Innan någon upprört rasar och attackerar kommentarfältet med ånga rykande ur öronen likt en tecknad figur så lugn! Jag är fullt medveten om att det finns gott om bra filmiska biografier om kvinnor. Lika medveten är jag att allt inte nödvändigtvis behöver handla om manligt kontra kvinnligt. Detta är inte poängen.
Biopicen har blivit en stark genre inom film, både när det kommer till framgångsrika resultat på biograferna men framför allt som prisvinnare och kritikerfavoriter. Vi älskar helt enkelt att se när kända skådespelare, politiker, kungligheter och andra fascinerande människor porträtteras på film. Verkligheten överträffar ofta dikten, som det heter.
Det som är omöjligt att undgå är dock skillnaden på biopics om män och kvinnor. Självklart har vi fortfarande ett problem där majoriteten av huvudpersoner på film är män trots att halva befolkningen, inklusive biopubliken, är det motsatta. Filmbossarna som styr och håller i pengarna är oftast män och därav det lite sorgliga resultatet. Trots att det är år 2020.
Men när det väl kommer till filmer om kända kvinnor så haltar oftast resultatet. ”Amelia”, ”Diana” och ”Grace av Monaco” har exempelvis porträtterat några av våra mest ikoniska kvinnor men blev snabbt – och kanske bäst – glömda. Kanske värre är att de oftast skildras som trasiga människor vars sjukdomar (”Järnladyn”) eller missbruk (”Judy”) gör att de misslyckas i sina roller som fruar, mammor eller till och med professionella åtaganden. Det är som om en känd, framgångsrik kvinna ska lida så mycket som möjligt.
Det plågade geniet är inte ovanligt inom biopic-genren men i många fall prioriteras detta fokus framför att hylla kvinnorna i fråga för vad de faktiskt åstadkommit. Den talang som gjort dessa historiska hamnar i skuggan av en nästan cyniskt skvallrig djupgrävning i personliga och privata problem. Se bara på ”Unga Astrid” som nästan avgörande handlar om hennes liv som ung mamma men ingenting vad som gjorde henne till vår troligen största svenska författare.
Ännu värre är att detta heller sällan görs i kombination med att styra handlingen till en manlig sidofigur. Antingen skildras det hela ur en manlig protagonists öga (”Florence Foster Jenkins”, ”My Week with Marilyn”) där den egentliga huvudpersonen förblir en mystifierad bakgrundskaraktär utan egen agenda eller personlighet. Eller, vad som kanske är vanligare, så handlar det om ett kärleksintresse.
Romantiska sidointriger är självfallet inget nytt på film. Men medan mäns fruar eller flickvänner i biopics ofta förvisas till bakgrunden så får kvinnorna lydigt dela på strålkastarljuset. Hela ”Diana” fokuserades på hennes romans med en läkare till den grad att man inkluderade ett montage där hon städar hans lägenhet! ”Monica Z” handlade mestadels om relationen med pappan (mammans betydelse skiftade från lite till ingen) tills hennes problem i slutet löstes av att rida iväg i solnedgången med sin nya kärlek. Man har ibland gått så långt i jakten på manlig närvaro att man sonika fabricerat kärlekshistorier. Som i ”Nina” där assistenten hon har en romans med i verkliga livet var homosexuell.
Dessa ingredienser är ju inget som automatiskt exkluderas ur biopics om män men det är samtidigt omöjligt att blunda för en annan typ av respekt. Vad de åstadkommit och blivit kända för är alltid första och största prioritering. Man har till och med raderat känsliga detaljer som alkoholism, rasism och kvinnomisshandel i otaliga filmer (”Ed Wood”, ”Lincoln”, ”The Greatest Showman”, ”Straight Outta Compton”, ”A Beautiful Mind” för att nämna några) av respekt för huvudpersonerna. Var den respekten finns i kvinnliga biopics kan man fråga sig.
Sedan är en kombination av olika orsaker. Som att filmer om män rankas högre och vinner fler priser. ”Bohemian Rhapsody”, ”Green Book” och vår egen ”Borg” anses mer kommersiellt gångbara än exempelvis ”Hidden Figures”, ”The Queen” eller ”Frida” som hyllas mer specifikt för huvudrollsinnehavarna. Val av huvudperson spelar också in. Elvis Presley och James Dean har skildrats otaliga gånger medan vi fortfarande inte har en ordentlig film om Greta Garbo.
Samtidigt har vi fått och får fina dokumentärer genom åren. ”In Bed with Madonna”, ”Whitney”, ”Jag är Ingrid”, ”Amy” och senast ”Billie” har gjort sina hjältinnor mer rättvisa än vad en spelfilm troligen gjort även om de inte når samma kommersiella framgång.
Vi har även flera spännande biopics att se fram emot som ”Faithfull” (Marianne), ”The Glorias” (Steinem), ”Respect” (Aretha Franklin), ”Blonde” (Marilyn Monroe) och Madonnas egen film om sig själv.
Men det slösas också bort resurser på biopics om exempelvis C-kändisar som Vanilla Ice och Hulk Hogan (även om skådespelarvalet Chris Hemsworth kittlar nyfikenheten…). Filmerna om Lucille Ball (”Lucy and Desi”) och Ingrid Bergman (”Seducing Ingrid Bergman”) tyder dessutom på att man som många tidigare biopics inte vågar fokusera hundraprocentigt på sina ikoniska huvudpersoner. Två steg framåt, ett tillbaka.
Vad tycker du om kvinnliga biopics?
