Beck - Den gråtande polisen 2022

Vi möts direkt av demonstranter som skanderar "Ni sköt Tamaz" rakt mot kameran. Vi dras in i filmen av en atmosfär skarpladdad med rått hat som känns genuint. Det är gatans brutalitet skildrad med dokumentär känsla. Användandet av skakig handkamera som placerar oss mitt i kaoset förstärker perfekt det intrycket. Knytnävsslag och batonger träffar kroppar. Ljudbilden ser till att vartenda slag får förkrossande kraft. Skrik av smärta skär genom luften och känns plågsamt äkta. Med den här inledningen garanteras utan tvekan tittarens intresse.

 

En obeväpnad 14-åring har skjutits till döds av polis. Kritiken är skarp mot ordningsmakten. Kravaller skapar kaos på Stockholms gator. I ett attentat har några poliser och polisaspiranter  blivit mördade under rena avrättningsomständigheter. Martin Becks (Peter Haber) dotterson Vilhelm (Valter Skarsgård) kunde ha varit ett av offren. Det skakar om Martin. Haber får visa vad han går för som skådespelare och levererar stort. Något är fel mellan Alex (Jennie Silfverhjelm) och Josef (Martin Wallström). Konflikten blir alltmer infekterad. Den laddade situationen i utredningen gör inte saken bättre mellan dem då de har helt olika syn på i vilken omfattning polisen har rätt att använda våld. Som kontrast stärks det varma bandet mellan Oskar (Måns Nathanaelson) och Jenny (Anna Asp).

 

Dramat är gripande i den här filmen och får tid att utvecklas på ett trovärdigt sätt. Alla skådespelare får chansen att spela på riktigt och de gör det bra. Jonas Karlsson fortsätter imponera stort som regionspolischefen Klas Fredén. Här får han visa sidor av sin roll som vi aldrig sett förut. Dialogen är välskriven även när vardagsämnen diskuteras och den framförs i naturligt tonfall. Det känns som att höra riktiga människor prata och inte karaktärer i en film. Karaktären Jenny får mer utrymme i den här filmen. Det var på tiden att hon fick det för den rollen har varit väldigt tunn fram till nu i serien. Allt detta personliga vävs perfekt samman med polisutredningen i det vassa manuset.

 

I grunden till den här filmen finns en underliggande kommentar kring samhället då när Martin började som polis i jämförelse med förändringarna som skett nu idag. Det ökade våldet tas upp och polariseringen mellan samhällsgrupper berörs. Polisövervåld ifrågasätts här till skillnad från den romantisering av temat som dominerade när Mikael Persbrandts karaktär Gunvald Larsson gick runt och slog folk på käften i underhållningssyfte i varenda film han var med i i den här serien med Haber som Beck. Det här är en Beckfilm som man kan ta seriöst. Till och med Ingvar Hirdwalls granne får säga viktiga saker som underbygger filmens samhällskommentar den här gången. Det är då den karaktären har en meningsfull funktion annat än som publikfriande inslag att skratta åt. I den här filmen hade det inte passat in med hans vanliga fyllesvammel.

 

Filmen har briljant inplacerade referenser till de klassiska romanerna om Beck av Maj Sjövall och Per Wahlöö. I en dialog nämns en händelse som påminner om den incident som gett boken "Polis polis potatismos" dess titel. Filmens attentat har stora likheter med det som utreds i boken "Den skrattande polisen" och den här filmens titel är en uppenbar blinkning till den bokens titel. Det känns passande för den här filmen fokuserar på att ge polisutredningen detaljer och kommentera samhället på ett kritiskt sätt precis som i böckerna.

 

Den här säsongen har varit riktigt stark och den sista filmen i den är den bästa. Nu ser jag fram emot nästa säsong och hoppas den fortsätter hålla serien på samma höga kvalitetsnivå.

 

▸ Streama "Den gråtande polisen" och alla tidigare Beckfilmer på C More