1408 2007
Synopsis
Info
En positiv överraskning
John Cusack tar här rollen som Mike Enslin, en författare som med tiden nedgraderat sig till snaskiga skräckböcker, och den senaste romanen handlar om hotellrum där det sägs spöka. För sista kapitlet i boken vänder sig Enslin till Hotell Dolphin, där rum 1408 bär på mystiska dödsfall, och slutsatsen har tagits att rummet är förhäxat. Trots de varnande orden från Samuel L. Jacksons hotellmanager låter sig inte Enslin skrämmas, och han checkar in. Det tar dock inte lång tid innan han inser att något inte stämmer, och tiden på rummet blir en kamp med klockan, på liv och död.
Efter den fruktansvärda trailern blir jag positivt överraskad av ”1408”. Detta är helt och hållet en skräckfilm för hjärnan, och man blir väl stimulerad i sin biofåtölj. I en tid av tortyrporr från ”Saw” och ”Hostel”-hållen, är det skönt att se hur Håfström levererar en skräckfilm som spelar i en helt annan liga, men som lyckas tillfredsställa mycket mer än vad Eli Roths blåslampor och motorsågar kan göra.
Cusack och Håfström känns som ett väldigt tight team, och de bär verkligen filmen på sina axlar. Det är svårt att underhålla en publik när huvudrollsinnehavaren är ensam på ett hotellrum i en timme, men de två lyckas hålla stämningen väldigt tät. Det är skönt att se en skräckfilm utan att för en gångs skull kunna klaga på huvudrollsinnehavarens dumhet. De tar genren på allvar, och det är ett genomarbetat verk som presenteras, med få fallgropar inom psykologin. Håfström har med ”1408” utvecklat sin palett, och filmen blir inte lika enkelspårig som hans tidigare filmer ibland kunde vara. Här blandas rena skräckmoment med mörk humor, och ett intressant spår om bearbetningen av en inre sorg.
Det som dock sviker är många av själva skräckscenerna. Filmen blir inte så läskig som man hade hoppats på. Istället är ”1408” psykologiskt påfrestande, och den klaustrofobiska känslan som Håfström målar upp i ren Hitchcock-anda ger mycket mer, och då känns filmens spöken nästan störande. Tyvärr måste jag säga att detta drar ner en del på helhetsintrycket, och många av filmens toppar går förlorade med de genomskinliga figurerna som går runt i rummet.
Trots det känns ”1408” som en lättnad dessa dagar. Framförallt för att den bevisar att skräckfilmer som påverkar hjärnan är de som går hem. För ärligt talat: Är det bara jag som är trött på att se människor bli minutiöst torterade på film?
Ville Gideon Sörman
