Elefantmannen 1980

Efter att 1977 ha gjort sin långfilmsdebut som regissör med den extremt surrealistiska "Eraserhead" så tog David Lynch i sitt andra verk tre år senare oväntat steget in i realismen med den här biografin om John (i verkligheten Joseph) Merrick (John Hurt). Merrick led av grava missbildningar och visades upp för pengar på en karneval under namnet "Elefantmannen" innan han 21 år gammal mot slutet av 1800-talet upptäcktes i London och räddades ur missären av den godhjärtade läkaren Frederick Treves (Anthony Hopkins).

 

Den här typen av material blir inom amerikansk film oftast en oavbruten snyftuppvisning gjord enligt Hollywoods standardformulär 1A. Som tur är så är Lynch en typ av konstnär som aldrig följer det och även i det här fallet så sätter han sin säregna prägel på filmen. Han vägrar att bli sentimental och på ett billigt sätt bearbeta publikens tårkanaler. Det är skoningslöst rakt i klippningen och stannar inte i en scen längre än vad som krävs. Man får känslan av att ta del av fakta i en klinisk medicinrapport. Det gör så att man som publik aldrig känner sig emotionellt manipulerad.

 

Mötet mellan Lynch drömlika visioner och en berättelse förankrad i verkligheten skapar ett fascinerande helhetsintryck. I scenerna som utspelar sig i karnevalsmiljö så känner man sig transporterad till en annan och vansinnig värld befolkad av excentriska individer. Det är lika dekadent som det är oemotståndligt lockande. Vi tas även till ett industriområde som känns som hämtat ur "Eraserhead" komplett med ånga och en ljudbild som domineras av oväsen från maskiner. Merricks drömmar och mardrömmar passar givetvis Lynch som hand i handske att visualisera.

 

Mänsklighetens dåliga och bra sidor blottläggs på ett bistert sätt. Karnevalspubliken som med skräckblandad förtjusning eller rått hån minimerar medmänniskor till underhållning och de vidriga individer som tar betalt för att ge dessa människor det de vill ha skildras inte nådigt. Treves är en god man, men han tvingas ifrågasätta sina egna motiv. Det moraliskt komplexa gör dramat ännu mer intressant. Det första mötet mellan Treves och Merrick filmas på ett sätt som ger känslan att vi som publik går med honom och inte vet vad som väntar. Filmen får oss att konfrontera vår egen fascination för det okända. Det är ett briljant grepp.

 

Till och med bakom massor av makeup lyckas Hurt med att ge oss en hjärtskärande stark rollprestation. Hopkins fångar med skicklighet för subtilt spel sin karaktärs blandning av professionellt intresse för patienten och den medmänsklighet som han känner. Freddie Jones är magnifik ända ner till darrningarna orsakade av alkoholism i rollen som Merricks ägare på karnevalen. Michael Elphick är så äkta i sitt spel som svinig vaktmästare att man känner genuint hat mot honom.

 

Valet att göra filmen i svartvitt är pricken över i. Att jobba med få grå nyanser och mycket svart och vitt ger en hård kontrast i det visuella som passar berättelsen och ger filmen ett intryck av mer konstnärlig originalitet än naturligt mjuk ton skulle ha gjort. Musiken används sällan, men när den kommer så är det på precis rätt ställen och utan stora dramatiska stråkar. Det sistnämnda bidrar ytterligare till den befriande känslan att man aldrig känner sig manipulerad som publik.

 

"Elefantmannen" är en biografi om en olycksalig själ som inte exploaterar sin objektspersons lidande och det har den min respekt för. Den här filmen borde vara läroverk för hur man gör film av ett verkligt människoöde.