Cornelis 2010

Så här i efterhand fanns det ju inget att vara orolig för, tänker jag. Hans-Erik Dyvik Husby, tidigare Hank Von Helvete i det norska rockbandet Turbonegro, representerar som Cornelis Wreeswijk ett castingbeslut som tyder på en kosmisk sammansvärjning av det tyngre slaget; det var menat så, här arbetar osynliga och välvilliga krafter.

Och regissör Amir Chamdin har tidigare visat vad han kan i långfilmssammanhang med den intimt avskalade "Om Gud vill", inte minst då sin förmåga att locka fram en bärande huvudrollprestation hos en musiker i huvudrollen. David Dencik som Fred Åkerström fick mig att fnissa av förtjusning redan i trailern. Rutinerade manusförfattaren Antonia Pyk, och så en filmmusikskomponerande Jack Wreeswijk i produktionen; på papperet pekade allt på att tiden nu - tjugotre år efter Cornelis död - var fullt mogen att göra ett filmporträtt värdigt en av våra allra största vissångare och kulturpersonligheter (för egen del skulle det kunna räcka med att säga en av våra allra största, punkt).

Ändå var jag ängslig. För detta finns både överdrivet cyniska och rimliga skäl; till dem senare hör de ofrånkomliga svårigheter som uppstår närhelst ett folkärt fenomen ska gestaltas på film, särskilt då som Cornelis utövar en alldeles egen sorts attraktionskraft på så oerhört många människor, över generationsgränserna. Man har sin bild av honom, många vill ha den i fred. Att bara göra ett glamouriserat idolporträtt vore också en otjänst mot samtliga inblandade - även här visade sig eventuella farhågor vara helt ogrundade.

Det har sagts om Cornelis att det krävdes någon som kom utifrån, från Holland, för att sätta fingret på och beskriva det typiskt svenska. På ett liknande sätt krävdes det tydligen en norrman för att göra en Cornelis av kött och blod på film. Och det är alltså inte bara det att Hans-Erik Dyvik Husby låter sin stora, håriga mage hänga ut på ett sätt som hade varit obscent hos vem som helst annars, i vilket sammanhang som helst, men som här bara blir älskvärt, eller hans ansiktsbehåring, hans porträttlikhet. Det är förutom allt det den magnetiska blandningen av busgrabbighet och sårbarhet, av drömmare och knivskarp samhällskritiker som vilar under ytan, som gör en autentisk helhet.

Framförallt griper den patologiska svartsjukan tag, den som stundtals tar över helt, och hans ohjälpligt tafatta hållning till kritiska fenomen som ekonomi, monogami, framförhållning. Han är hela tiden på väg någonstans, och filmen väjer, lyckligtvis, inte för de svarta stråken i Cornelis liv och karriär; alkoholismen, pillermissbruket, försummandet av familjen. Det stundtals misogyna hos honom berörs också, och står i dynamisk kontrast till de kärleksfulla scenerna mellan Cornelis och kvinnorna i hans liv. Titta på Hans-Erik Dyvik Husby leende i båtfestscenen när han lär känna (alltid briljanta) Helena af Sandebergs Bim Warne, senare Cornelis fru: den nyfikna, pojkaktiga och fullkomligt oförställda glädjen. Det är lek igen, han blir femton år yngre.

Vissa partier i filmen kunde gärna förlängas och fördjupas, stundtals finns en tendens i tempot att redovisa precis allt, på bekostnad av en rytm som tillåter tittaren att stanna upp i, och verkligen känna det som sker. Det är å andra sidan ett problem som är betingat av genren; när ambitionen är att illustrera en hel karriär på det här sättet så blir berättarformen ofrånkomligt ett collage under stora delar av filmen. Detta uppvägs mycket av den genuina känslan av att man som tittare tar del av ett äkta tidsdokument på bioduken, att någon äntligen har klätt i bilder ett skeende som under lång tid har funnits i det kulturella allmänmedvetandet. Det är stockholmskt sextio, sjuttio, och åttiotal inte bara i miljöer och kostymer, utan också i dialogerna, i attityderna, i hela atmosfären.

Sedan är det alltså det här med David Dencik som Fred Åkerström. Hans nerdekade uppsyn och svarta blick, det molokna kroppsspråket som trots de markerade gesterna blir raka motsatsen till buskis, den nästan barnsliga glädje som bryter igenom när han hör Cornelis spela för första gången. Den historia som finns att berätta om Fred Åkerström och som här antyds genom Dencik, som med bara en handfull scener lyckas förföra med både en karaktär och en riktig människa, marinerad i sorg och spritlukt. Får jag drömma helt fritt så blir den filmen också gjord; förslagsvis då med Amir Chamdin som regissör.