Det blir mycket Sverrir Gudnason på svenska biografer framöver. Han har just spelat in "Balladen om Marie Krøyer" och "Call Girl", han lär sig kontrabas inför filmen om "Monica Z" och spelar matkritiker i Teresa Fabiks "Små citroner gula".
Men först dyker han upp i "Mörkt vatten", Rafael Edholms dramathriller där han och Helena af Sandeberg får en sällsynt inkompetent hantverkare på halsen.
Vad har du för erfarenhet av hantverkare?
- Jag har faktiskt hantverkare i min lägenhet as we speak. De höjer taket i min lägenhet.
Oj då.
- Men de är schyssta. Det är ingen katt-och-råtta-lek hemma hos mig.
Har du gömt undan alla vassa föremål?
- Ja, exakt.
Blir man inte lite arbetsskadad när man jobbar med ett sånt här projekt?
- Med vissa saker, men att filma en thriller eller skräckfilm är ungefär lika läskigt som det är roligt att spela in en komedi. Alltså inte alls. Det kan vara jobbigt och kallt, men inte skrämmande. Även om det ligger ett inplastat lik bredvid mig, så känner jag ingenting. Det är det som är jobbet, att försöka komma in i den känslan ändå.
Du har provat på en del genrer. Vilken typ av filmer är roligast för dig att spela in?
- Jag tycker nog att det är roligt att prova på olika. Jag gillar när det är mycket dialog, jag är egentligen inte så mycket för pang-pang. Men jag har gjort ganska mycket sånt, skjuta pistol och så.
Blir det mer då? Nu när det ska spelas in nya Wallander-filmer.
- Nej, jag känner mig klar med dem. Nu blir det filmen om Monica Zetterlund, lite epok med Per Fly. Sen har jag gjort "Balladen om Marie Krøyer" med Bille August som kommer i september. Den filmade vi på Marstrand och Skagen.
Ett kostymdrama.
- Ja, den utspelar sig i början av 1900-talet. Det är en dansk film, bara jag som är svensk. Jag spelar en svensk karaktär. Det handlar om triangeldramat mellan Hugo Alfvén, Marie Krøyer och Severin Krøyer, Skagenmålarna. Och en svensk ung kompositör som kommer in.
Har du börjat spela in filmen om Monica Zetterlund?
- Ja. Inspelningarna håller på till 20:e juli. Det började i New York några dagar, sen Trollhättan en längre tid och sen Stockholm. Jag spelar Sture Åkerberg, Monicas man och kontrabasist. Jag har en kontrabas hemma och hårdpluggar, och har en lärare... Faktiskt samma kille som jag spelade "Paraplyerna i Cherbourg" på Stadsteatern med, han är en av de bästa jazzkillarna. Vi pluggar Monica Zetterlund-låtar.
Hur är det att spela en verklighetsbaserad karaktär?
- BAS-erad... (skratt) Hugo Alfvén har också funnits i verkligheten. Och "Upp till kamp" kan man väl säga byggde på lite olika folk... Man brukar vilja ta reda på hur de var och vad de gjorde. Man måste ju ha koll på dem. Men nyckeln är ändå, tycker jag, man behöver inte vara för trogen heller. Om det inte var en väldigt känd människa. Utan man kan också skapa och lägga in egna idéer i karaktären. För det är egentligen ingen som vet exakt nu hur Hugo Alfvén faktiskt var år 1905. Man kan ju inte se några Youtube-filmer på hur han var.
Vem är favoritkaraktären av de du har spelat?
- Den som betydde mest för mig är nog Tommy i "Upp till kamp". Jag fick gå igenom så mycket i den rollen, det är fyra avsnitt som är som fristående filmer. Det är uppgång och fall, en berg-och-dalbana. Där fick jag verkligen en utmaning.
Du är också med i "Små citroner gula", som kommer ut nästa år. Vem spelar du?
- Där spelar jag David Kummel, en ung matkritiker.
Hur förbereder man sig för det?
