Candyman 2021
Synopsis
Så länge de minns har invånarna i Chicago-kvarteret Cabrini Green plågats av legenden om en övernaturlig mördare, som dyker upp när man säger hans namn fem gånger. Konstnären Anthony och hans flickvän flyttar in i området och upptäcker den skrämmande sanningen om Candyman. Anthony använder de makabra detaljerna i sina målningar, utan att förstå vad för galenskap han är på väg att släppa loss. En spirituell uppföljare till kultfilmen "Candyman" från 1992.
Info
Originaltitel
Candyman
Biopremiär
27 augusti 2021
DVD-premiär
20 december 2021
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
SF Studios
Åldersgräns
15 år
Längd
Lyhörd uppdatering av blodstänkt skräckklassiker
Trettio år efter att kultrysaren ”Candyman” ändrade lättsuggererade människors spegelvanor är det dags för en uppdaterad version, delvis signerad Jordan Peele. Det är fasligt snyggt och ofta smart, med en del tendenser till övertydlighet. Särskilt läskigt blir det hursomhelst inte – äckelfaktorn trumfar skrämseldito med råge.
Jordan Peele är i och med braksuccéer som ”Get Out” (2017) och ”Us” (2019) odisputabel mästare i genren samtidskommenterande skräck med rasism och olika sorters utanförskap som bärande teman. Här har han varit inblandad både som medförfattare och producent, med stjärnskottet Nia DaCosta i registolen. Och stoffet passar Peele som handen i handsken. Redan ursprungsversionen av ”Candyman” bedrev effektiv skräck som tålde ett intersektionellt perspektiv på etnicitet i en amerikansk kontext.
I denna ”andliga uppföljare” är huvudpersonen Anthony en svart, manlig konstnär (Yahya Abdul-Mateen II) som kommer i kontakt med den första filmens händelser när han föresätter sig att göra ett projekt om slumområdet Cabrini Green. Där löpte en vit, kvinnlig akademiker vid namn Helen Lyle amok efter att ha närstuderat legenden om Candyman många år tidigare, får de som inte såg originalfilmen veta. Säger man namnet Candyman i spegeln fem gånger så ska monstret frammanas. Han har en krok istället för en högerhand och är förtjust i att sprätta upp människor.
Anthonys efterforskningar och tilltagande framgångar som konstnär sammanfaller naturligtvis med att folk blir styckmördade på löpande band. Titelfiguren är en sorts manifestation av det kollektiva trauma som den afroamerikanska befolkningen fortfarande får utstå när en vit övermakt våldför sig på dem. Givet BLM och aktuella diskussioner om polisbrutalitet och rasprofilering är Candyman en tacksam hämnargestalt.
I en tidig scen testar en överinspirerad Anthony sin senaste målning på flickvännen Brianna (Teyonah Harris), som behändigt nog själv arbetar som curator. Hennes kritik går ut på att verket visserligen väcker känslor, men att approachen är för bokstavlig och skriver betraktaren på näsan. ”En medveten metakommentar till själva filmen?”, rafsar en recensent gärna ned i anteckningsblocket vid sådana tillfällen. ”Candyman” tycks nämligen vara medveten om att den arbetar med plakat och megafoner – gentrifiering är till exempel dumt – men den insikten förvaltas sedan inte med någon större finess.
Nu råkar filmen vara ytterst välgjord och underhållande ändå, man ska bara inte vänta sig en ny ”Get Out”. Men om en ny generation får tvångstankar framför badrumsspegeln så är väl det värt en och annan övertydlighet.
I denna ”andliga uppföljare” är huvudpersonen Anthony en svart, manlig konstnär (Yahya Abdul-Mateen II) som kommer i kontakt med den första filmens händelser när han föresätter sig att göra ett projekt om slumområdet Cabrini Green. Där löpte en vit, kvinnlig akademiker vid namn Helen Lyle amok efter att ha närstuderat legenden om Candyman många år tidigare, får de som inte såg originalfilmen veta. Säger man namnet Candyman i spegeln fem gånger så ska monstret frammanas. Han har en krok istället för en högerhand och är förtjust i att sprätta upp människor.
