Don't Be Afraid of the Dark 2010

Den mexikanske filmskaparen Guillermo Del Toro har i filmer som "The Devil’s Backbone" och "Pans Labyrint" hyllat tron på det övernaturliga och genom ensamma barns ögon berättat starkt mänskliga historier som både berört och gett sin publik kalla kårar, oavsett ålder. På senare år har han intagit rollen som högst inflytelserik skräckproducent med rysare som "Julias Ögon" och "Barnhemmet" i CV:t. Nu dammar han och den begåvade regidebutanten Troy Nixey av den gamla TV-filmen "Don’t Be Afraid of the Dark" som satte skräck i en ung Guillermo på 70-talet, i hopp om att få en ny generation av framtida filmskapare att sova med nattlampan tänd.

Likt i tidigare nämnda projekt sitter en relativt oprövad nykomling i registolen, som guidats fram av Guillermo Del Toros stadiga hand. Som manusförfattare och producent har han satt sin fantasieggande visuella prägel på den relativt konventionella haunted house-historien och bytt perspektiv från de vuxnas i originalet till det vi känner igen från "Pans Labyrint" och "The Devil’s Backbone" – barnets.

Den här gången får vi följa 9-åriga Sally (Bailee Madison) som slits mellan föräldrarna efter en stökig skilsmäss. Hon har skickats att bo med sin pappa (Guy Pearce) och styvmamma (Katie Holmes) i deras stora herrgård på landet, efter att mamman tyckt Sally verkat ledsen och trott att lite miljöombyte skulle göra henne gott, men ack så fel hon har. Eftersom Sallys pappa mest verkar upptagen med jobb och restaureringen av det gamla huset får Sally leka på egen hand, snart hör hon röster från källaren som lockar henne att öppna en dörr, som vi vet redan från prologen aldrig borde öppnas.

Ett stort hemsökt hus, kusliga barnteckningar, hemliga dörrar, viskningar i mörkret och varelser som kastar skrämmande skuggor på väggarna – Nixey spelar alla skräckkorten samtidigt i denna old school-rysare och lyckas fint med att bygga upp en härligt ryslig atmosfär. Mörkret är ett förvånansvärt underanvänt verktyg bland dagens skräckfilmsmakare. När ljuset släcks tar fantasierna vid, och de slår oftast de bästa av skräckfilmer. Jag minns de kallsvettiga slutminuterna på spanska "REC", hur en hel biosalong höll andan i grottmörkrets "Instängd" eller grabben i "Saw" som bara har sin kamerablixt att lysa upp sin lägenhet med när har upptäcker att han inte är ensam.

Troy Nixey har modet nog att släcka lampan och låta mörkret omsluta en i salongen vilket gör "Don’t Be Afraid of the Dark" till en mörk film i dubbel bemärkelse. Dessvärre utnyttjas inte mörkret till fullo och så snart vi får se vad som lurar i skuggorna, vilket sker alldeles för tidigt, känns mycket av illusionen bruten. Trots att Del Toros nyversion både ser ut som och låter som en lyckad skräckfilm lyckas den aldrig leva upp till hans rysliga bardomsminnen, och efter att han på Comic-Con själv kallat filmen för ”Scary as a motherfucker” kan jag inte annat än känna mig lite besviken.

Ett aningen tunt manus gör att historien varken berör en emotionellt eller lyckas få mig att sova med nattlampan tänd.