Sedan 2008 har jag, än så länge, sett 32 filmer i Marvel Cinematic Universe, det Disney-ägda superhjältefenomenet där varje film utspelar sig i samma gemensamma värld. Det motsvarar 70 timmar och 50 minuters speltid. Jag har sett varje film precis en gång. Förutom "Iron Man" och "Iron Man 2" som jag av dåliga anledningar sett två gånger. Jag har sett den klara majoriteten av filmerna på bio. En gång på Imax.
Egentligen har jag redan innan dess följt Marvel-filmerna från det att jag och mina kompisar vägrades köpa biobiljetter till den första "X-Men"-filmen under hösten 2000 eftersom att den av någon anledning hade 15-årsgräns. Och eftersom att den och resten av de äldre Marvel-filmerna retroaktivt förts in i filmuniversumet av Disney genom en abrovinsch av uppköp, avtal och multiversum-förklaringar så kan vi ju egentligen räkna in dem också.
Jag har också sett Marvel-tv-serier på Netflix. Jag har sett Marvel-tv-serier på ABC. Jag har sett Marvel-tv-serier på Disney Plus. Den bästa Marvel-serien jag sett är fortfarande "Agent Carter".
Jag har besökt Avengers Campus på nöjesparken Disney California Adventure och åkt både Guardians of the Galaxy - Mission: Breakout! – där jag, en extremt höjdrädd person, upptäckte när jag satt i åkattraktionen att den går ut på att falla från en mycket hög höjd, om och om igen – samt Web Slingers: A Spider-Man Adventure, som du var tvungen att förhandsboka biljetter till och sedan köa i över två timmar till för att se en videoinspelning på Tom Holland som instruerade besökarna hur de skulle vifta med armarna utan att klippa till varandra.
Jag beräknar att jag i runda slängar lagt över 10 000 kronor (ej justerat för inflation) på Marvel Cinematic Universe, eller MCU. Och jag har, för det mesta, haft rätt skoj.
Historiskt sett har jag därmed varit väldigt mottaglig och förlåtande för allt som har med Marvel att göra. Kanske som ett undermedvetet sätt att hantera förnedringen och utanförskapet jag kände när vi inte fick köpa biljetter till "X-Men" den där dagen?
Men nu tror jag att inte ens jag orkar mer. Disney har till sist skrämt bort mig. Genom att ge mig hemläxor.
För inför att "The Marvels" har premiär den 8 november på bio i Sverige så förväntas jag som duktig superhjälteuppskattare nämligen inte bara ha sett filmerna "Captain Marvel", "Avengers: Infinity War" och "Avengers: Endgame", vilket jag ändå tycker känns rimligt. Utan Disney propsar också på att jag ska se TRE HELA TV-SERIER. "
Wandavision" för Monica Rambeaus ursprung, "Ms. Marvel" för Kamala Khans ursprung och "Secret Invasion" som i alla fall Samuel L. Jackson påstår utgör någon slags upptakt inför "The Marvels". Och jag vill förstås lita på Samuel L. Jackson. Men detta är inget mindre än storhetsvansinne från musens hus.
Disneys motiv är förstås att försöka locka mig till att spendera mer tid på deras streamingtjänst Disney Plus. Vilket jag förstår. Hade jag varit ett gigantiskt mediekonglomerat hade jag velat detsamma. Men nu är jag en filmtittare som gillar att se på bra grejer. Och jag vet inte om jag hade orkat se alla de där Marvel-tv-serierna ens om de hade varit, du vet, bra? Eller i vilket fall bättre än det jag sett än så länge.
Istället upplever jag Marvels Disney Plus-serier i bästa fall som onödigt långa och att de överfokuserar på världsbyggande snarare än på karaktärsdrama. I värsta fall som manipulativa reklamfilmer som försöker skapa en konstgjord efterfrågan genom att få mig att vilja se allt som har med Marvel att göra bara för att stilla min oro för att jag annars “kanske missar något”.
