Den blå kaftanen 2022

Det roliga med festivalfilm, speciellt utländsk sådan, är att den mest banala titeln och/eller intrigen kan dölja en enormt sevärd och stark filmupplevelse. Detta är absolut fallet med marockanska regissören Maryam Touzanis andra långfilm, något som kanske inte är en överraskning för de som sett hennes regidebut ”Adam”. Bägge filmerna var landets bidrag till Oscarsnomineringarna för Bästa utländska film.

 

Titeln kommer från ett dyrt, komplicerat sytt plagg som skräddaren Halim (Saleh Bakri, ”Källan”) jobbar på i den kaftanbutik han äger tillsammans med sin hustru Mina (Lubna Azabal). Hon är svårt sjuk och med krävande kunder anställer de lärlingen Youssef (Ayoub Missioui). Men Halim har en hemlighet - han är smyghomosexuell och får upp ögonen för den yngre Youssef med Minas kokande svartsjuka som konsekvens.

 

Det kan låta som en bagatell till triangeldrama även om den arabiska kulturen och språket erbjuder en nyanserad skillnad från genren om äkta män i garderoben av typen ”Brokeback Mountain” och ”Far from Heaven”. Men ”Den blå kaftanen” är så mycket mer än två bögar och den enes fru - eller en tråkig film med en intetsägande titeln (plagget har i slutändan en större betydelse än väntat).

 

Inledningsvis är storyn något svårtillgänglig i likhet med karaktärerna. Mina är hård och kontrollerande, Halim är hunsad och medan han förtrycker sina känslor så tar han ut sina förbjudna lustar på badhus. Youssef är den förbjudna frukten som både lockar och provocerar.

 

Men snart sker något både i berättelsen och rollfigurerna. Det utvecklas en förståelse att respektera både varandra och sig själv samt acceptera sina öden. Det märks att Touzani gillar sina karaktärer vilket resulterar i att vi gör det samma. Den varma kärleken Halim och Mina, och det trevande flirtandet mellan Halim och Youssef. Medan det finns gott om ångest och smärta finns även lika mycket värme och hjärta.

 

Samtidigt som det är en lättare djupdykning i arabisk Morocco-kultur och inte minst dess syn på manlighet och homosexualitet så är det även en mänsklig historia som lätt kan relateras till världen över. Mycket ska tackas skådespelarna där främst veteranen Azabal (”Rebel”) ska ha eloge. Hennes Mina vägrar trots sjukdom och en man som saknar sexuell attraktion till henne vara ett offer och är lika stark i att ta kontroll över situationer som att i att erkänna sina egna misstag.

 

Bakom en aning intetsägande titel och relativt enkel handling så döljer sig en stark, finstämd och välspelad film som väcker större känslor än många faktiska Oscarsnominerade filmer lyckas.