The A-Team 2010

Att filmatisera TV-serier är ett farligt, ganska otacksamt uppdrag, speciellt när det som här gäller klassiska kultserier från 70- eller 80-talet. Det är svårt att behålla känslan och stämningen från originalet och samtidigt uppdatera historien för en fräsch och modern film. Det blir lätt ofta mer en produkt än en film, och charm och känsla ersätts av effekter och stjärnnamn som är mer kända än vad de är begåvade skådespelare. Här har man dock prickat helt rätt.

Filmversionen av kultserien om en galen kvartett av frilansande hjältar som tar vid där agenter och poliser misslyckas öppnar med att gänget, alla aktiva inom militären träffas och bildar sitt oslagbara team. När de blir oskyldigt anklagade och inburade för ett krigsbrott så är det ingen talan om att ta rättvisan i egna händer, hitta den skyldige - och kicka arsle!

Efter besvikelser inom genren på sista tiden som "Iron Man 2", "Robin Hood", "Prince of Persia" och inte minst "Clash of the Titans" är det extremt uppfriskande och tillfredställande med en actionfilm som levererar och faktiskt får publiken att engagera sig i det som händer. Vad "A-Team" har och många liknande actionfilmer saknar är en kärlek till genren och en lekfullhet.

Största tillgången är grundhistorien med ett gäng på fyra väldigt olika, roliga och främst sympatiska snubbar vars egenskaper och personligheter tar ut varandra. Vanligtvis rätt träige Liam Neeson som den cigarrberoende, ärrade ledaren och räven i gamet är helt rätt i rollen. Bradley Cooper kör sin trogna slickade, självbelåtna playboy och det funkar lika bra här. Sharlto Copley (lysande i huvudrollen i "District 9") stjäl inte oväntat showen som den ohälsosamt knäppa helikopterföraren.

Svagaste medlemmen är MMA-stjärnan Quinton "Rampage" Jackson som fått den otacksamma uppgiften att ta över Mr T:s odödliga ikon till karaktär ("I pity the fool..."). Jackson har absolut inte samma pondus och karisma som Mr T, och är dessutom ingen fantastisk skådespelare. Men man har tack och lov gett hans karaktär en egen personlighet istället för att försöka kopiera originalrollen, och visst har Jackson charm och karaktär, speciellt hans härliga afrofrisyr som nyrymd fängelsefånge.

Men framför allt har han och de andra grabbarna kemi. Man tror stenhårt på att de är bästa vänner till döden, och det finns en stark känsla av gemenskap och lojalitet som gör att man bryr sig om vad som händer. Ett slag i magen känns faktiskt lite mer än tio sparkar i huvudet i en Van Damme-film.

Sen har filmen det väsentliga för en bra actionrulle. Tempo, adrenalin och ett högt underhållningsvärde. Mitt bland all pangpang och explosioner finns en värme och humor som gör att man tolererar de testosteronpumpade skjutscenerna. Storyn är kanske inte till någons överraskning ganska förutsägbar men man sitter trots det på helspänn under största delen av filmen.

Filmens största brist är möjligtvis birollerna. Med så färgstarka hjältar blir det svårt för skurkarna att få ordentligt med spelrum. Patrick Wilson ("Watchmen") är duktig och har fått några roliga repliker men känns på det hela ganska malplacerad och bortkastad i sammanhanget. Och Jessica Biel som stenhård agent och Bradley Coopers kärleksgnabb är kanske lite i tristaste laget när det gäller skådisval. Däremot är det imponerande hur hon lyckas behålla kläderna filmen igenom.

Cooper själv dock spänner sig i bar överkropp i några scener för mycket. Muskelexponeringen och flickidolflirten blir faktiskt mer övertydlig här än Jake Gyllenhaals bicepsshow i "Prince of Persia" och är nästan på samma skrattretande nivå som "New Moon". Men bara nästan.

Och vad gäller övertydlighet så blinkar slutet lite väl öppet mot en uppföljare. Men för en gångs skull känns det faktiskt som om man vill se mer, och så länge det görs så här - underhållande och med gott humör - så är en eller fler filmer varmt välkomna.