Carrie 2013

Gör man en remake av en så pass klassisk rysare som "Carrie" så har man en förkärlek till utmaningar, minst sagt. Brian De Palmas läckra, Hitchcock-influerade stil passade filmatiseringen av Stephen Kings historia som handen i handsken. Regissören Kimberly Peirce, som hanterat mer mänskliga berättelser väl i "Boys Don't Cry" och "Stop-Loss", är dessvärre ingen Brian De Palma.

Det är ändå en film med potential då man lyckats anlita både en begåvad regissör och två intressanta, stabila huvudrollsinnehavare. Men det räcker inte. Ska man göra en ny version av en film som den tveklöst kommer att jämföras med måste man injicera nytt blod, leverera färska idéer och inte minst skruva upp nivån av terror.

Till dess försvar så har man utnyttjat dagens skrämmande vågor av mobbning, trakasserier och näthat som de flesta tonåringar kan relatera till. Typiskt nog så filmar den rakt igenom osympatiska Chris (Portia Doubleday, från "Youth in Revolt") tampongkriget mot stackars Carrie (Chloë Grace Moretz) och lägger upp det på Youtube.

Fokuset är dock bångstyrigt och faller omotiverat lika ofta på Carries klasskamrater, från Chris fanatiska hämndplaner när hon blir avstängd från skolbalen till den snällare Sue (Gabriella Wilde) som offrar den stora drömmen om att faktiskt gå på balen genom att skicka sin hygglige pojkvän som Carries date. Hela balhistorien känns som något den amerikanska publiken troligen kan relatera till mer. Försöket att göra Sue till någon slags hjältinna faller rätt platt då Wilde (ständigt i små och/eller tajta kläder) både ser ut och agerar som någon från "Beverly Hills 90210".

Största problemet är dock troligen Moretz, som bevisat sig själv som kompetent skådespelerska men känns här malplacerad. Även utan jämförelse med originalets perfekt valda Sissy Spacek så passar Moretz illa för rollen som skolans hackkyckling inte bara utseendemässigt utan även med sitt storögda, uttrycksfulla spel. Att manuset försöker skildra karaktären som en frihetstörstande revolutionär fungerar inte heller särskilt bra.

Filmen lider främst av jämförelsen med ett vattentätt original men är samtidigt en av de mer uthärdiga nyinspelningarna och inte minst en rysare som står hyfsat på egna ben. Även om Peirce inte riktigt hanterar kombinationen av tonårsdrama och övernaturlig skräck så får kammar hon hem en del poänger kring kampen att växa upp i isolerat utanförskap. Det finns en gnutta adrenalin i finalen och de obehagliga scenerna med Julianne Moore som Carries religiösa knäppskalle till morsa är höjdpunkter.

Men det är aldrig så skrämmande eller gripande som historien egentligen tillåter den att vara. Carries uppstegade hämnd blir mer häftig än otäck och de hänsynslösa trakasserierna brister i trovärdighet när mobbarna målas upp som omänskliga monster (inklusive en bisarrt själlös lärare). Och när man slänger in ett 80-talsdoftande klädbytesmontage så dödar man atmosfären lika effektivt som med ett knivhugg.