Nu flyttar vi fokus från västkusten till östkusten. Få städer har porträtterats lika flitigt som världens pampigaste metropol: New York. I staden som aldrig sover har vi fått se allt från stenhårda thrillers till explosiva rymdinvasioner och romantiska komedier, samt en hel drös superhjältefilmer (varav två är med på min topplista) och så merparten av Martin Scorseses filmer, förstås.
Det här är min personliga topplista över de 11 bästa filmerna som utspelar sig i USA:s häftigaste storstad.
11. "Men in Black" (1997)
Såvitt jag kan minnas, är "Men in Black" den första film som på riktigt skrämde vettet ur mig. Jag pratar förstås om Kackerlackan med stort K, som tar över stackars Edgars kropp (briljant spelad av Vincent D'Onofrio) i introscenen och sedan stapplar omkring med alltmer ruttnande hud i New York. Än idag är det riktigt vidrigt när Edgar drar av sig sin människodräkt och visar sitt sanna, kackerlackiga jag. Usch!
På godingarnas sida har vi agenterna Kay (Tommy Lee Jones) och Jay (Will Smith), som båda gör störtsköna rollprestationer. Aldrig har en duo känts så omaka, enerverande och helrätt på en och samma gång. Deras jobb är att hålla världens största hemlighet hemlig: utomjordingar är inte bara verklighet, utan de lever här på jorden mitt bland oss. Och ibland dyker ohyra som Edgar upp och skapar problem, vilket svetsar samman de båda agenterna på ett lika underhållande som minnesvärt sätt. Kackerlackan Edgar må vara en äckligt bra skurk, men det är framför allt kemin mellan Jay och Kay som gör att jag än idag gärna tittar på "Men in Black".
Favoritscen:
När Edgar – numera en förklädd kackerlacka - går in till sin fru och ber om ett glas sockervatten. Det vidriga ögonblicket då han drar tillbaka huden i sitt ansikte till en grotesk grimas, är fastetsad på min näthinna för alltid.
Favoritcitat:
Kay: "The catch? The catch is you will sever every human contact. Nobody will ever know you exist anywhere. Ever. I'll give you to sunrise to think it over."
10. "The Wolf of Wall Street" (2013)
"Taxi Driver" och "Maffiabröder" i all ära, men det är Scorseses senaste New York-film med Leonardo DiCaprio i huvudrollen som fängslar mig mest. Trots en sotsvart biopic om droger, pengar och det avskyvärda livet hos en sliskig börsmäklare, lyckas "The Wolf of Wall Street" vara förvånansvärt rolig. Det är en tre timmar lång dramakomedi där vi får följa Jordan Belforts (DiCaprio) uppgång och fall, med ett manus som lyckas blanda allvar med humor på ett uppfriskande sätt.
Även om jag som vanligt blir uppslukad av DiCaprios skådespeleri, är Jonah Hills karismatiske "Donnie" minst lika underhållande. De båda figurerna fattar snabbt tycke för varandra och går tillsammans från att vara ingenting till att driva ett smärre imperium på Wall Street. Mest imponerande? Att Martin Scorsese på något sätt lyckas ge filmen ett ultrasnabbt, ungdomligt tempo, trots att han var över 70 år när han spelade in "The Wolf of Wall Street".
Favoritscen:
När Donnie och Jordan käkar piller vars bäst-före datum har gått ut för längesen. Den fördröjda effekten är lika skrämmande och tragisk, som den är underhållande att bevittna.
Favoritcitat:
Jordan Belfort: "Sell me this pen."
9. "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" (2004)
What the... Jim Carrey är bättre som seriös dramaskådis än som komiker?! Chocken var total när jag såg hans briljanta insats som den blyge Joel i sci-fi-dramat "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" för första gången. Visst hade han bjudit på starka roller i några tidigare filmer (inte minst "Truman Show"), men detta var något annat. Något bättre. Samma sak gäller Kate Winslets färgglada Clementine, som står i stark kontrast till de roller hon annars brukar göra.
Utöver Jim Carreys och Kate Winslets oväntade rollprestationer, är det den knepiga plotten som hänför. Av någon anledning vill dessa personer radera varandra ur sina minnen och (o)lyckligt nog finns det en apparat som kan hjälpa dem att göra just det. Joel ångrar sig dock mitt under processen och att få följa med på hans resa genom det undermedvetna är lika fascinerande varje gång. Som "Inception" fast utan explosioner, typ.
