Face/Off 1997

När jag skulle se om den här filmen för att skriva den här recensionen hade jag en scen i minnet från när jag såg filmen på biopremiären. Filmens skurk Castor Troy anländer i bil till ett privat flygplan. Han kliver ur bilen i slow motion. Rocken rör sig i vinden så snyggt att det är bländande att skåda. Han får sina personliga vapen av sina hantlangare. Det är två gyllene pistoler som fångas i bild precis så snyggt som så vackra vapen förtjänar att visas upp. De rätta solglasögonen väljs ut och sitter perfekt.

Scenen är lika imponerande när jag nu ser om filmen. Innan den här scenen hade jag glömt att vi får se Castor rigga en bomb och därefter dansa loss med en kyrkokör som en manisk antikrist. Hans teatrala manér är förtrollande. Givetvis är det rejält överspel men det slår an tonen för en film som känns som en storslagen actionopera utan minsta ambition att vara realistisk. Musiken blandar stora stråkar, pumpande rockgitarrer och operakörer på ett stundtals majestätiskt sätt. Regissören John Woo skäms inte att låta filmen göra stort intryck på åskådarens öga och öra.

Även hjärnan får vara med för intrigen är ovanligt intelligent för att vara en actionfilm gjord i underhållningssyfte. Den överraskar och följer inte tradionell uppbyggnad vilket är uppfriskande. FBI - agenten Sean Archer (John Travolta) jagar terroristen Castor Troy (Nicolas Cage) inte bara av yrkesmässiga skäl. Castor dödade Seans lilla son för sex år sedan och sorgen gör fortfarande ont. Nu har man fått nys om var Castor befinner sig och slår till. Det slutar med att Castor hamnar i koma efter att Sean får reda på att en bomb placerats i staden. Nu måste man få reda på var bomben finns utan Castors inblandning.

Lösningen på problemet är det som gett filmen dess titel. Det är en komplicerad operation som låter Archer ta över Troys identitet med syftet att lura Castors bror Pollux (Alessandro Nivola) att avslöja var bomben finns. Givetvis går inget enligt planerna och en fascinerande lek med identiteter börjar. Den är psykologiskt komplex och vansinnigt underhållande. Två skådespelare spelar både sina egna och varandras roller med fingertoppskänsla för växlingar från minut till minut. Det är en ren njutning att se Cage och Travolta överspela mot varandra som om de vore med i en pjäs skriven av Shakespeare. Även Nivola glänser i sin roll.

Woo visualiserar i flera av filmens scener identitetspsykologin med hjälp av speglar. I en scen ställer han på ett briljant sätt både motståndarens spegelbild och fysiska närvaro mot de båda männen i en dödlig strid. Det visuella är utan tvekan en av filmens absolut största styrkor. Fotot är fantastiskt snyggt med gott om slow motiontagningar i stil med den nämnda flygplatsscenen. Woos känsla för action är väl etablerad tidigare och när kulorna viner är det sagolikt vackert att uppleva. Filmens första stora actionscen några minuter in är så spektakulär att bara den täcker för all action i en vanlig film i genren. I en annan scen låter han alla ljud av vapen och kaos ersättas av sången "Somewhere over the Rainbow" från "Trollkarlen från Oz" och skildrar scenen med varmt ljus ur ett barns drömmande ögon. Det är ett effektivt estetiskt grepp som totalt trollbinder.

Manuset gapar ambitiöst efter mycket när det bygger adrenalinpumpande action på psykologiskt drama med underton av melodram och blandar in såväl science fictioninslag som humor. Det gör filmen originell men det är också en svaghet för helhetsintrycket känns rörigt. Humorn är det element där det tydligast brister. Den fungerar ibland men känns ofta väldigt ansträngd. När väl identitsbytet är etablerat och showen rullar på så är det den som är så klumpigt skriven och fiskar så mycket efter billiga poänger att den strör grus i maskineriet. Dramat småhaltar för att det inte får tid att göra intryck trots att det är viktigt för att berättelsen ska fungera.

Nästa problem är att filmen inte vet när den ska sluta. Precis när slutet är perfekt efter vad som ser ut som en final där alla estetiska och emotionella element möts i konstnärlig harmoni och toppas med teatral religiös symbolik lägger Woo in en växel till och förstör ögonblicket totalt. Det är väldigt synd för potentialen fanns att göra något fantastiskt även jämfört med filmer utanför actiongenren. Nu blir resultatet bara bra sett med de ögonen. Endast jämförd med andra filmer inom sin egen genre är den dock ett hantverk som sticker ut. Den är utan minsta tvekan en sevärd film värd klassikerstämpel.