5 Stephen King-filmer med kontroversiella slut

Under sin snart 60-åriga (!) författarkarriär har Stephen King givit oss allt från barnätande clowner och småstadsvampyrer till hemsökta hotell och levande bilar. Även om kvaliteten alltid varierat när det kommer till filmatiseringar av hans verk så har höjdpunkterna ändå inkluderat klassiska titlar som ”Carrie”, ”The Shining”, ”Stand By Me” och ”Nyckeln till frihet”.

 

Men såväl King själv som hans fans verkar ha kommit till en slutsats som gäller många om inte de flesta av hans berättelser - sluten är ofta ganska dåliga.

 

Hur skrämmande historier han än lyckas leverera så lever Kings slut sällan upp till resten. Detta inkluderar filmerna som trots - eller ibland på grund av - att de ändrat sluten har upprört publiken. I väntan på sommarens skräckfilm "The Boogeyman" - här är fem kontroversiella slut från Stephen King-filmer (självklart med spoilers).

 

 

 

Vår blågula stolthet Mikael Håfström filmade fyra (!) olika slut till filmatiseringen av Kings novell från 2002 och hade avsikten att spegla författarens mer tvetydiga upplösning. Ändå matchade ingen av filmens slut det som King använde i sin egen historia.

 

Handlingen följer författaren Mike (John Cusack) som övernattar i ett påstått hemsökt hotellrum i tron om att ryktet är falskt - det är det inte. Mike upplever en rad otäckheter under sin natt på rummet innan han sätter eld på det och lyckas fly. I Kings novell slutar Mike skriva och plågas av både fysiska och psykiska problem. Han sover med lampan tänd och drar för gardinerna innan solnedgången då ljuset påminner honom hotellrummet.

 

I filmens officiella slut som sågs på bio återförenas Mike med ex-hustrun Lily (Mary McCormack) och de hör sin döda dotters röst på en kassettspelare som hittats på hotellrummet. I en alternativ version av detta slut hör inte Lily rösten och vi ser endast Mikes reaktion.

 

I Håfströms "Director's Cut" avlider Mike efter att ha bränt ner hotellrummet och hotellredaktören Olin (Samuel L. Jackson) dyker upp på Mikes begravning. Han lyssnar på kassettbandet och ser sedan både Mike och hans dotters spöken, när de återförenas. Detta slut skippades efter att testpublik ansett att det var för deprimerande men finns på specialutgåvor av filmen.

 

I ett fjärde, alternativt slut där Mike också avlider hittar hans redaktör (Tony Shalhoub) manuset som Mike skrev under sin hotellvistelse.

 

 

 

Kings roman från 1973 om en mobbad tonårsflicka som hämnas på sina plågoandar med telekinetiska krafter var den första filmen baserad på en King-bok. Brian De Palmas filmatisering är dessutom en av de mest klassiska och hyllade, med Sissy Spacek och Piper Laurie i Oscarsnominerade insatser som Carrie respektive hennes fanatiskt religiösa mamma.

 

Även om De Palma inte ändrat slutet från boken på något drastiskt sätt så bytte han plats på scener och lade till ett eget chock-moment som kopierats otaliga gånger sedan dess. I boken försöker mamman döda Carrie men avlider själv av en hjärtattack orsakad av Carries krafter. Efter ha dödat de sista överlevande mobbarna Billy och Chris så återförenas och försonas Carrie med snälla klasskamraten Sue, som hon felaktigt trott legat bakom det förödande balsprattet.

 

I filmen är konfrontationen med mamman den stora finalen, efter Billy (en ung John Travolta) och Chris (Nancy Allen) död. Istället för en hjärtattack spikas mamman upp med en rad flygande köksobjekt likt Jesus innan Carrie och hela huset går upp i rök.

 

De Palmas egna bidrag kommer dock i filmens sista minuter när Sue (Amy Irving) i - vad som visar sig vara en mardröm - besöker Carries grav. När Sue lägger blommor vid graven sträcker sig plötsligt Carries hand upp ur jorden och griper tag i Sue. Ögonblicket räknas till en av skräckgenrens mest effektiva jump scares och har imiterats av flera senare filmer, inte minst i första ”Fredagen den 13:e”.