Favoritscen:
När Clementine börjar prata med Joel på tåget, och fortsätter prata fastän Joel är uppenbart obekväm med att få kontakt med nya människor. Här inser jag att detta inte kommer vara den vanliga Carrey-komedin!
Favoritcitat:
Clementine: "Too many guys think I'm a concept, or I complete them, or I'm gonna make them alive. But I'm just a fucked-up girl who's lookin' for my own peace of mind; don't assign me yours."
8. "King Kong" (2005)
Om det fanns några varningstecken inför Peter Jacksons mediokra "Hobbit"-trilogi, är nog den överdrivna och uppenbart datorgjorda "springande dinosaurier"-sekvensen i "King Kong" det mest illavarslande. Skillnaden mellan "King Kong" och "Hobbit" är dock att Peter Jackson var genuint intresserad av att göra "King Kong", medan han mest verkar ha velat "få det överstökat" när det gäller de tre "Hobbit"-filmerna. I "King Kong" finns en passion i filmskapandet som liknar den i "Sagan om ringen"-trilogin, vilket i mina ögon gör detta tre timmar långa matinéäventyr till den bästa av alla Kong-filmer.
Istället för att behandla den jättelika apan som ett monster (som i originalet från 1933) får vi här lära känna Kong på djupet, när han och skådespelerskan Ann (Naomi Watts) finner varandra på Skull Island. Kong gestaltas som ett gigantiskt djur snarare än som ett ondskefullt monster, medan det är människorna som är "the bad guys" när de fångar in honom och för honom till New York, där han ska visas upp och kapitaliseras på... Tack vare den långa speltiden hinner jag bygga upp sympati för apan och när det tragiska slutet väl kommer där uppe på Empire State Building, blir jag lika blödig varje gång.
Favoritscen:
När Kong och Ann glider omkring på isen i New York. Ett flyktigt, harmoniskt ögonblick som krossas när pansarvagnarna plötsligt spränger sönder isen under dem och den slutgiltiga jakten på Kong tar sin början.
Favoritcitat:
Preston: "There is still some mystery left in this world, and we can all have a piece of it for the price of an admission ticket."
7. "Spider-Man" (2002)
Innan det pumpades ut nya superhjältefilmer var och varannan månad, fanns "X-Men" och "Spider-Man". Den förstnämnda är visserligen riktigt bra, men känslan när jag som 11-åring fick se en otecknad Peter Parker (Tobey Maguire) bli biten av en radioaktiv spindel och sedan svinga runt i New York för allra första gången, var en bioupplevelse som jag kommer minnas för alltid. Det är dock inte enbart nostalgi som gör "Spider-Man" till en av de bästa superhjältefilmer jag har sett, utan filmen har – trots en del föråldrad CGI och Green Goblins plastiga dräkt – åldrats riktigt bra.
Anledningen till att "Spider-Man" funkar än idag är dess helgjutna story. Till skillnad mot den soppa av superhjältefilmer som dyker upp idag, där alla filmer måste vara en del av ett "filmiskt universum" (tittar på er, MCU och DCEU), klarar Sam Raimis första "Spider-Man"-film nämligen av att stå på egna ben. Den ger oss en Peter Parker som under filmens gång växer in i rollen som spindelmannen, där han börjar trevande men mot slutet tar ansvar för sina nyfunna krafter och går sitt öde till mötes. En fullfjädrad story, kort sagt. När jag kollar på "Spider-Man" känner jag aldrig att jag behöver se de två uppföljarna, utan det räcker gott med originalet; till skillnad mot hur jag känner mig tvungen att se uppföljaren till "Avengers: Infinity War", trots att jag mest tyckte att den tredje Avengers-filmen var en CGI-soppa som var sämre än de båda föregångarna... Tacka vet jag det tidiga 2000-talets superhjälterullar, då fokuset låg på att göra en bra film i taget istället för att bygga en franchise!
Favoritscen:
När Norman Osborn (Willem Dafoe) pratar med sitt illvilliga alterego Green Goblin i spegeln. Dafoe är verkligen klockren som den glidflygande superskurken!
Favoritcitat:
Peter Parker: "No matter what I do, no matter how hard I try, the ones I love will always be the ones who pay."
