Livvakterna 2001

År 1999 tog regissören Anders Nilsson ut sin ilska på vekheten i svenskt rättsväsende i filmen "Noll tolerans" och gav oss samtidigt en av vårt lands mest populära karaktärer någonsin i form av polisen Johan Falk. Runt två år senare återser vi denna frustrerade lagens väktare i en uppföljare som tar vid direkt efter händelserna i den förra filmen. Jakob Eklund tar återigen på sig den buttra minen i huvudrollen.

 

När vi möter Johan så är han under utredning och fast bakom ett skrivbord. Han återser sin vän Sven (Samuel Fröler) och får reda på att denne har stora problem. Hans textilfabrik i Estland har utsatts för utpressning av lokala gangstrar och Sven anlitade som hjälp en tysk säkerhetsfirma vars brutala metoder gjorde så att han i avsky bröt affärsuppgörelsen med dem. Hans f.d. beskyddare tänker dock inte låta en skuld förbli obetald och läget i Sverige för Sven och hans familj blir nu hotfullt.

 

Givetvis med tanke på filmens budskap så lyfter polisen inte ett finger för att hjälpa. Johan kopplar istället in sin kontakt Mårtensson (Krister Henriksson) som leder ett svenskt säkerhetsföretag som opererar utanför lagens råmärken. Falk passar med andra ord perfekt in i det gänget och propagandan för att ta lagen i egna händer skruvas upp till max. Det krävs att man som publik helhjärtat sympatiserar med den inställningen för att fullt ut kunna uppskatta den här filmen.

 

Situationen med brottslighet i Europa målas upp som nära domedagen och det talas med gravallvarlig röst om rättssystemets kollaps. För att ge tyngd till det budskapet så presenteras fakta främst i en lång monolog fylld av siffror och statistik levererad av Henriksson. Sådana inslag bidrar mer till en känsla av styltig övertydlighet än får den hårdslående effekt som är avsedd. Föreläsning är intressant, men det blir inte bra film.

 

Den röda tråden med blottläggning av polisens ineffektivitet från den förra filmen fortsätter och det märks att Nilsson har en sammanhängande plan med produktionerna om Falk. Mårtenssons firma kan få fram vilken typ av uppgifter som helst från alla hemliga register i Europa och har en handlingsplan bygd på dessa klar på en kvart. Polisen kan inte ens säkra fingeravtryck på en brottsplats. Denna totala kontrast utan gråzoner blir oavsiktlig parodi istället för vass samhällskommentar.

 

Det som gör så att den här uppföljaren ändå höjer sig kvalitetsmässigt en aning över "Noll tolerans" är bytet av genre från thriller till action. I den nya inriktningen blir enkelspårigheten och bristen på drama som här är ännu större än i föregångaren inte ett lika stort problem. När allt handlar om action eller uppbyggnad för sådana scener så hittar Nilsson hem som filmskapare och levererar rå intensitet som vi inte är bortskämda med inom svensk film. Speciellt bilscenerna är grymt bra.

 

Under filmens två första tredjedelar så håller sig manuset till någorlunda trovärdighet i intrigen, men i avslutningen så kan Nilsson och hans författarkollega Joakim Hansson inte motstå att låta Hollywoods slitna klichéer ta över. Naturligt drama blir svulstig melodram och realismen offras helt. Det blir för förutsägbart och spänningen försvinner. Räddningen då är det stabila skådespelet. På den fronten visar svensk film här återigen framfötterna och ser till att det amerikanskt präglade inte helt tar över tonfallet.

 

"Livvakterna" har action med mer tryck än vad som någonsin upplevts i sådana scener i vårt lands filmhistoria. Det räcker för att göra den till lyckad underhållning i sin genre. Som helhet måste den ändå ses som en film som missar sitt uppenbara mål att skaka om med tankar om det samhälle som vi lever i.