Captain Marvel, Monica Rambeau och tonåriga Kamala Khan bildar tuff trio när det visar sig att deras superkrafter är sammanbundna av någon slags kosmisk kraft. Så börjar höstens MCU-äventyr "The Marvels" som tar oss kors och tvärs över galaxen i jakten på svar.
Filmen är en uppföljare till 2019 års "Captain Marvel" samtidigt som den återbesöker karaktärer ur "Ms. Marvel" och "WandaVision". Förvirrande? Regissören Nia DaCosta ("Candyman") berättar att hon ville se till att ingen kände sig utelämnad, utan att vem som helst ska kunna hänga med på äventyret.
Under en digital pressträff häromveckan fick vi också veta varför skräckregissörer är bra på superhjältar, och hur man motverkar Marvel-mättnaden som allt fler fans klagar på.
Du är ny i MCU, ett filmuniversum med 15 år av historia bakom sig. Och du har inte bara regisserat filmen utan också varit med och skrivit manus. Fick du läsa på mycket, eller är du ett stort fan sedan tidigare?
- Ja, det var en del läxor. Även om jag är välbekant med MCU och har sett varje film, och läst en del serier när jag var yngre, så vill man dyka in i specifika saker som rör dessa tre karaktärer. Jag hade aldrig läst något om Monica. Jag läste också om de otroliga serierna om Captain Marvel, och det var så det började.
Vad motiverade dig till att gå in i superhjältarnas värld?
- Den största motivationen kom ur att jag var ett stort fan när jag växte upp. Sedan kom filmerna och intresset blomstrade ännu mer. Jag såg det som en möjlighet att få leka i en större sandlåda. Som geek såg jag också fram emot att addera något till Marvels canon, vilken stor ära!
Du har tidigare sagt att du ville att din första Marvelfilm skulle följa en hjälte som gör dig exalterad. Jag tror att du talade om Ms. Marvel, vad var det som lockade dig med henne?
- Hon och jag är väldigt lika, åtminstone när jag var i hennes ålder. Vi är båda färgade kvinnor från New York-området som är riktigt stora nördar och skriver fanfiction. Hon är så entusiastisk när det kommer till superhjältar. Jag gillade hennes värme och hennes relation till familjen. Hon var en häftig ny hjälte på gatunivå när hennes serietidning kom ut för ett tiotal år sen. Vi ville se till att allt det fina från hennes serietidning kom med på vita duken.
Vi har sett Captain Marvel i några tidigare filmer, och tv-serierna har introducerat Kamala och Monica. Men alla har kanske inte följt alla serierna. Hur ser du till att ingen tittare lämnas utanför, och vad rekommenderar du att man ska se inför ”The Marvels?”
- Att se till att ingen lämnas utanför och att alla får tillräckligt med information var något vi provade oss fram till. Det handlar om att hitta rätt balans. Man vill fylla i luckorna och berätta vad man bör känna till från tidigare projekt, men det ska inte kännas tjatigt. I slutändan är vi alla bekanta med origin-historierna. Vi behöver inte förklara hur folk fått sina superkrafter, MCU har funnits i 15 år och superhjältefilmer i årtionden innan det. Jag tror att folk kan hoppa in i filmen utan att känna till allt, så länge de vill lära känna karaktärerna.
- Men om du vill gå på djupet och ta reda på alla detaljer: se allt som gjorts innan. Så ”Ms. Marvel”, ”WandaVision”, första ”Captain Marvel”, ”Secret Invasion” och så avsluta med ”Endgame”.
Som sagt, Marvel-filmerna har funnits i femton år. Nu börjar man prata om att folk blir trötta på superhjältar. Det måste komma något nytt för att hålla det intressant. Vad tror du själv att superhjältefilmerna på 2020-talet behöver?
- Det är så häftigt nuförtiden att folk hittar nya sätt att ta sig an genren ur olika perspektiv. Titta bara på hur olika ”Suicide Squad” vs ”The Suicide Squad” är. Fast de bygger på samma koncept görs de på två helt olika sätt. Då och då får genren en nytändning, som när ”The Dark Knight”-trilogin förändrade hur folk såg på Batman efter Tim Burtons filmer. Det tycker jag är coolt. Så det behöver visionärer, auteurer, som kan ta filmerna framåt.
Ja, det känns som en vändpunkt för serietidningsfilmer i Hollywood. De har dominerat så länge. Har du någon idé om var genren kan vara på väg?
- Jag vet faktiskt inte, men det ska bli spännande att se. Det är ju en genre jag älskar. Jag ser fram emot vad som än händer. Man hör lite viskningar om filmer som är på gång… James Gunn håller på hos DC och jag tror han kommer göra ett riktigt bra jobb. Vi får se.
Du är den yngsta regissören på en Marvelfilm. Märks det av i filmen, tror du?