6. "Gudfadern" (1972)
Vad finns det att säga om den här filmen som inte redan har sagts? Alla vet redan att Marlon Brando gör sitt livs roll som Don Vito Corleone, att Al Pacino briljerar som Michael Corleone och att ingen film (förutom möjligtvis uppföljaren "Gudfadern: Del 2") har kommit i närheten av att skildra maffian på ett lika trovärdigt sätt. Visserligen är "Gudfadern" ingen film jag kan titta på hur många gånger som helst - till skillnad mot andra filmer på den här listan – men det gör den inte sämre för det. Tvärtom genomsyras "Gudfadern" av en sådan imponerande känsla av realism att jag inte känner mig direkt "peppad" på att se alla mord, familjeintriger och hämndlystenhet mer än kanske vart femte år, hur välgjord jag än tycker att filmen är.
Nu är jag inte tillräckligt påläst för att veta hur den Sicilianska maffian faktiskt fungerade förr i tiden, men när jag tittar på "Gudfadern" får jag en kuslig känsla av att det är precis såhär livet kunde se ut för en familj som Corleone under 40- och 50-talet. Relationerna och spänningen mellan de fem maffiafamiljerna i New York skildras på ett realistiskt sätt och även om Corleone är ett påhittat släktnamn, är jag övertygad om att den riktiga maffian hade ett antal överhuvuden som ruvade på den kriminella makt som Vito har i "Gudfadern". Det är en både skrämmande och fascinerande historia, som ger mig en inblick i den absolut mörkaste sidan av 40-talets New York.
Favoritscen:
När Michael Corleone (Al Pacino) ska gå på toaletten och hämta en undangömd revolver. Spänningen inför toabesöket är olidlig.
Favoritcitat:
Don Vito Corleone: "You didn't need a friend like me. But, now you come to me, and you say: 'Don Corleone, give me justice.' But you don't ask with respect. You don't offer friendship. You don't even think to call me Godfather. Instead, you come into my house on the day my daughter is to be married, and you ask me to do murder for money."
5. "American Psycho" (2000)
Filmatiseringen av Bret Easton Ellis kultförklarade (skräck)roman har en hypnotiserande Christian Bale i huvudrollen som Patrick Bateman; en egocentrisk Wall Street-juppie som fantiserar om mord och bara bryr sig om ytliga saker, såsom nyansen på hans skelettvita visitkort och vikten av att träna regelbundet för att kunna uppnå en så perfekt kropp som möjligt. Det är lätt att få för sig att "American Psycho" är en slasherfilm, men i själva verket är det en svart komedi fullproppad av samhällskritik.
Till skillnad mot boken, visar inte filmen de blodigaste delarna ur berättelsen; de mest groteska scenerna hade inte fungerat särskilt väl på film... Istället fokuserar filmen på romanens verkliga kärna: satiren kring hela Wall Street-kulturen, dess extrema ytlighet och Patrick Batemans alltmer opålitliga psyke. Det är svårt att inte skratta åt allt det morbida när han i ena sekunden berättar i detalj om bandet Huey Lewis and the News, för att i nästa ögonblick hugga en yxa i kollegan Paul Allens ansikte. Om han nu ens genomför detta mord? Senare i filmen påstås det nämligen att Paul Allen fortfarande lever... I slutändan är det inte klart vad som har hänt på riktigt och vad som bara har ägt rum i Batemans huvud, vilket gör att jag fortfarande spekulerar kring handlingen närmare 20 år efter att filmen släpptes.
Favoritscen:
När Patrick Bateman med genomsvettigt ansikte ringer sin advokat och med panik i rösten erkänner alla hemska mord han har – eller åtminstone tror att han har - begått.
Favoritcitat:
Patrick Bateman: "I have to return some videotapes."
4. "Watchmen" (2009)
När Zack Snyder tog sig an Alan Moores mästerliga serieroman "Watchmen", blev resultatet en av de bästa filmatiseringar jag har sett. Det beror till stor del på att filmen nästan är identisk med bildrutorna från förlagan, förutom i slutet som i mitt tycke bara har förändrats till det bättre i filmversionen. Filmen är en visuell fröjd för ögat och visar att Snyder – trots en del mediokra verk - kan göra riktigt vassa filmer, så länge han har ett bra manus att jobba med. En story skriven av Alan Moore, till exempel.
