Robin Hood 2010

Den trikåklädde hjälten som stjäl från rika och ger till fattiga har filmatiserats otaliga gånger vid det här laget, från Errol Flynn och Disney till Kevin Costner och Mel Brooks. Nu har mastodontregissören Ridley Scott uppdaterat legenden och castar såklart sin favoritskådis Russell Crowe i titelrollen.

I ett slags prequelsyfte så lär vi känna Robin Hood från scratch när han i 1300-talets England krigar under en kortlivad kung Richard för att senare föra kungakronan till London där mindre sympatiske prins John ärver tronen. Sedan bär det av till Nottingham med sitt gäng råbarkade sidekicks där Robin träffar bitska änkan Marion och allt är frid och fröjd fram till att prins Johns onde hantlangare sir Godfrey smugglar in skoningslösa fransmän som vänder upp-och-ner på stället.

Det är alltså inte den helt vanliga gamla historian, på gott och ont. Visst är det intressant att se Robin Hood göra annat än skjuta pilbåge och skänka rikemansguld till fattiglappar men å andra sidan är det sådana slags egenskaper man skarpt relaterar till en av de mest klassiska sagohjältarna. Det blir ett dilemma likt när man skalade bort heliga kännetecknen från James Bond i nya serien med Daniel Craig.

Problemet är väl att medan "Casino Royale" erbjöd någonting nytt till både rollfiguren och genren känns "Robin Hood" ganska tam. Den är inte dålig. Det är bra action, välcastade skådespelare, pampig musik, fin scenografi. Men Scott - en av Hollywoods största men som trots allt varvat toppenrullar med pinsamheter som "G.I. Jane" och "Ett bra år" - satsar på trygga val och erbjuder inget spännande eller nyskapande.

Bara i castingen blir det småtrist från början. Russell Crowe, en i rätt sammanhang fantastisk skådespelare, känns alldeles för uppenbar och bekväm i huvudrollen. Han kör sitt sedvanliga, trötta stenansikte med stundtals utrymme för känslosvall, inklusive ett och annat hånflin. Det fungerar bättre än Kevin Costners superamerikanske helylleversion (som oundvikligen ligger som en konstant jämförelse) men man kommer aldrig karaktären in på djupet och det blir aldrig helt klart vad som driver honom. Fast vi slapp i alla fall Christian Bale, eller ännu värre - Gerard Butler.

Cate Blanchett och resten av motspelarna fungerar likväl men bryter ingen ny mark och förblir ganska anonyma. När prins John mest är en bortskämd playboy och sheriffen av Nottingham en underligt vald comic relief är sir Godfrey i Mark Strongs renrakade uppenbarelse filmens huvudskurk. Tyvärr gör Strong samma iskalla elaking som i "Sherlock Holmes" och "Kick-Ass" och en irriterande känsla av deja vu infinner sig. Saknaden av Alan Rickmans oförglömlige sheriff i "Prince of Thieves" är svår att släppa.

Filmens lyft blir vår blågula stjärna Max von Sydow som med glöd och en överraskande komisk ådra får mitt patriotiska hjärta att pumpa stolt som Marions blinda svärfar.

Filmen är god underhållning och stenhårda fans av episka actionrullar likt Scotts "Gladiator" lär gå hem nöjda. Det finns gott om testosteron och en ganska rar kärlekshistoria där någonstans också (Blanchetts kåta blick i Crowes strippscen är en komisk höjdpunkt). Men det här superteamet har dessvärre gått den enkla vägen och kan inte möta mångas skyhöga förväntningar.