Arn: Riket vid vägens slut 2008

Sagan fortsätter. Arn Magnusson (spelad av Joakim Nätterqvist) befinner sig i det heliga landet. Han är trött och luttrad på kampen mot ärkerivalen Saladin (Milind Soman). Det är ett fruktlöst krig om samma Gud. Men hans tid som tempelriddare är snart över. Det är äntligen dags att vända hemåt, tillbaks till sin trolovade Cecilia (Sofia Helin). Men i hemlandet råder osäkerhet. Den styrande Kung Knut (Gustaf Skarsgård) ansätts hårt av Sverkarna och deras allierade, danskarna. Kriget väntar i skogarna runt omkring.

Del två i tvåhundramiljonershistorien om Arn är mer symbolladdad än sin föregångare. Gudsmakten likväl som krigsmakten är ständigt närvarande, både hos dem som har den och de som vill åt den. För det konspireras mycket i ”Arn”, mänskliga schackpjäser flyttas hit och dit, och det finns liksom ingen att lita på. Förutom Arn då förstås.

Det känns amerikanskt; det är vida vinklar och storslagna vyer. Det är även medvetet bombastiskt högljutt för att lura betraktaren att spektaklet är något större än vad det egentligen är. Och samtidigt som detta görs bländande effektivt tillsammans med pompösa stråkarrangemang och välklippta stridsscener, så är det oturligt att de religiösa övertonerna därmed får för lite utrymme. För det är där som det egentliga hjärtat i ”Arn” ligger, mitt bland obarmhärtiga maktspel och blodiga krig mot ’de andra’ finns den ständiga närvarande moraliska frågan: går det att konstatera vad som är gott eller ont? Men svaret levereras aldrig. Visst flämtar det allmänmänskliga till ibland, som i den evigt klingande sanningen ”och kriget tar aldrig slut”. Men mer än så blir det inte.

”Arn: Riket vid vägens slut” är i grunden även en kärlekshistoria. Eller två. För det handlar ju lika mycket om Arns kärlek till Cecilia som till sin Gud. Och ska man vara helt ärligt så känns Gud roligare, för så mycket tråkigare än Cecilia går knappast att vara. Att hon dessutom inte åldrats de senaste tjugo åren eller ens har ifrågasatt sin lika långa väntan på Arn är väl önskvärt, men knappast trovärdigt? Hon framstår som något så gammalmodigt som en ljuvligt sjungande hemmafru.

Det går förstås inte att blunda för att det är en underhållande historia. Danske regissören Peter Flinth har lyckats införliva ”Arn: Riket vid vägens slut” med välproducerade stridsscener, läckra naturbilder och även något så ovanligt som effektiva kontraster. För det är där som han levererar: i lugnet före stormen, när det finns utrymme för eftertanke om varför vi genom historien förbittrat oss genom krig mellan släkter, nationer och religioner. Den poängen ska man inte underskatta, trots filmens äventyrliga yttre.

Det finns trots allt en hel del mer att önska. För även om det är en samling mycket kompetenta skådisar i alla större roller, och en magnifik skildring av den svenska naturen, så går det inte att förbise att det är ojämnt. Vissa stunder känns det fartfyllt levande, andra är fulla av omotiverade repliker som ”man borde haft en öl”. Uttalanden som detta går i totalt motsatt riktning till den seriositet som finns begravt i det ursprungliga temat om plikt och lojalitet. Men det blir å andra sidan aldrig riktigt långtråkigt eller för den delen ointressant. För sen kommer ju kriget. Och en skickligt ihopsatt grand finale och en ståtlig slutscen. Så trots skavankerna blir det till slut ganska trivsamt.