Baserad på John Ajvide Lindqvists succéroman med samma namn om mobbade Oskar och hans möte med Eli, en ung ensam vampyr. En ny sorts vampyrsaga och en upprättelse för en mer seriös skräck enligt många. En succé som till en början inte var given med en regissör som följde sin magkänsla.
- Det är alltid väldigt intuitivt hur jag väljer filmer. Är det något som griper tag i magkänslan så är det det som är det viktigaste. Med "Låt den rätte komma in” var det hur mobboffret Oskar var skildrat. Det tycker jag var det mest gripande. Det var så oerhört osentimentalt. Inte tårdrypande på nåt sätt även om det blir det i alla fall. Men hade man spelat på det sentimentala i den här historien så hade det blivit pekoralt. Sedan är vi ju nog ganska lika, han och jag. När jag var yngre var jag vitblond, blek och späd. Och så hade jag perioder då jag var utanför, i mellanstadiet främst.
Du vill inte beskriva "Låt den rätte komma in" som en skräckfilm, förklara...
- För mig är det inte det. Det finns ju inslag som påminner om skräckfilmer, till exempel att den här flickan är vampyr. Det har väckt mycket uppmärksamhet. Att det här har tagit vampyrgenren i en ny riktning. Jag är ju ganska obildad när det kommer till vampyren och vampyrmyten men det är många skräckexperter som tycker att det här är väldigt nytt och väldigt fräscht. Men för mig är det här en kärlekshistoria framförallt.
Men vad tycker du att vampyren symboliserar i filmen?
- Den symboliserar all ilska i Oskar. All den vrede, rättmätiga vrede, över att att bli utsatt för det här våldet. Vampyren är en motsats till den bakbundenhet som han har. Han kan ju inte slå tillbaka. Han vågar inte.
I huvudrollerna ser vi Kåre Hedebrant som Oskar och Lina Leandersson som Eli, hur vaskade ni fram dem?
- Det tog ett år och det var ett tungt och svårt arbete. Varje gång man ska hitta barn så får man börja om från början. Det finns ju inget register och människor är ju bara tolv år en gång. Det viktiga var att de skulle vara bra för sig men också som ett par. Samtidigt skulle de vara varandras motsatser, olika sidor av samma mynt.
Ni har klippt bort en del som finns med i boken, då tänker jag på pedofiltemat främst. Undviker ni det?
- Ja, det beslutade vi ganska tidigt. Det blir väldigt svårt att skildra på film. Att visa en pedofil eller pedofili blir oerhört faktiskt och om man visar det som det står skrivet i boken - outhärdligt. Man skulle stänga ögon och öron för den här mannen Håkan. Det skulle dessutom göra saker med Eli som skulle stå i vägen för kärlekshistorien mellan henne och Oskar. Sen tycker jag man använder det ämnet lite slarvigt i film i dag. Som en sorts emotionell specialeffekt. Som ett exempel på något jävligt äckligt i allmänhet.
/>Det övernaturliga är ju något som uppenbarligen är en stor del av din film. Samtidigt i en modern miljö – Blackeberg under 80-talet nån gång. Har du själv varit med om något övernaturligt?
- Jag har varit med om väldigt märkliga upplevelser som nästan skulle kunna liknas vid övernaturliga. Hela livet är ju en väldigt onaturlig sak (skratt). Det skulle väl inte vara så jävla konstigt om det fanns spöken och vampyrer utan att det skulle behöva byggas en kyrka kring det.
Berätta...
- I min gamla lägenhet där jag bodde i tio år var jag med om att titta på en upphängd tavla som trillade ner när jag tittade på den. Vid inte mindre än tre tillfällen. Tre olika tavlor. Det var en så exceptionellt konstig grej att jag tillskrev det någon sorts spökeri. Är man med om en så konstig sak så börjar man ju undra.
Där vi sitter på Hotell Anglais vid Stureplan, är nästan lite svårt att tänka sig att en kille som Tomas Alfredson skulle kunna handskas med något så smalt som skräck även om han själv inte vill se det som just det. Han skulle nog kunna passa in i närmsta sci-fi-konvent med sina smått nördiga bågar, gröna Michelinjacka och nervösa uppsyn. Men ”Låt den rätte komma in” är kanske otippat karriärssteg för en som har Bert, Spermaharen och Killinggänget på sitt CV.
Föredrar du humor?
- Nej, det kan jag väl inte säga. Jag tycker inte det är så stor skillnad, jag brukar försöka söka humoristiska situationer i sådant som kanske inte förväntas vara roligt. Jag tycker t.ex. att det i ”Låt den rätte komma in” finns flera scener som tenderar att bli komiska. Det här mordet i början med den vita pudeln som dyker upp i skogen. Det tenderar ju det dråpliga. Det tycker jag själv är en väldigt rolig scen fast det låter makabert att säga det.