Det har i flera år pratats om “Marvel-trötthet”. Minst en gång i samband med släppet av varje ny film. Det enda som är mer tröttsamt än Marvel-filmer är att prata om Marvel-trötthet.
Men detta är fel. Filmernas kvalitet har inte gått ner. Snittet är samma som sedan 2008, vilket innebär att det mesta slinker ner. Det finns inget som är Marvel-trötthet. Det är som att prata om att folk är trötta på McDonalds. McDonalds är fantastiskt. Men det räcker att käka McDonalds ett par gånger om året. Du vill inte äta det hela tiden. Då typ dör du.
Här gjorde Disney sitt misstag. I och med den så kallade fas 4 av sitt superhjälteuniversum så trodde de att vi skulle vilja käka McDonalds hela tiden.
Det är då Disney beslutar att tv-serierna på Disney Plus ska börja bli viktiga delar av MCU för att skapa en finansiell synergi för företaget. Det började med att en liten bonusscen i eftertexterna på "Black Widow" länkar samman med "Falcon and the Winter Soldier" och fortsatte med att "Doctor Strange in the Multiverse of Madness" har en central karaktär som publiken förväntas ha investerat emotionellt i redan från början genom att se Wandavision.
Inför "The Marvels" verkar Disney rentav testa hur långt fansen kan tänka sig att gå eftersom de vid det här laget ändå redan investerat så mycket tid, engagemang och pengar i MCU. Det är förstås en ohållbar utvecklingskalkyl. Inte minst när varje nytt inlägg i MCU i dagsläget förväntas föda minst två nya.
Detta har gjort att Marvel Cinematic Universe gått från att vara en av de sista stora kulturella lägereldarna, där varje ny film varit ett spektakulärt event som “alla” ser och pratar om. Till att bli något som är överväldigande närvarande på ett rentav kvävande sätt.
Jag märker själv hur mitt deltagande i filmfenomenet förändrats kraftigt som följd. Istället för att se fram emot premiären av en ny Marvel-film har det istället blivit att jag tagit det där rabatterade Disney Plus-erbjudandet som brukar komma en gång om året och sett ikapp alla filmer under en helg. På min Ipad. Det har varit en trevlig helg. Men det kändes mer som en checklista än stor filmmagi.
Återigen är det lätt att se logiken bakom Disneys misstag. Hela Marvel Cinematic Universe är ju från början som en stor action-tv-serie, med skillnaden att varje avsnitt visas på bio och kostar flera hundra miljoner dollar att göra. Så varför inte göra fler tv-serier av tv-serien?
För att förklara detta så tänker jag dra till med mitt livs kanske enda fotbollsmetafor. Jag kan ingenting om fotboll så ursäkta om det blir fel. Är ni beredda?
Jag vill inte behöva titta på ett korplag i fotboll, för att förstå vad som händer i Allsvenskan. Jag kan däremot tänka mig att njuta av dem separat. Om jag så väljer.
Jag tror på riktigt att detta kan vara början på ett långt utdraget slut för Marvel Cinematic Universe om inte en ordentlig kurskorrigering görs. Tack och lov verkar Musse Pigg & co själva vara inne på samma spår. I somras gick nämligen företagets vd Bob Iger ut och sa att Disney framöver kommer lägga klart mindre resurser på Marvel-innehåll. Bob Iger gick till och med så långt att han sa att mängden innehåll “Helt ärligt, spädde ut fokus och uppmärksamhet”.
Han har rätt. Jag hoppas personligen att de kan rädda detta. Det hade varit fruktansvärt om ett av världens största filmfenomen som givit så mycket glädje till så många människor sakta dog tråkighetsdöden genom att bli en självätande orm. Jag har inget emot mer Marvel. Jag tror att så mycket är tydligt. Jag vill bara återgå till en tid där jag faktiskt känner att jag vill se mer Marvel. Inte där jag behöver se mer Marvel. Hur jag ska orka jobba mig förbi "The Marvels" vet jag däremot inte.
Kanske är det läge för en lång paus? Det är trots allt skönt att få längta lite. Att få sakna något. Avengers, disassemble.
