Blitz 2024

Det smäller högt när tyska bomber träffar London och lämnar en dammig förödelse bakom sig.
Året är 1940, och titelkortet i filmens början har redan förklarat att “Blitz”, som betyder blixtkrig, även är benämningen på denna tidsperiod när London utsattes för intensiva bombattacker.

 

Bombattackernas ödeläggning kontrasterar den rosenskimrande familjeidyllen hemma hos nioårige George (Elliott Heffernan), som bor i arbetarklasskvarteren i östra London med sin mamma Rita (Saoirse Ronan), och morfar (Paul Weller).

 

De spelar piano och sjunger tillsammans, och skulle det inte vara för kriget tycks enda hotet mot idyllen vara grannpojkarnas rasistiska kommentarer - Georges pappa, som visar sig ha utvisats på orättvisa grunder, är nämligen svart. Gissningsvis kan det inte vara lätt att se annorlunda ut i en tid och plats som fortfarande genomsyras av rasbiologiska ideologier. I filmen yttrar det sig genom återkommande rasistiska skällsord från elaka vita, mestadels sura äldre män.

 

Men Rita uppmanar sin son att stå upp för sig själv, och han sätter några pojkar på plats på tåget som ska föra honom och andra London-barn i säkerhet för bombraiderna ute på landet. Banden är starka mellan mor och son. Rita har tvekat i det längsta med att skicka iväg honom, men situationen gör att hon inte har något val. George känner sig bortskuffad, blir sur och vägrar säga hej då, men ångrar sig under tågresan. Han hoppar av för att sig tillbaka till London och sin älskade familj.

 

Filmen skummar igenom flera narrativ och cineastiska berättarstilar. Georges äventyr blir något av en Oliver Twist-saga när han tillfångatas av elaka plundrare (groteska karikatyrer spelade av Stephen Graham och Kathy Burke) därför att han är liten nog att smita in i sönderbombade affärer. Men det leder också till en av filmens starkaste sekvenser när ligan tar sig in i ruinerna av ett danspalats för att plocka smyckena av liken, en lokal som minuterna innan sprudlat av musik och livsglädje i en het jazzscen.

 

I övrigt ackompanjeras filmen, som de flesta kostymdramer, mestadels av sentimental stråkmusik. Handlingen blandas upp med en dos kvinnlig kampanda via Rita och hennes kollegor som jobbar på en ammunitionsfabrik. Detaljer visar hur bomberna slipas, dammas av, och effektfullt radas upp i lårer, som blir bakgrund till ett sångframträdande av Rita för en patriotisk radioinspelning - tills den kapas av en rättfärdigt arg medarbetare som kräver bättre säkerhet.

 

Överlag bjuder filmen på vackert men konventionellt filmfoto som påminner om gamla Hollywoodfilmer, svårt för kostymdrameälskare att stå emot. Kläderna är vackra, rena och skrynkelfria med perfekt passform. Vyerna över en sönderbombad stad i dimma, dis, och soluppgång är makalöst storslagna. Effektfulla scener visar Londons tunnelbanesystem, där folk övernattar då bombningarna sker på nätterna. Barnen underhålls av marionetteater för en stunds frist från stundens allvar, och människor trängs om sovplatser på spåren i brist på plats.

 

“Blitz” är en storslaget ambitiös film jag gärna vill tycka om mer än jag faktiskt gör. Den känns alltför splittrad, och därmed lång. Nedslagen i de olika rollfigurernas öden varar inte länge nog för att vi ska känna med dem. De blir nästan som små sinsemellan oberoende inblickar i olika människors liv under kriget. Inte ens Rita, Georges änglalika mamma, får en tydligt utmejslad karaktär annat än att hon är snäll. Och vissa karaktärer existerar utan särskild anledning alls, som Harris Dickinsons rollfigur i uniform. Han blänger sorgset på Rita från olika platser i bakgrunden, gissningsvis för att han är kär i henne och kanske önskar att det var han som var Georges pappa, men vem vet?

 

George får hjälp på vägen av den afrikanska säkerhetsvakten Ife (Benjamin Clémentine) att hitta sin identitet, och Ife håller även ett tal i skyddsrummet där han läxar upp rasister att de gör precis samma sak som Hitler med sin segregation. I ett annat skyddsrum lyssnar Rita till ett liknande politiskt tal, som känns riktat till oss i publiken.

 

Man skulle kunna spekulera i hur filmen sett ut om den bibehållit Georges perspektiv och gjorts mer som ett pojkäventyr. En sorts Dickensinspirerad odyssé i andra världskrigsmiljö. För barn upplever ju ofta världen och vuxna som dumma eller snälla, och ser inte farorna när det visar sig vara tvärtom. Det skulle ha rättfärdigat den karikatyrlika framställningen av de vuxna som onda eller goda, vita versus svarta.

 

Jag skrev om regissören Steve McQueens TV-antologi “Small Axe” för några år sedan. Den kändes väldigt ojämn - medan “Love Boat” toppar listan av minnesvärda filmer känns “Blitz” bitvis mer som “Mangrove” - samma karikatyrliknande framställning av en värld full av vita översittare. Visst har det sin funktion att ge röst åt och få utlopp för förtryck och orättvisor, att få någon form av upprättelse. Men det sker på bekostnad av verklighetstrogna karaktärsporträtt.

 

“Blitz” är dock en välkommen påminnelse om krigets fasor i en tid när vi kanske behöver det som mest. Likaså faran med rasism i en tid av folkvandring och migration. Här finns mycket att inhämta vilket gör det till en sevärd filmupplevelse. Och i November visas den på Stockholms filmfestival med Steve McQueen på plats för att ta emot årets Visionary Award. Grattis!