Anthonys efterforskningar och tilltagande framgångar som konstnär sammanfaller naturligtvis med att folk blir styckmördade på löpande band. Titelfiguren är en sorts manifestation av det kollektiva trauma som den afroamerikanska befolkningen fortfarande får utstå när en vit övermakt våldför sig på dem. Givet BLM och aktuella diskussioner om polisbrutalitet och rasprofilering är Candyman en tacksam hämnargestalt.
I en tidig scen testar en överinspirerad Anthony sin senaste målning på flickvännen Brianna (Teyonah Harris), som behändigt nog själv arbetar som curator. Hennes kritik går ut på att verket visserligen väcker känslor, men att approachen är för bokstavlig och skriver betraktaren på näsan. ”En medveten metakommentar till själva filmen?”, rafsar en recensent gärna ned i anteckningsblocket vid sådana tillfällen. ”Candyman” tycks nämligen vara medveten om att den arbetar med plakat och megafoner – gentrifiering är till exempel dumt – men den insikten förvaltas sedan inte med någon större finess.
Nu råkar filmen vara ytterst välgjord och underhållande ändå, man ska bara inte vänta sig en ny ”Get Out”. Men om en ny generation får tvångstankar framför badrumsspegeln så är väl det värt en och annan övertydlighet.
| 26 augusti 2021 20:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Skräckfilmen “Candyman” som kom ut 1992 har nu fått en fortsättning som jag har varit och sett på bio. Med denna recension ska jag nu berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.
Så länge invånarna i bostadsområdet Cabrini i Chicago kan minnas terroriserades de av spökhistorien om den övernaturliga seriemördaren med krok till hand, som lockades fram när du stod framför spegeln och upprepade hans namn fem gånger. Ett decennium efter att det sista av Cabrini tornen rivits, har konstnären Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän, Brianna Cartwright (Teyonah Parris) flyttat in i en loftlägenhet i den nu hippa delen av Cabrini. Sociala medier-generationen är helt ovetandes om Candyman-historien men när Anthony börjar använda sig av historien bakom legenden ändras allt.
Originalfilmen “Candyman” ifrån 90-talet såg jag för några år sedan men har inte den färskt i minnet. Den nya “Candyman” filmen är ingen reboot visade det sig. Den är en slags uppföljare på den första filmen ifrån 1992. Därav bör man kanske ha sett om den första filmen innan man sätter sig i biosalongen och ser den nya. Det gjorde inte jag. Men som fristående film tyckte jag ändå att den funkade ganska bra. Den snuddar vid händelserna i den första filmen och visar återblicksscener ifrån originalfilmen vilket gör att det ändå blir lätt att återknyta till den gamla filmen. Direkt skrämmande blir det inte vilket är det som är vad man förväntar sig när man sätter sig för att se en skräckfilm. Men blod sparas det inte direkt på. Under filmens gång skildras en hel del brutala mord. Bland annat ett som sker på en offentlig toalett. Det är den scenen som sätter mest spår. Det mesta av det mordet syns i den scenen i en liten spegel som ligger på toalettens golv vilket är väldigt effektfullt. Så vill man uppleva bloddrypande mord och otäckheter så lär man inte bli besviken. Och historien griper verkligen tag. Den innehåller ingredienser som polisbrutalitet och rasfördomar inbakat i ett skräckpaket som gör att filmen känns sevärd. Mästerligt bra blir filmen aldrig och den kommer nog inte att uppnå samma kultstatus som originalfilmen. Men den är helt klart sevärd. Jordan Peele som är filmens producent och har gjort succé med filmer som “Get Out” och “Us” lyckas att göra sin egen grej av storyn. Men samma höjder som han nådde med sina föregående filmer når han aldrig med “Candyman”.
Sammanfattningsvis så är det en underhållande film som tar upp viktiga ämnen och bjuder på en del läskiga scener och mord. Så ganska nöjd blev jag med den filmupplevelse jag fick. En trea av fem är mitt betyg till filmen “Candyman”.