkring oss, alla går omkring med flera mobiltelefoner och datorer så jag tror att gadgets har tappat lite av sin charm i Bondfilmerna.
Är det sant att du vuxit upp utan både tv och James Bond?
Ja, mina föräldrar ville inte att jag skulle se på tv som barn och mitt första biobesök kom rätt sent i livet, så innan tonårsåldern så hade jag inte sett så många filmer. Men sen släppte det och jag blev besatt. Den första Bondfilmen jag såg var en av Timothy Daltons på 80-talet, och efter det så började jag beta av de äldre filmerna.
Tror du att det kan vara en fördel för dig att inte ha så starka barndomsband till James Bond?
Både och tror jag. Jag gjorde ”Monster’s Ball” utan att någonsin ha varit på den amerikanska södern, jag visste inget om Afghanistan innan jag började spela in ”Flyga drake”, så jag tror att det kan vara en fördel att vara ny i en kultur som man ska göra en film om, för att man är helt neutral och öppen i sin inställning. Man blir som ett spindelnät som behåller kvar det som man vill ha och släpper förbi resten. På det sättet tror jag att man kan få filmen mer sanningsenlig. Det finns så många olika grupper av Bond-fans… Jag tror att om jag hade varit ett fan så skulle jag varit tvungen att ha en fast ståndpunkt redan från början gällande vilka bitar jag ville ha med. Men jag har ingen sån inställning utan letar istället efter vad som är mest intressant för karaktärerna, för oavsett om man har tjugo gadgets eller en gadget så blir det ingen bra film om inte storyn fungerar.
Var det inspelningen av ”Flyga drake” som fick dig att flytta James Bond ut i öknen, istället för att filma i ett snölandskap som Paul Haggis skrivit i manuset?
Nej, jag tänkte mig mer att bilden av James Bond i en öken vore så passande eftersom att han är så ensam och isolerad, och jag tycker att han är en så tragisk karaktär. Så att flytta honom till öken blev snarare en symbol för hans ensamhet och hans kamp med sina inre demoner. ”Flyga drake” var en av de svåraste filmer jag spelat in, både psykologiskt och känslomässigt, så ”Quantum of Solace” kändes som en semester förhållandevis. Som att ha några semesterveckor på Ritz-Carlton.
Skulle du vilja göra fler Bond-filmer om du fick chansen?
Barbara Broccoli frågade mig ifall jag ville göra en till men jag skulle vilja byta genre, så jag tackade nej, även om jag haft kul.
Vad kan Bond-fansen förvänta sig ifrån ”Quantum of Solace”?
Jag hoppas att de kommer uppskatta filmen, att de kommer uppleva den som en ordentlig åktur. Filmen är en blandning mellan både gammalt och nytt i ett försök att ta reda på mer om vem Bond verkligen är.
Och vad kan Marc Forster-fansen förvänta sig?
Jag tror att de som känner till hur jag arbetar kommer känna igen sig i även den här filmen. Det känns intressant att få göra en film som kommer få en större publik än vad alla mina sex filmer hittills fått tillsammans. Det är en abstrakt tanke, och ändå så kommer nog inte många av de som sett mina tidigare filmer gå och se ”Quantum”. Flera personer har sagt till mig att de aldrig sett en Bondfilm tidigare men eftersom att det är jag som regisserar så tänkte de göra det nu. En av dessa var en 86 år gammal dam kom fram till mig och sagt att hon tänkt se ”Quantum” och jag blev tvungen att säga: ”Nej, gör det inte!”