- Man får käka en del... Jag försöker tänka, vad är det som får en ung människa att bli så intresserad av matlagning så man börjar skriva om det. Då ska man ha drag inom sig så att man snöar in på nånting. Jag har alltid varit sån, när jag var liten snöade jag in på nordisk mytologi och lärde mig allt om det. SJag kan tänka mig att du har snöat in på film ganska ordentligt. Det intressanta förm ig var inte att det var mat, utan att hans karaktär ska vara en person som har snöat in på något. Det kunde varit något annat, men det blev mat.
Man kan dra paralleller mellan matkritiker och filmkritiker. Har du fått mer förståelse för kritikers syn, varför de dissar det ena och hyllar det andra?
- Inte just genom den rollen kanske, men jag känner alltid att jag har förstått kritiken som ställs. Förutom när det är ordentliga personangrepp. Alla vi som gör film gör ju ändå sitt bästa, man gör en film som man vill publiken ska gilla. Ibland kan filmen mötas av illvilja. Men när ett projekt blir nedskrivet, kan jag ändå förstå vad som fick en skribent att reagera så. Bara för att jag är med i en film tycker jag inte att den måste hyllas. Samtidigt är det tråkigt när man har gjort en film, och den får en kort recension som bara säger "Det här är skit".
Om man kollar tillbaka till "Hur många lingon finns det i världen", det var en roll som du blev rätt hyllad för. Hur tar man sånt? Blir man kaxig, eller är det bara kul?
- Det var nog inte bara tokhyllningar? Det var någon som skrev att hon störde sig på att han var en typisk snubbe-snubbe, att det skulle varit fräschare med en tjej... Men jag fick ändå fina recensioner, och man blir glad. Man vill ju att folk ska tycka om det man gör.
Hur är ditt egna filmintresse?
- Jag går inte så ofta på bio faktiskt. För mig är det lite av en investering att se på film, jag försöker välja sånt som jag verkligen vill se. Vissa perioder blir det lite av en uppförsbacke att se en film, jag har lite motstånd men jag blir alltid lika glad när jag lyckas se en bra film. Jag har en period nu när jag lyckats se en del mumblecore-filmer. Det är en genre i USA med unga filmskapare som gör nollbudget-filmer. De hjälper varandra, den som regisserar den ena gör huvudrollen i den andra, och så vidare. Det är egentligen den rörelsen som gjorde Greta Gerwig känd, hon började i de här mumblecore-filmerna. Sen skulle de göra någon slags Hollywood-version av en mumblecore-film, det blev "Greenberg" som hon också spelar med i. Det handlar ofta om folk i 30-årsåldern, mycket dialog... Jag tycker den bästa är en film som heter "Humpday".
Jag måste fråga dig som islänning, vad tycker du om "Korpen flyger", en av de bästa filmerna från Island?
- Den är cool! Det är häftig musik, någon slags 80-talstrummor med tvärflöjt. Den är skitcool. Uppföljaren var inte lika bra tyvärr.
Har du fler filmtips?
- Det känns löjligt att säga "Deer Hunter" för den känns så självklar. Men sen märker man när man träffar folk som är födda på 90-talet, att de har ingen aning om vad "Deer Hunter" är. Det är en av de bästa filmer som gjorts, tycker jag. Senast jag blev helt blown away, var när jag såg "En profet". Det var ganska längesen nu, men det är senaste gången jag minns att jag blev så tagen. Den var så hård och verklighetstrogen, samtidigt som den var poetisk. Jag tyckte den var både intelligent och hård och välgjord.
Det är inte så läskigt att spela in en thriller sa du, men hur var det då för dig att spela in "Mörkt vatten"?
- Det är absolut roligt att spela in en sån film, men det var rätt svåra förhållanden och slitsamt också. Vi filmade mycket i en pool, det var mycket vattenscener och det var så jäkla kallt! Det var oktober och frost på marken, och de lyckades inte värma upp den där poolen. Det är mycket scener där jag är fastbunden i en stol i en pool. Det är svårt i vatten att låtsas vara fastbunden i en stol. Så vi var tvungna att fixa så att jag var det på riktigt. Det var lite panikkänslor, även om vi riggade så att jag skulle kunna slita mig loss.
Se Sverrir Gudnason kämpa i poolen i "Mörkt vatten", på bio idag.