 

 

 

Båda filmatiseringarna av Kings bok från 1986 är bland de populäraste men också mest omtalade. I TV-versionen från 1990 briljerade Tim Curry som barnätande clownen Pennywise och gav en hel generation mardrömmar medan vår egen Bill Skarsgård plockade upp stafettpinnen inför Andy Muschiettis biovariant som var uppdelad i två filmer.

 

Slutet i 1990 års version var relativt trogen förlagan där de nu vuxna hjältarna konfronterar titelmonstret i dess gömställe och upptäcker dess sanna form - en enorm spindel. Vad som fungerade bättre i skriven form liknade i TV-format en gammal B-film från 1950-talet och tog udden av en i övrigt effektiv rysare.

 

I Muschiettis avslutande del ändrade man klimaxet även om Pennywise vid ett tillfälle ändrar form till en spindelliknande varelse. Där hjältarna i boken och TV-versionen slet hjärtat ur Det så bekämpades monstret i den nya filmen med mobbning. När Det hånas och retas med glåpord mister det sina krafter och sjunker ihop till en pöl. En upplösning som inte var helt populär hos fansen, som i övrigt var relativt missnöjda med filmen som helhet. Däremot var King själv nöjd med tillägget att karaktären Richie (Bill Hader) var smyghomosexuell och visade sig ha varit förälskad i bästa kompisen Eddie.

 

Däremot är det ingen av filmversionerna som inkluderat bokens slutliga förgörelse av staden Derry som under en storm försvinner i ett sjunkhål.

 

 

 

Den första filmatiseringen av Kings roman från 1983 är ett ovanligt fall där författaren själv skrivit manus. Historien om en familj som flyttar in i huset intill en djurkyrkogård som väcker de döda till liv var enligt King för otäck för att först publiceras. 1980-talsfilmen har aldrig varit någon kritikerfavorit men blev en enorm kassasuccé som resulterade i en (usel) uppföljare.

 

Slutet avviker inte alltför mycket från boken. Den så kallade ”hjälten” Louis (Dale Midkiff) har haft ihjäl sin onda, återuppväckta son Gage och begravt sin mördade fru Rachel (Denise Crosby). I boken upptäcks han av en kollega och förhörs av poliser innan han ensam konfronteras av sin återuppväckta fru. I filmen är både kollegan och poliserna helt frånvarande och det subtila slutet är ersatt av ett mer explicit med en zombie-Rachel och knivhugg hängande i luften följt av ett skrik.

 

Remaken vände på steken genom att det är parets nioåriga dotter Elle som dör och återuppväcks istället för den betydligt yngre Gage. I finalen är det Elle själv som begraver mamman efter att ha mördat henne och i försök att stoppa henne blir Louis dödad av en återuppväckt och enligt traditionen ond mamma. Denna film slutar med att samtliga tre siktar in sig på en intent ont anande Gage. Filmerna är något av en vattendelare när det kommer till kritiker och försvarare men de flesta är nog eniga om att ingen slår den mer effektiva bokförlagan.

 

 

 

En av de mest ökända sluten i King-filmer och film i allmänhet där man till skillnad från det i många fall motsatta ersatt ett optimistisk slut med ett mörkare och brutalare. I filmatiseringen av Kings ”Dimman” ur 1985 års novellsamling ”Den förskräckliga apan” (”Skeleton Crew”) kämpar en grupp människor i en matbutik för att överleva när ruggiga monster hotar utanför.

 

För ovanlighetens skull erbjuder Kings version en mer optimistisk upplösning där de överlevande hjältarna flyr butiken och det ser ut att finnas en strimma hopp i dimman. Men i filmversionen inser huvudpersonen David (Thomas Jane) att världen troligen är på väg att gå under och skjuter samtliga överlevande, inklusive sin egen son. Frustrerad över att kulorna inte räckte till honom själv ser han snart militär uppenbara sig i dimman och det går upp för honom att han bara behövt vänta minuter.

 

Det är ett kyligt, nattsvart slut och åsikterna går isär om det gick över gränsen eller inte. Extra intressant är det att regissören Frank Darabount valt detta efter att ha givit oss mildare, mer hoppfulla King-filmatiseringar som ”Nyckeln till frihet” och ”Den gröna milen”. Dessutom är King själv känd för att ofta ha ihjäl barn i sina historier med denna förlaga som undantag medan filmversionen gick den hårda vägen.