Diamantfeber 1971

Året är 1971. George Lazenby har tackat nej till att fortsätta som James Bond, och producenterna ser sig om efter helt nya ansikten. Det finns till och med planer på att amerikanisera agenten, flera stora Hollywoodnamn provfilmar för den eftertraktade rollen. Men med ett rekordstort gage, och ett löfte om att det blir sista gången, lockas Sean Connery tillbaka in i den välsydda kostymen. Den passar ju honom så bra.

Han är lite äldre, lite tröttare, och ni vet ju redan att jag helst hade velat ha Lazenby tillbaka. Men Connery är ändå Connery, och som hans sista Bondfilm (i den officiella Bond-serien, åtminstone) är "Diamantfeber" en final som han inte behöver skämmas för.

I sin nollnoll-sjunde film blir James Bond indragen i en invecklad diamanthärva. Kortfattat: någon misstänks lagra diamanter vilket kan potentiellt skapa kaos på marknaden. Bond går undercover som smugglare, möter vackra flickor och chillar på casinon, innan spåren återigen leder till - Blofeld. Det blir givetvis mycket mer invecklat än så, helt i onödan om du frågar mig. Första halvan av "Diamantfeber" är en actionlös och totalt ospännande soppa som inte lyckas att fånga mitt intresse det minsta.

Saker och ting tar sig dock under filmens andra del, även om det är svårt att förstå varför man väljer att spela upp en biljakt eller helikopterattack helt utan musik. Särskilt i en film som redan saknar spänning - det gör ju inte saken bättre direkt.

Annars finns här gott om humor, filmen har självdistans och man behöver sällan vänta länge på att se några riktiga original till henchmen. De lättklädda kickass-akrobaterna Bambi och Thumper är mina favoriter, men den subtilt homosexuella duon med lustiga utseenden och morbida sätt att ta livet av folk på, ska heller inte underskattas.

Filmens skruvade ton har fått sin beskärda del av kritik genom åren, själv tycker jag inte att en Bondfilm kan få nog av humor, så länge det är på rätt ställen. Som helhet hade dock "Diamantfeber" tjänat på att finslipas till den diamant som borde finnas där under - att kombinationen Sean Connery och Guy Hamilton kan vara guld värd, vet vi redan.

(00)7 onödiga fakta om "Diamantfeber":

1,25 miljoner dollar kostade det att få tillbaka Sean Connery i rollen. På den tiden hade ingen annan skådespelare fått så mycket pengar för en filmroll. Budgeten för specialeffekter fick därmed kapas avsevärt.

Charles Gray, den tredje skådespelaren att ta på sig rollen som Ernst Stavro Blofeld, sågs redan i Bondfilmen "Man lever bara två gånger" år 1967, då i en annan roll.

Producenten Harry Salzman avskydde Shirley Basseys titellåt, mycket på grund av dess sexuella anspelningar ("Touch it, stroke it and undress it"...) Och visst, kompositören John Barry har senare avslöjat att han fick Bassey att låtsas att hon sjöng om en penis.

Lana Wood fick rollen som Plenty O'Toole tack vare sin medverkan i Playboy. Hon fick stå på en låda i en del scener för att överhuvudtaget nå upp till Connery.

I en tidig version av manuset var skurken Goldfingers bror som kommit för att hämnas.

Burt Reynolds, John Gavin och Adam West övervägdes för att ta över rollen som 007.

Regissören Guy Hamilton var inget fan av amerikanska bilar, och gladdes extra mycket åt att få förstöra några sådana i filmens biljaktsscener.