10 komplicerade men attans så bra filmer

Ni vet den där känslan när allting klickar på slutet och sista-kvarten-twisten gör hela bioupplevelsen värd besöket. När hakan slår i marken och en tillfredställande aha-känsla susar genom kroppen för man inser att lösningen hela tiden fanns framför näsan på en. Känslan när man ser en film för fjärde gången och fortfarande kommer till nya insikter. Den där underbara känslan av att bli lurad och sedan belönad. Ni vet den känslan?

 

Det är den typen av känsla som den smala ”mind-bending”-genren (i brist på bra översättning) försöker ge dig som tittare. Men det är ingen lätt uppgift. För att en sådan hjärnsprängarfilm ska lyckas måste tempot vara precis lagom, manuset lika smart som underhållande, expositionen finurligt inbakad i berättelsen och förskuggningen skickligt placerad i periferin. Regissör-fotograf-duon måste bemästra vilseledningskonsten och skådespelarna måste vara top notch. Men om projektet lyckas tenderar den typen av berättelser att bli till kultfilmer över en natt och regissören geniförklaras i processen.

 

Vi ska därför titta närmare på några filmer som lyckats brygga ihop ovanstående formula. Här kommer 10 komplicerade men attans så bra filmer.

 

 

 

Ashton Kutcher spelar Evan, en pojke som under sin uppväxt drabbas av mystiska blackout-episoder. I vuxen ålder lär han sig dock att minnas det som tidigare varit bortglömt genom att läsa i sin dagbok. Plötsligt kan han resa i tiden och det dröjer inte länge innan vi som publik biter oss i tungan i ett försök att jonglera mellan då-, nu- och framtid.

 

Tidsresande är ett relativt utnött koncept, men denna psykologiska thriller närmar sig konceptet från en intressant, något nytänkande vinkel – man använder sig av, precis som namnet antyder, konceptet kring fjärilseffekten, som kan sammanfattas i frågan: kan en fjärils vingslag kan ändra historiens gång? Jag behöver knappast säga mer. Har ni inte sett filmen så förstår ni vet detta lag att det är en rätt komplicerad rulle, som dock är riktigt bra!

 

 

 

Denna Scorsese-rulle är omöjlig att se två gånger på samma sätt – när du vet vad som försiggår på Shutter Island blir ingenting någonsin desamma; upplevelsen är liksom förbrukad därefter.

 

Vi följer sherifferna Teddy Daniels och Chuck Aule ombord på karga Shutter Island, som huserar det mytomspunna mentalsjukhuset Ashecliffe, i utredningen av en mystiskt försvunnen massmördare. När vi kliver av båten och ombord på ön slås vi direkt av en kuslig känsla, en känsla av att något inte stämmer, att någonting lurt är på gång. Med filmens gång börjar vi så sakteligen inse att vår första intuition var korrekt – någonting står definitivt inte rätt till på Shutter Island. Men vad det är som spökar kan vi aldrig gissa – förrän slutet.

 

Filmen hade kunnat stå på egna ben utan slut-twisten som en spännande detektivberättelse, men det är just den psykologiska aspekten som gör att filmen kvalar in på denna lista.

 

 

 

När jag först såg robotdräkter och Tom Cruise i samma film tänkte jag i något fördomsfull mening att "Mission: Impossible" ingått samarbete med "Iron Man". Men ack så fel jag hade. Denna film lyckas skapa något unikt och visar prov på hur bra manusförfattande kan leda till originella omtolkningar av gamla koncept.

 

Handlingen går ut på att protagonisten, William Cage spelade av Tom Cruise, tar sig an ett självmordsuppdrag (bokstavligen talat) som går ut på att besegra ett gäng aliens som invaderat jorden. Kruxet är dock att uppdraget utspelar sig i en tidsloop. Varje gång Cage dör börjar han om från början. Temat kring repetition ligger därför centralt och det krävs en hel del hjärnkraft för att navigera sig i de många vändorna i uppdraget.

 

Filmen är en bokadaption, skriven av Christopher McQuarrie, geniet bakom nästa film på denna lista.

 

 

 

Det verkar nästan som att namnet Christopher automatiskt innebär medfödd vilseledningsförmåga och en förkärlek till det komplexa (Christopher Nolan, Chrisopher McQuarrie). Här var vi nämligen samma författare som till "Edge of Tomorrow", även om denna film kom ut 19 år tidigare.

 

Få gånger har jag känt mig så grundlurad som när jag såg "De misstänkta". Handlingen är enkel; en ensam överlevare berättar för polisen om de händelser som leder fram till ett visst skottdrama på en båt. Filmen klipper sedan mellan förhörsrummet och berättelsen, varpå slutet sammanfogar de två perspektiven i en sällan skådad upplysningspsykos.

 

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om denna klassiker. Har du inte sett den, och lyckats undvika spoilers så här långt, så är det bara att sätta igång filmen och njuta.

