Antichrist 2009

Först och främst: "Antichrist" kan vara den mest svårrecenserade film jag någonsin genomlidit. Här finns bilder som är det vidrigaste jag sett på bioduk men också ett knippe fantastiska scener som kommer att stanna med mig länge.  Kalla det hatkärlek eller vad du vill men mest av allt är det enormt frustrerande att von Trier envisas med att provocera sin publik till den grad att det stundtals blir ofrivillig parodi av hela spektaklet.

Filmens prolog, där ett par har sex samtidigt som deras unge son ramlar ut från fönstret och störtar mot sin död, är makalöst vackert filmad. Det svartvita fotot, blandat med fallande snöflingor och ond bråd död i slow motion är von Trier på sitt allra mest poetiska humör. Paret, spelat av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, blir naturligtvis utom sig av sorg när de inser vad som hänt och beslutar sig för att resa till deras ensligt belägna stuga, lämpligt döpt till Eden, för att bearbeta förlusten. Det dröjer inte länge innan sörjandet övergår i en destruktiv våldsspiral som får allt mer absurda proportioner tills det slutligen blir bokstavligen outhärdligt att se på.

Men vägen dit är en annan sak, till en början byggs stämningar upp på ett sätt som liknar old school-talsklassiker som "The Shining" och "Psycho", allt mästerligt fotat av Anthony Dod Mantle ("Slumdog Millionaire"). När paret kommer till skogen där deras stuga är belägen staplas den ena närmast magiska scenen på den andra. Här finns en drömscen där Charlotte Gainsbourg vandrar genom en dimmig skog som ser ut att vara hämtad från en 1600-talsmålning, ett olycksbådande fält av ormbunkar och den vackert belägna stugan som ramas in av vinande ekar.  Under de här stunderna är jag beredd att förlåta den stundtals konstruerade dialogen och de pseudomystiska teorier om kvinnans natur som von Trier förtjust låter ta allt större plats i historien.

Och så kommer den avslutande akten då filmen exploderar i en orgie av sällsynt råa våldshandlingar. Här tappar "Antichrist" allt det den så omsorgsfullt byggt upp och förvandlas till sadistisk tortyrporr som får Saw-filmerna att blekna. Vi pratar avklippta blodiga könsorgan i närbild, en blodig ejakulation och krossade skrev. Under pressvisningen hörs spridda hånskratt i de allra mest bisarra partierna och en person reser sig upp och går vilket inte hör till vanligheterna i sammanhanget. Själv klarade jag inte av att behålla blicken på duken under de allra våldsammaste stunderna.

Jag vet ärligt talat inte om von Trier gjort den ultimata konstskräckfilmen eller sin karriärs största misstag. Det enda jag vet är att filmkritiker över hela världen kommer att bli lika förvirrade som jag och att bakom dessa outhärdliga tortyrscener och förvirrade utläggningar om den mystiska kvinnan döljer sig embryot till något som skulle ha kunnat ha blivit en modern klassiker.