Det bästa med "Watchmen" är att ingen är god eller ond, utan alla karaktärer har bara sina egna agendor som de följer. Rorschach är helt kompromisslös i sin tro på rättvisa, medan Veidt vill uppnå fred på jorden även om det kostar miljontals människoliv att nå dit. Samtidigt tittar den blåa superhjälten Dr. Manhattan på hela människosläktet med likgiltiga ögon, medan The Comedian mest skrattar åt allt elände som pågår... Krocken mellan alla figurer är trollbindande och tankeväckande, eftersom ingen av hjältarna har rätt eller fel. Istället tänker de bara olika, vilket gör det omöjligt för mig att ställa mig på någons "sida". Det är alla moraliska gråzoner som gör att "Watchmen" sticker ut från alla andra superhjältefilmer och gör den mer intressant än valfri Marvelrulle. Snyders ursnygga actionscener tackar jag inte heller nej till!
Favoritscen:
När Veidt i slutet avslöjar sin storslagna plan för de andra hjältarna genom att sätta igång ett gäng teveapparater och visa hur han har lyckats förhindra ett helt kärnvapenkrig mellan Sovjet och USA. Visserligen har han utplånat hela städer för att kunna nå fram till sitt mål, men enligt honom är det värt det eftersom det nu råder fred på jorden.
Favoritcitat:
Adrian Veidt: "I'm not a comic book villain. Do you seriously think I would explain my master stroke to you if there were even the slightest possibility you could affect the outcome? I triggered it 35 minutes ago."
3. "Whiplash" (2014)
Det finns fyra skurkar från 2000-talet som enligt mig sticker ut mer än några andra: Jokern i "The Dark Knight", Anton Chigurh i "No Country for Old Men", Bane i "The Dark Knight Rises" och slutligen Fletcher i "Whiplash". Den sistnämnda sysslar visserligen inte med mord och explosioner som de övriga tre psykopaterna, men han är ändå minst lika obehaglig som de andra jag nämnde. J.K. Simmons stjäl varenda scen han är med i och efter att ha sett "Whiplash" några gånger, kan jag fortfarande inte riktigt bestämma mig för om han är ond eller god. Vilket gör honom till en fantastisk skurk!
Å ena sidan är hans metoder för att få Andrew (Miles Teller) att uppnå sin fulla potential som trummis helt förskräckliga. Han skriker, svär och misshandlar den unga musikern till att spela bättre. Å andra sidan resulterar hans brutala metoder i slutändan till att Andrew faktiskt blir vassare bakom trummorna än vad han (förmodligen) någonsin skulle ha blivit om det inte vore för sättet Fletcher pushar honom på, så därför hamnar mina känslor kring mentorn i rejäl konflikt. Frågorna som dyker upp inom mig är dessa: är det värt att må dåligt för att kunna spela bra? Skulle Andrew ha kunnat spela lika bra som han till slut gör om det inte vore för Fletchers mardrömslika tillvägagångssätt? Finns det någon gräns för vad man ska behöva gå igenom för att uppnå sina drömmar? Den enda frågan jag egentligen får ett riktigt svar på är denna: går det att göra en thriller som handlar om jazz? "Whiplash" ger mig svaret.
Favoritscen:
När Andrew går upp på scenen och drar världens grymmaste jazztrumsolo i filmens slutskede.
Favoritcitat:
Andrew: "But is there a line? You know, maybe you go too far and discourage the next Charlie Parker from ever becoming Charlie Parker?"
Fletcher: "No, man, no. Because the next Charlie Parker would never be discouraged."
Fletcher: "No, man, no. Because the next Charlie Parker would never be discouraged."
2. "Birdman" (2014)
Jag älskar fotografen Emmanuel Lubezkis långa, svävande tagningar i filmer som "Gravity", "The Revenant" och inte minst "Birdman", som till synes består av ett enda obrutet klipp. Även om Alejandro Iñarritus Oscarsbelönade drama såklart är fylld av fuskklipp som döljs för åskådaren, ser det ut som att hela filmen bara består av en enda lång shot. Snacka om att ta fotot till nya nivåer! Jag vill rentav gå så långt att påstå att jag aldrig har sett en film som liknar "Birdman". Det konstanta flytet mellan de olika scenerna skapar en helhetskänsla som jag aldrig har upplevt i någon annan film, men förutom de extremt välkoreograferade tagningarna imponerar även skådespelarinsatserna och den filosofifyllda storyn.
