Crash 2005

Jag erkänner, liksom många andra har jag fördomar och förutfattade meningar om folk. Gamlingar är griniga, ungdomar är bråkiga. Folk som vill prata med en på bussen måste ignoreras för det är ju klart att det är något fel på dem. Affären med de skumma importerade matvarorna nära min mammas hem har för oss alltid varit ”turkaffären”, trots att ägaren likväl kan komma från Irak eller Afghanistan som Turkiet, och egentligen inte alls bör hänvisas till utifrån sitt ursprung. Exemplen är många, och om vi alla rannsakar oss själva så märker vi snart att ingen är helt fördomsfri. En del fördomar kommer utav dåliga erfarenheter, andra bygger som bekant på okunskap. Att döma en annan människa på förhand kan ibland skydda oss från ytterligare negativa upplevelser, men fördomar kan också få farliga konsekvenser. Det är något som Paul Haggis film ”Crash” vill visa.

Få världsstäder hyser så många kulturer och raser som Los Angeles. Här finns koreaner, mexikaner, sydamerikaner, svarta, iranier och en och annan amerikan, och i sin nya film gör regissören och manusförfattaren Haggis sitt bästa för att representera så många av dessa nationaliteter som möjligt. De många rollerna är rättvist fördelade mellan välkända ansikten (bäst är Sandra Bullocks PMS-drottning) och sådana vi förmodligen ser för första gången, och alla gör sitt bästa för att bära upp det tunga ämne som filmen berör – rasism. Om det så handlar om allvarliga incidenter, missförstånd som får onödigt stora konsekvenser, eller småtjafs om bagateller, inte en scen passerar förbi utan att temat berörs på ett eller annat sätt. Ett tiotal livsöden vävs samman under ett dygn i LA, och få av dessa kan väl direkt kallas lyckliga.

Jag gillar ”Crash”, trots att den kan kännas händelselös så drivs handlingen hela tiden framåt tack vare dialogen. Vi möter många intressanta personer som hela tiden utvecklas i olika riktningar, när de får möta andras fördomar eller ”facea” sina egna. Då och då kan historien kännas lite väl förutsägbar, självupprepande eller enkelspårig. Men de många överraskningarna som manusförfattaren har i beredskap åt oss väger upp det mesta.

Det är intressant att se hur Paul Haggis förhåller sig till filmens grundtema. Han kommer inte med pekpinnar eller moralkakor, utan levererar en i stort sett realistisk skildring av verkligheten. Istället för att ge en polerad bild av en dålig värld där alla i slutet håller varann i hnderna som en enda stor familj, låter han oss möta människor som är som folk är på riktigt. Schyssta, omtänksamma, ångerfulla, svinaktiga, förälskade, fega. Alla vi har flera ansikten, personlighetsdrag som vi tar fram vid olika tillfällen och detta gäller även karaktärerna i ”Crash”. En negativ händelse med någon av en annan hudfärg skapar en kedjereaktion och gör att vederbörande tar ut sina aggressioner över nästa utlänning han eller hon möter. Många scener manar också till eftertanke. Filmen inleds till exempel med två svarta killar som möter ett vitt par på en gata. Den vita kvinnan drar sig rent instinktivt något närmare sin man när grabbarna passerar dem. Detta retar upp ena killen så pass att han drar fram en pistol och snor parets bil. Kvinnans fördomar har alltså besannats, de svarta killarna var lika med trubbel. Men hade hon å andra sidan varit mer respektfull, fördomsfri eller godtrogen – kalla det vad du vill – hade hon antagligen sluppit vara med om dessa otrevligheter.

Andra scener kan jag däremot se som lite onödiga. Det gäller mest det där ”småtjafset” jag nämnde tidigare, som mest känns som utfyllnad och drar ner helhetsintrycket på en film som annars har förutsättningarna att bli riktigt tänkvärd och inte minst gripande. Exemplet jag minns bäst är när den svarte polisen (spelad av Don Cheadle), som har en romans med sin heta latino-polispartner (Jennifer Esposito), råkar kalla henne för mexikansk. Hennes svar blir: ”Min far är från Puerto Rico, min mor från El Salvador. Inget av dem är Mexiko”. Well honey, om din far är från Puerto Rico och din mor från El Salvador, vad ska vi då kalla dig egentligen? Och förväntar du dig att din kk ska ha koll på sådana detaljer? Jag vill gärna tro att mannen som blev Oscarsnominerad för sitt manus till ”Million Dollar Baby” hade nån slags tanke även bakom dessa scener, men han kunde då gärna varit lite tydligare med sitt budskap.

Rasism, och fientlighet mot de som är annorlunda, är ett problem som funnits länge, och vad vi behöver är nån form av lösning, inte ytterligare en som påpekar problemet för oss. Men filmen manar till eftertanke och det är ändå ett steg i rätt riktning. Och ska man vara lite djup och försöka tolka vad Haggis och hans skådespelare vill säga oss, är det nog kanske så enkelt som att världen vore en bättre plats om vi alla behandlade varandra med respekt, oavsett petitesser som kön, läggning, ålder eller hudfärg.