Billie 2020
Synopsis
Billie Holidays talang tog henne upp ur en svår barndom präglad av fattigdom, droger och prostitution. Hon kom att bli en av 1900-talet största och mest banbrytande artister. Och trots att hennes uppväxt kom ikapp henne – hon återföll i ett missbruk som exponerades i media – gav hon aldrig upp sin musik. Hur tufft privatlivet än var, behöll hon sin intensiva närvaro på scen.
Info
Originaltitel
Billie
Biopremiär
16 april 2021
DVD-premiär
16 augusti 2021
Digitalpremiär
7 juni 2021
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
NonStop Entertainment
Längd
Dokumentär förstärker bilden av legenden Holiday
Billie Holiday hade inte ett enkelt liv men en fantastisk röst som gjorde henne till en legend inom jazz och blues. Den här dokumentären förstärker bilden av henne som en banbrytande rebell via bilder, intervjuer och magiska scenframträdanden.
Hur berättar man om en sådan ikonisk sångerska som Billie Holidays liv? Legenden avled redan 1959, endast 44 år gammal, innan tillräckligt mycket dokumenterats med stjärnan förutom enstaka radiointervjuer och filmade framträdanden. Emmynominerade dokumentärregissören James Erskine (”The Human Face”, ”The Battle of the Sexes”) har funnit ett sätt som med tanke på omständigheterna troligen är det bästa.
Journalisten Linda Lipnack Kuehl påbörjade en biografi om Holiday på 1970-talet och spelade in en rad, fram tills nu ohörda intervjuer med alla möjliga bekanta till Holiday, från vänner och släktingar till bandmedlemmar och kollegor. Vi får till och med höra från en polis och en hallick för att ge en komplett bild av sångerskans stormiga liv.
De vanliga videointervjuerna vi ser i dokumentärer har här ersatts av mestadels stillbilder till olika berättarröster som tillsammans väver samman Holidays liv och upplevelser. Inledningsvis upplevs metoden som en aningen påfrestande nödlösning. Men så småningom finner Erskine en behaglig ton man vänjer sig vid.
Det fungerar mest tack vare Holidays fascinerande liv och inte minst personlighet. Den växer med filmen när hennes magiska uppträdanden växlas med fängslande bakom kulisserna-berättelser. Från hennes tragiska bakgrund (fattigdom, våldtäkt, prostitution – allt i ung ålder) till hennes tumultartade liv som vuxen och superstjärna.
Hon tog för sig både på och bakom scenen. Hon vågade sjunga medborgarrättsrörelsens sång ”Strange Fruit” om lynchningar av svarta inför en vit, provocerad publik. Hon skämdes inte för att njuta av såväl droger och alkohol som sex, med både män och kvinnor. När det kom till kärlek hade hon dock otur med män som misshandlade och utnyttjade henne.
Trots ett hårt liv så lyckas man förstärka bilden av Holiday som en rebellisk ikon som bröt mark under en tid då både svarta och kvinnor ansågs som sämre människor. Detta märks inte minst i de gamla intervjuerna som innehåller en del förlegade åsikter. Vi känner av hennes frustrerande kamp att vinna och behålla respekt.
Att fokuset ibland slinker in på drogberoendet känns tyvärr som en tröttsam artiststereotyp vi sett i många biopics, speciellt om kvinnor. Något annat som också funkar mindre bra är kopplingen till Lipnack Kuehl – en uppenbarligen begåvad journalist med ett tragiskt slut. Dessa skulle kanske passat i en annan, egen film av respekt för bägge kvinnorna.
Men syftet med filmen – att berätta om, utforska och hedra en av våra största röster inom jazz- och bluesmusiken – fungerar fint. Man lämnar salongen inte bara med en lika stark utan större och bredare respekt för Holiday. Hon var een människa som mot alla odds lämnade ett enormt avtryck i vår historia tack vare en röst som inte liknar någon annan.
Journalisten Linda Lipnack Kuehl påbörjade en biografi om Holiday på 1970-talet och spelade in en rad, fram tills nu ohörda intervjuer med alla möjliga bekanta till Holiday, från vänner och släktingar till bandmedlemmar och kollegor. Vi får till och med höra från en polis och en hallick för att ge en komplett bild av sångerskans stormiga liv.
De vanliga videointervjuerna vi ser i dokumentärer har här ersatts av mestadels stillbilder till olika berättarröster som tillsammans väver samman Holidays liv och upplevelser. Inledningsvis upplevs metoden som en aningen påfrestande nödlösning. Men så småningom finner Erskine en behaglig ton man vänjer sig vid.
Det fungerar mest tack vare Holidays fascinerande liv och inte minst personlighet. Den växer med filmen när hennes magiska uppträdanden växlas med fängslande bakom kulisserna-berättelser. Från hennes tragiska bakgrund (fattigdom, våldtäkt, prostitution – allt i ung ålder) till hennes tumultartade liv som vuxen och superstjärna.
Hon tog för sig både på och bakom scenen. Hon vågade sjunga medborgarrättsrörelsens sång ”Strange Fruit” om lynchningar av svarta inför en vit, provocerad publik. Hon skämdes inte för att njuta av såväl droger och alkohol som sex, med både män och kvinnor. När det kom till kärlek hade hon dock otur med män som misshandlade och utnyttjade henne.
Trots ett hårt liv så lyckas man förstärka bilden av Holiday som en rebellisk ikon som bröt mark under en tid då både svarta och kvinnor ansågs som sämre människor. Detta märks inte minst i de gamla intervjuerna som innehåller en del förlegade åsikter. Vi känner av hennes frustrerande kamp att vinna och behålla respekt.
Att fokuset ibland slinker in på drogberoendet känns tyvärr som en tröttsam artiststereotyp vi sett i många biopics, speciellt om kvinnor. Något annat som också funkar mindre bra är kopplingen till Lipnack Kuehl – en uppenbarligen begåvad journalist med ett tragiskt slut. Dessa skulle kanske passat i en annan, egen film av respekt för bägge kvinnorna.
Men syftet med filmen – att berätta om, utforska och hedra en av våra största röster inom jazz- och bluesmusiken – fungerar fint. Man lämnar salongen inte bara med en lika stark utan större och bredare respekt för Holiday. Hon var een människa som mot alla odds lämnade ett enormt avtryck i vår historia tack vare en röst som inte liknar någon annan.
| 10 april 2021 10:00 |