 

 

 

För att hänga med i denna komplicerade kronologi så är aktivt deltagande från minut ett en absolut nödvändighet. "Memento" är Christopher Nolans stora debut och redan här satte han tonen för den komplexa filmstruktur som senare kommit att bli hans sigill. Filmen följer Leonard Shelby som är på jakt efter sin frus mördare – men han lider av en skum minnesåkomma som gör att han glömmer allting efter femton minuter.

 

Handlingen utspelar sig längst två separata tidslinjer – en svartvit som går framåt i tiden och en med färg som rör sig bakåt – och på slutet så möts de. Det dualistiska berättargreppet med tillhörande kronologi är ingen slump utan ett väl genomtänkt val av Nolan – med denna struktur så förnekas publiken samma information som protagonisten glömmer bort; vi vet lika mycket som honom, och ur det växer spänning (och lite huvudvärk).

 

Jag skulle nog påstå att "Memento" är den filmen på listan som är genomgående svårast att följa med i.

 

 

 

"Donnie Darko" är en psykologisk thriller med Jake Gyllenhall i huvudrollen som bjuder på en hel del twister och på en över lag okonventionell struktur. Men trots den utmanande tittarupplevelsen som filmen innebär så är detta en riktig pärla som bjuder på en härlig mix av skrämmande, spännande och existentiella känslor.

 

Det handlar om tonåringen Donnie Darko som en natt när han går i sömnen korsar väg med en stor demonliknande kanin som heter Frank. Frank varnar Donnie om att världen kommer gå under om 28 dagar och därefter sätter filmen i gång. Filmen är i stora lag en subjektiv skildring och frågan om huruvida Donnie är psykiskt sjuk eller om världen de facto är på väg att gå under går som en huvudled genom filmen. Och det är upp till dig som tittare att nysta upp mysteriet.

 

 

 

Denna Oscarsvinnande skräckis rör sig långsamt och eftertänksamt fram runt varje hörn. Nicole Kidman spelar en mamma som flyttar ut till ett nytt och onödigt otäckt hus i Jersey med sina två barn som är allergiska mot elektricitet (japp, det innebär mycket mörka rum) i väntan på att pappan ska komma hem från andra världskriget. Väl på plats i huset anställer familjen ett nytt hushållsbiträde, och det dröjer inte länge innan oförklarliga saker börjar hända i huset.

 

Filmen bjuder på smygande upptrappning och är genomgående en relativt okomplicerad tittarupplevelse. Men på slutet landar en rejäl twist i våra knän och alla övernaturligheter får sig en efterhandsförklaring som är mycket tillfredställande. Ser du denna film en andra gång, precis som fallet för "Shutter Island", så kommer du se filmen helt och hållet annorlunda.

 

 

 

Ännu en Nolan-rulle. "The Prestige" handlar om två konkurrerande magiker som på 1890-talet strider mot varandra i jakten på den ultimata illusionen. Och redan med den premissen, i kombination med Nolans namn, vet man att detta blir en riktig hjärnskrynklare. Allt med att speltiden öser på blir magikernas trick allt farligare och gränsen mellan magi och illusion blir allt suddigare – och givetvis – är ingenting som vi tror.

 

"The Prestige" glöms ofta bort i skuggan av Nolans stora blockbuster-produktioner, men missa för guds skull inte denna film om du gillar att bli förvånad, chockad och lurad. Nolan, likt magikerna på duken, demonstrerar prov på en skicklig skenmanöver i "The Prestige".

 

 

 

Denna moralkaka kom ut 1957 och utspelar sig under 94 av 97 minuter i ett och samma rum. 12 jurymedlemmar samlas i ett rum för att bestämma en 18-årig pojkes öde efter att han har anklagats för mordet på sin egen far. Kameran sveper sedan runt i lokalen medan skådespelarna för handlingen framåt i realtid.

 

Filmen är inte nödvändigtvis överdrivet utmanande att följa, men den kommer med ett mångfacetterat djup; flertalet scener går att se om med nya insikter och mycket lämnas implicit. Kan du hantera äldre film med allt vad det innebär så är detta en klassiker värd att se.

 

 

 

Om man delar in filmerna på denna lista i två läger; de som har en ”korrekt lösning” som vi som tittare serveras på slutet eller tvingas luska fram mellan raderna, och de som i mer diffus anda tvingar oss som publik att tolka handlingen utifrån våra egna upplevelser, så är Stanley Kubricks adapterade rymdäventyr från 1968 herren på täppan i det sistnämnda lägret – för i denna film finns inga givna svar, bara oräkneliga tolkningar. Det är en helt och hållet öppen film som bjuder in dig som tittare till att bestämma vad filmen faktiskt vill säga.

 

Filmens handling är i kontrast mot den komplexa tittarupplevelsen relativt simpel; upptäckten av en främmande monolit på månen leder till en resa ut i rymden för att finna dess ursprung. Ombord på farkosten finns två astronauter och en superdator vid namn H.A.L. som börjar bete sig allt märkligare ju längre ut i rymden de kommer.

 

Genomgående arbetar filmen med kirurgisk precision i kameraarbetet och med breda penseldrag i handlingen där allt från människans uppkomst till kampen mot artificiell intelligens och upptäckandet av kosmos finns med.