Den tredje vågen 2003

De två första filmerna om polisen Johan Falk, "Noll tolerans" från 1999 och "Livvakterna" från 2001, är som måltavlor på en skjutbana där ett par skott i ett magasin sitter någorlunda i mitten, men övriga är spridda i utkanten. I den här tredje delen i originaltrilogin gjord för bio så träffar många fler kulor närmare mittcirkeln och det ger oss en tätare film.

 

Den främsta förbättringen mot föregångarna där flytet haltade rejält är att här springer filmen i stadigt tempo hela vägen i mål. Budskapet om civilisationens fall på grund av att kriminaliteten får allt mer makt är tydligt, men här predikas det inte så oavbrutet att det bildar bromsklossar för spänningen.

 

När det kommer till presentation av fakta så består denna av en liten föreläsning i filmens början om det katastrofala läget när brottslingar styr större delen av ekonomin i Europa och det räcker gott. Framför allt så är denna inplacerad i en miljö där det är naturligt att tala inför publik.

 

Ola Sellberg (Lennart Hjulström), Johans (Jakob Eklund) gamla chef, är ny på posten som chef för Europols avdelning för organiserad brottslighet. Han förklarar i sitt första tal krig mot brottsligheten och vill inte helt oväntat rekrytera Falk till sin grupp. Denne har dock lämnat all brottsbekämpning bakom sig för att ägna sig åt sin familj.

 

Efter en dramatiskt utveckling så är dock Johan snart tillbaka i skarpt läge när han ska skydda vittnet Irina (Rebecca Åkerström) på flykt i Haag. Efter sig har duon både ett team från en privat säkerhetsfirma och en yrkesmördare (Sylvester Groth).

 

Det här är den film i trilogin som pratar mest ekonomi, men märkligt nog även den mest engagerande och nerviga. Det finns oväntade vändningar i intrigen, men de känns aldrig för orealistiska. Den suggestiva atmosfär som det känns som att regissören Anders Nilsson har sökt i två filmer infinner sig äntligen.

 

Det förakt mot polisen som funnits med från första stund i "Noll tolerans" är lika giftigt här. Johan uttrycker det bittrare än någonsin. Säkerhetsfirman håller benhårt polisen utanför. Trilogin kompromissar inte kring sin åsikt och det förtjänar den respekt för. Här rycks man med i underhållningen oavsett om man håller med.

 

 

Eklund muttrar hela tiden sin rolls signaturfras "men vad fan", men här får han mer mänskliga känslor att jobba med än i föregångarna och gör en stabil prestation. Hjulström spelar med stor pondus. Det är dock Nicholas Farrell som briljerar mest i rollen som säkerhetsgruppens ledare. Mindre krystad dialog än tidigare verkar bidra till mer naturligt skådespel från alla.

 

Fotot är snyggt med mörk färgskala. Det känns som om de europeiska miljöerna inspirerat fotografen extra mycket. Vid några tillfällen så är bildspråket överraskande konstnärligt med tanke på de tidigare filmernas enkla visuella stil. Ett exempel är en scen där en sprucken spegel symboliserar ett splittrat inre när en karaktärs ansikte syns i den.

 

Bengt Nilssons originalmusik växlar lika effektivt mellan det dystert sakrala och det pampigt dramatiska som tidigare, men här har han även använt riffande rockgitarrer när det behövs mer kraft. Det är små nyheter bland syn- och hörselintrycken som vi får, men de känns ändå av och höjer filmen kvalitetsmässigt.

 

"Den tredje vågen" har ett mer genomarbetat manus i alla delar och hur de vävs ihop än längs vägen dit. Budskapet kan till sist tas på allvar för att det inte trycks in aggressivt i tittarens ansikte varenda sekund av speltiden. Karaktären Johan Falk får för första gången mänskliga nyanser. Bättre sent än aldrig som det heter.

 

Fyran i betyg hade suttit om man undvikit de sista Hollywoodtendenserna genom att exempelvis skippa att blanda in familjen i arbetet mot bovarna. Det här är dock fortfarande en svensk actionthriller som flexar muskler värdiga att jämföras med internationella sådana och det kan Nilsson vara stolt över.