Dating Amber 2020

Året är 1990. Våffeljärnet osar bränt hår och ur hörlurarna, de där med metallrem som skar in i huvudet, spelas en sentimental popslinga. I en liten irländsk stad där livet kretsar kring den lokala militärbasen bor Eddie. Eddie som bestämt sig för att gå i sin pappas fotspår och söka in till kadettskolan efter sista året på gymnasiet. Detta trots att han knappt klarar av att göra en pull-up i familjens gungställning på villatomten. Eddie (Fionn O’Shea) är en tystlåten kille som vägrar erkänna för sig själv att han är gay. Detta trots att alla andra redan tycks veta. I ett försök att rädda sitt rykte, och få ett slut på mobbningen, ber han därför klasskamraten Amber (Lola Petticrew) agera låtsasflickvän. Amber som är lesbisk.

Premissen ”låtsasrelationer” återfinns i flera high-school-filmer som exempelvis ”Easy A”, ”10 orsaker att hata dig” och ”Can’t Buy Me Love”. Konceptet i sig upplevs därför något gjort, men Lola Petticrew och Fionn O’Shea väger upp det med sitt fina samspel. Deras råa och näpna skådespeleri upplevs trovärdigt.

 

Med enkla medel lyckas de förmedla känslan av hur en stark vänskap kan uppstå ur ett ofrivilligt utanförskap. Ett där de delar många likheter, men också olikheter i hur de bemöter sin omvärld. Var för sig är det något stereotypa där Eddies sammansjunkna hållning och undermåliga sociala förmågor ständigt gränsar till det komiska liksom Ambers aggressivt gröna lugg och dyrkande av Kathleen Hanna. Samtidigt var jag själv exakt sådär självklar i tonåren med min skotskrutiga mini-kjol och håliga nätstrumpor, så kanske är karaktärerna snarare pricksäkra än klichéartade.

Filmen är pudrad i pastellorangea och blåa indietoner som liksom vissa kitschiga inslag för tankarna till Wes Andersons kreationer. Scener som då Eddie blir kallad ”baby gay” på en mer tillåtande bar, då han tafatta försöker hångla med skolans mest våfflade tjej eller lär sig slå ihjäl en fisk med nävarna är underhållande. Tonaliteten är dock svajig och resultatet blir för tillrättalagt, om än gulligt och smärtsamt i sina stunder.

Berättelsen lutar mot flera klassiska high-school-element och bidrar på så vis inte med något nytt till genren. Istället förvånar regissören David Freyne med valet att inte rida fullt ut på 90-talets retrovåg, utan låta tidvalet mer figurera som en svag mätare i bakgrunden. Inslag från den dystra skolmiljön varvas också med foton över de vackra ängarna som omger byn. Men framförallt har han lyckats gestalta hur olika man kan hantera sina rädslor och huruvida man vågar, eller inte vågar, stå upp för den man är.

Framförallt är det en kärlek till frihet som genomsyrar filmen och som etsar sig kvar i minnet. Detta är också början på en stil som kan bli alldeles egen med tiden. När regissören skakat av sig lite strössel och frigjort sig från genrens klichéer. En extra eloge till de unga skådespelarna som mot slutet lyckas beröra mig till tårar.