- Jag tror faktiskt inte det. För vi hade en 18-årig huvudroll som såg till att vi alla fick höra exakt hur gamla vi är... (skratt) En gång böjde jag mig ned för att ta upp ett papper och mitt knä knakade till, och Iman sa ”herregud”. Så jag känner mig inte så ung, ärligt talat.
Stötte du på några utmaningar med din första blockbuster?
- Självklart. Jag gör en film som är så mycket större än mig, och en del av ett enormt varumärke. Så jag måste navigera rätt där. Det kräver mycket övning. Filmen tog över tre år att göra. Man lär sig att ge och ta.
Vi har läst väldigt olika rapporter kring filmens budget. Allt från 130 miljoner till 275 miljoner dollar, vilket skulle göra den till en av de dyraste MCU-filmerna. Kan du reda ut det? För det sätter ju olika förväntningar hos fans.
- Jag kan inte reda ut det alls, faktiskt. Men ingenting som skrivs om budgetar brukar vara sant.
Nia DaCosta på inspelningen av skräckfilmen "Candyman".
Din första stora biofilm var ”Candyman”. Och det finns fler regissörer som har gått från skräck och in i superhjältegenren på sistone. Sam Raimi bland annat. Vad tror du gör att skräckregissörer passar till superhjältefilmer?
- Det kan handla om genrefilm i stort. Skräck handlar om att väcka en speciell reaktion hos publiken. Du vill att de ska reagera på ett visst sätt. Och det är lite samma sak med superhjältefilmer. Det fins en förväntning på vad genren ska leverera, och där finns det en koppling mellan skräck och den här typen av filmer.
Vill du göra mer i genren?
- Jag gillar att variera mig. Min nästa film är en adaption av Ibsens "Hedda Gabler", alltså något helt annorlunda. Jag känner att jag vanligtvis dras i rakt motsatt riktning mot vad jag håller på med för tillfället. Jag hoppas bygga en karriär som inte bara baseras på en sorts filmer. Jag vill hoppa mellan genrer och olika stora produktioner, och berätta historier som lockar mig. Oavsett vad de är.
- ”Hedda Gabler” är en otrolig pjäs. Det är en otrolig karaktär. Hon är i princip som ”Hamlet” för kvinnliga scenskådespelare. Jag såg fram emot att berätta en historia om kvinnor och kvinnlig ilska.
Vilka andra filmer förutom Marvel tittade du på som inspiration för ”The Marvels”?
- Jag tittade på några häftiga slagsmålsscener som jag älskar. Som fighten i badrummet i ”Mission: Impossible 6”. Det finns en fantastisk scen i ”Final Fantasy: Advent Children”. Och jag såg mycket om rymden eftersom att mycket av filmen utspelar sig i rymden. Jag tittade på NASA-material och IMAX-filmer vilket var otroligt.
Hur var det att jobba med Brie Larson med vetskapen om att hon är en av Marvels mest kritiserade skådespelare?
- Jag tog inte med mig det in i processen alls. Det är lustigt, men det finns en tydlig skiljelinje. Det har inget med filmarbetet att göra. Vi släpper inte in den typen av negativitet för det skulle förstöra processen. Vi fokuserade bara på att göra den bästa möjliga versionen av vår film.
Du klev in i registolen som ett fan. Hur skulle du summera den upplevelsen nu? Var det allt du hade tänkt dig, eller var det något som överraskade dig?
- Det är lustigt när man gör en sådan film som ett fan. Eftersom fans har massvis med åsikter. Och som ett fan har jag också en mängd åsikter. Och Iman som spelar Ms Marvel är också ett stort fan. Så vi fick bombardera Kevin (Feige) med frågor, förslag och känslor. Sånt är väldigt kul. Men samtidigt får man hålla det separat från regiarbetet. Man tar på sig regissörshatten när man äter middag med Kevin. Eller fan-hatten, beroende på vad samtalet handlar om.
- Men trots min besatthet så är filmarbete riktigt svårt. Att göra en storfilm som denna är krävande. Så det är en blandning. Man har väldigt roligt och man är enormt taggad när man får se alla miljöer och kostymer. Samtidigt är det en ständig kamp för att göra filmen så bra som möjligt.
Berätta gärna mer om handlingen i filmen. Och ser du den som ett fristående äventyr, eller en viktig pusselbit i denna Marvel-fas?
- Filmen handlar om dessa tre kvinnor som blir intrasslade i något och måste ta reda på varför de byter plats med varann när de använder sina krafter. Sen måste de också såklart hantera någon ur Carols förflutna som skapar kaos i galaxen. Det gör det så kul! För vi får hoppa mellan olika planeter men också se mer av Carols bakgrund, något jag verkligen gillade med den första filmen.
- Filmen är lite båda delarna. Den är djupt kopplad till Marvels universum, alla har de sin bakgrund som vi måste hedra och utveckla. Var är de på väg härnäst, det vet jag inte. Men jag ville att filmen skulle heta ”The Marvels” för den handlar om de här tre kvinnorna, som är jämlikar, och bildar ett eget litet team.
"The Marvels" går upp på svenska biodukar 8 november.