Filmen kretsar kring Riggan, en föredetting inom skådisbranschen som nu vill göra comeback genom att sätta upp en teaterföreställning och få uppmärksamhet på nytt. Motspelaren Mike (Edward Norton) gör allt för konsten och tvekar inte att genast ifrågasätta Riggans halvkassa manus, vilket förstås skadar Riggans självförtroende men i slutändan leder till en bättre pjäs. Mitt i allt detta drama slänger Iñarritu in det overkliga faktumet att Riggan kan flytta på saker med hjälp av tankekraft och till och med har förmågan att flyga; två superhjälteattribut som märkligt nog faktiskt känns helt rimliga i den här filmen. Mixen av drama, surrealism och svart komik gör "Birdman" till en oerhört egenartad film. Dessutom ger den oss både Michael Keatons och Edward Nortons bästa skådisinsatser!
Favoritscen:
När Riggan lurar Mike genom att dra en snyfthistoria om sin taskiga uppväxt, för att sedan titta upp med ett flin och säga att han minsann också kan skådespela.
Favoritcitat:
Birdman: "People, they love blood. They love action. Not this talky, depressing, philosophical bullshit."
1. "12 edsvurna män" (1957)
Finns det en film jag skulle vilja kalla tidlös, är det "12 edsvurna män". Den kunde lika gärna ha kommit idag som för 60 år sedan, då dess story på något makalöst vis lyckas kännas lika aktuell nu som när filmen först släpptes 1957. Ett mord har begåtts och det är upp till en jury att bedöma om den åtalade grabben är skyldig eller ej. Slår de fast att han är skyldig så är det elektriska stolen som väntar... Till en början verkar det vara solklart att han har begått mordet, men jurymedlem nummer 8 (Henry Fonda) röstar ensam emot alla de andra av den enkla anledningen att han vill att de åtminstone ska prata igenom saken ordentligt innan de drar någon förhastad slutsats.
Det som följer är ett oerhört spännande drama som lyckas vara mer omskakande än alla moderna actionfilmer jag har sett. Jurymedlem 8 ifrågasätter alla bevis, argumenterar emot alla andra i juryrummet och lyckas så småningom övertala den ena efter den andre om att den åtalade pojkvaskern faktiskt kan vara oskyldig till mordet på sin far. Manuset är både helgjutet och sylvasst och spänningen tätnar ju mer vi får lära känna personerna i rummet. Allteftersom tiden går får vi reda på orsakerna till deras ståndpunkter och det blir mer och mer tydligt att alla har sina egna bagage som gör att de finner den åtalade skyldig (eller icke-skyldig, i vissa fall).
Att filmen nästan uteslutande utspelar sig inuti juryrummet men ändå lyckas fängsla mig från början till slut, är även det ett bevis för vilket otroligt välskrivet manus filmen har. Här behövs inget annat än jurymedlemmarnas dialog, eftersom allt som sägs för plotten framåt i ett perfekt tempo. Allra bäst är att jurymedlemmarna blir övertygade av helt olika argument och bevis som dyker upp under filmens gång, ända fram tills bara den allra sista tjurskallen i juryn (Lee J. Cobb) återstår. Under hela filmen har det hintats om att han har personliga – istället för sakliga – skäl att vilja döma den åtalade till döden, och när hans verkliga motiv väl uppenbarar sig känner jag mest någon slags sorglig sympati för denna vredesfyllda man.
"12 edsvurna män" har i mitt tycke ett av världens allra bästa manus och aldrig har en så stillsam film varit lika händelserik. Det behövs liksom inget mer än tolv personer som försöker gå till botten med ett mord, när karaktärerna är såpass välskrivna och intresseväckande som de är i denna film. Varje gång jag tittar på den lyckas jag också upptäcka någon ny liten detalj som jag inte har tänkt på tidigare, vilket gör att jag aldrig tröttnar på klassikern som är "12 edsvurna män". Se den för det fantastiska manusets skull, se den sedan igen för den enorma detaljrikedom som finns inbakad i varenda liten replik, kameravinkel och karaktärsutveckling.
Favoritscen:
När det blir omröstning kring om den åtalade är skyldig eller ej, och jurymedlem 8 får sitt allra första medhåll från en annan person i rummet. Hoppet som sprider sig i Henry Fondas ansikte är underbart!
Favoritcitat:
Jurymedlem 7: "So how come you vote not guilty?"
Jurymedlem 8: "Well, there were eleven votes for guilty. It's not easy to raise my hand and send a boy off to die without talking about it first."
Vilken New York-baserad film är din favorit? Lämna gärna en kommentar!
