Annabelle Comes Home 2019

Någonstans är det rätt imponerande hur porslinsdockan Annabelle blivit en sådan ikonisk skräckfigur som till skillnad från sin manliga rival Chucky har ynka två, som bäst hyfsade filmer i sin egen franchise och i dessa inte gör mycket än att oväntat dyka upp på diverse platser och stirra kusligt. Det som var möjligen aningen effektivt när hon först introducerades i ”The Conjuring” börjar här kännas som ett effektlöst mjölkande.
 
Med tanke på att Annabelle är en ganska inaktiv docka så har regidebuterande manusförfattaren Gary Dauberman (som även skrivit de tidigare filmerna) beslutat sig för att alla ska med när hennes demoniska krafter väcker ett helt gäng otäcka gastar till liv. Filmen inleds med att för seriens fans välbekanta paret Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson, Vera Farmiga) tar hem och låser in dockan bland all sin annan spökrekvisita.
 
Entré för parets dotter Judy (McKenna Grace, unga titelpersonen i ”I, Tonya”) som lämnas hemma tillsammans med sin tonåriga barnvakt Mary Ellen (Madison Iseman, ”Jumanji: Welcome to the Jungle”) när mamma och pappa ska ut på demonjakt. Så småningom dyker upp Mary Ellens nyfikna bästis Daniela (Katie Sarife) upp och börjar rota i den ökända källaren. Gissa vad som händer sen?
 
På pappret är idén att fylla en hel film med ett dussintal skräckfigurer (i detta fall spöken av varierande drag) är en skräcknörds våta dröm. Det funkade utmärkt i finalen i ”The Cabin In the Woods” och på ett familjevänligt sätt i ”Goosebumps”. Här känns det dock som en ursäkt för att undvika att utveckla karaktärer, logik eller ens en ordentlig handling. Annabelle vill ha en själ och använder olika hemskheter för att skrämma/distrahera/plåga (?) våra hjältinnor.
 
Det hela hade varit mer acceptabelt om spökfesten varit någorlunda originell eller skrämmande. Det blir några skrämseleffekter och kusliga moment men mycket (mystiska knackningar på dörren, föremål får eget liv, skuggor som sveper förbi) är av standardtyp. Ibland känns det som en filmversion av Spökhuset på Gröna Lund där man går från rum till rum med en ny fasa i varje rum – det finns till och med en mystisk låda med ett hål där man sticker in handen!
 
Bland det bästa med den här filmen är ironiskt nog eftertexterna där man helt plötsligt anammar 1970-talserans fräcka stil med glimt i ögat. Hade resten av filmen haft samma självdistans hade lite mer underhållning kunnat utvinnas bland hoppa till-scenerna. Nu blir det lite uddlöst och fånigt, speciellt när de två tonårstjejerna ser ut att komma direkt från en tuggummireklam och en av dem har ett löjligt omotiverat kärleksintresse i form av en outhärdlig trubadur.
 
Men visst, fullkomligt älskade du övriga filmer i den här odödliga serien så finns säkert en del popcornskräck att avnjuta (den är åtminstone inte lika frustrerande dålig som ”The Nun”). Personligen skulle ett triangeldrama med Chucky och Tiffany krävas för att jag skulle investera intresse i Annabelles nya äventyr. Man kan alltid hoppas.