Det fullkomligen regnar priser över ”Låt den rätte komma in”. Har du något pris du är speciellt stolt över?
- Det är nog Tribeca-priset. Det betyder mycket. En så viktig festival och dessutom ur händerna på en av världens största filmkonstnärer. Det var jättefint. Det var drömlikt och helt vardagligt på samma gång... nästan som en barnafödsel kan vara (skratt).
Men med framgångar så har du också haft floppar, berätta...
- Ja, det var en film som kom för några år sedan som hette "Kontorstid" som blev väldigt illa omtyckt. Det var inte många som begrep sig på den. De flesta tyckte nog den var jättedålig. Jag tyckte oerhört mycket om den och står för den fullt ut. Men det är lärorikt att vara med om den processen. Folk blir ju väldigt konstiga kring en flopp, man drar sig undan, man tystnar, man blir rädd. Det är väldigt lärorikt att vara kring det.
Men om vi går tillbaka till ”Låt den rätte komma in”, vad var svårast?
- För mig var det skräckmomenten. Att få en sorts trovärdighet i de delarna. En sån här historia tål ju inte alltför mycket kritisk granskning för då brister det. Man undrar liksom varför polisen inte kommer och tar henne eller varför de inte bryter sig in på sjukhuset och snor allt blod. Men inom en sån här historia måste man hitta en form av trovärdighet.
Med Tomas Alfredson är det nästan oundvikligt att man glider på mer personliga ämnen. Om det nu råkar vara så att du känner igen namnet Alfredson är det nog för att Tomas delar det med sin far Hasse. En svensk legend som ligger bakom klassiska verk som ”Tingel, Tangel”, ”Kvartetten som sprängdes” och ”Den enfaldige mördaren”. Även om Tomas slår mig som den något reserverade typen är han ganska öppen när jag frågar.
Hur var det att växa upp i din pappa, Hasse Alfredsons kändisskap?
- I vuxna år så har jag ju förstått att min uppväxt har varit lite exceptionell i jämförelse med andra människors. Men man kan ju säga att det här med kändisskap på den tiden var mer hysteriskt. Det var väldigt mycket att folk pekade och tittade och ringde hem och körde in på vår gårdsplan på landet. Det hörde väl till en viss tidsålder på 60- och 70-talet. Men visst var det speciellt att vara i den där kändisbubblan när man inte själv var känd.
Som bekant har Tomas Alfredson sedan dess skapat sin egen karriär och framgång. Något som märks med all önskvärdhet med "Låt den rätte komma in". Alla vill snacka med Tomas och mitt under vårt samtal vibrerar mobilen till. Det är en amerikansk radiostation som vill göra en telefonintervju. Tomas Alfredson tackar ja på typisk svengelska innan han artigt säger hej då och fortsätter.
- Jag är inte så angelägen om att vara igenkänd och jag gör inte så mycket för att marknadsföra mitt ansikte. Jag är väldigt stolt och lycklig över mitt yrke och de saker jag gör, men jag är inte alls intresserad av röda mattan och så.
Prestationsångest då? Är det något du har?
- Det har jag inte nu på det viset. När jag var 18, 20 så tänkte jag "Herregud, vad har jag att komma med och kommer de tro att jag har stulit mig några fördelar", ja du vet sådär. Så jag var nog väldigt långsam med att komma igång med min karriär och skulle se till att jag var riktigt duktig. Men det mesta satt nog i mitt huvud. När jag gjorde den här Bert-tv-serien så tyckte jag att jag behärskade det här. Inte till fulländning men nu kan jag börja använda mina verktyg. Då hade jag hållit på ganska länge, när den där kom. Det gav mycket självförtroende.
Du har sagt att efter det här slutar du med TV och film, varför då?
- Ja, vi får väl se vad som händer framöver. Jag har liksom känt en mättnad. Att det känns tillräckligt. Och som film och tv-branschen ser ut idag är det tufft och hårt. Ingen lustfylld grogrund. Och jag vill inte bli en gubbe som gnäller utan då väljer jag hellre att ställa mig utanför.
Som en avslutande fråga, vilken tycker du är bäst – boken eller filmen?
- Filmen är nog bäst som film och boken är bäst som bok. Det går inte att jämföra råbiff och prinsesstårta.
Intervjun är slut. Det är dags för oss att skiljas åt. Och när jag lämnar Tomas Alfredson i hotellobbyn är det dags för hans andra möte. Ett möte med komikern Björn Gustafsson. Jag hinner se dem skaka hand innan jag försvinner runt hörnet. Ute har de redan hunnit skymma och kylan griper tag om min andedräkt. Tomas ord dröjer i tankarna. Kanske skulle det inte vara så jävla konstigt om det fanns en Eli där ute.
