Fantastic Four 2005

Visserligen kunde Mr Fantastic töja ut sig något abnormt och hans fru bli osynlig, men ingenting kunde rubba det faktum att de var gifta, att han var den självklare ledaren för gruppen och att de efter sonen Franklins tillkomst var en riktig kärnfamilj. De var strävsamma amerikaner, de hade ett logiskt gruppnamn och de försvarade världen mot självförhärligande utlänningar. Fyrans huvudfiende, den järnmaskbärande dr Doom, regerade över ett påhittat furstendöme beläget i Centraleuropa och var aristokrat av börden - med eget slott, främmande seder och konstigt efternamn var han per definition suspekt. Den fantastiska fyran var däremot helt vanliga hederliga amerikaner som fick sina superkrafter efter att ha utsatts för strålning ute i rymden. Kontrasten till de med sina krafter födda och fruktade mutanterna kunde inte vara större. Därför kunde man också ha ställt sig in på att en filmatisering av ”Fantastic Four” skulle ha ett käckare tonläge än filmerna om mutanterna X-men.

Efter att ha sett trailern så befarade jag det värsta – och fick misstankarna omedelbart bekräftade. Filmer som för in publiken i handlingen med övertydliga och falskt klingande repliker som ”Susan, vi har varit ett par i två år nu…” är sällan minnesvärda. Faktum är att "Fantastic Four" saknar en fungerande handling. Det vi får är en evighetslång etablering av hjältarnas tillkomst och en skissartad presentation av varför Victor van Doom blev deras svurne fiende. När den briljante vetenskapsmannen Reed Richards/Mr Fantastic (Ioan Gruffudd) ska presentera motiven till att hela gruppen ska resa upp i rymden blir det så naivt att man skruvar sig i biostolen. Hans blivande fru Susan Storm/Invisible Girl spelas av en åtminstone tio år för ung Jessica Alba, vars sexy kitten-utstrålning frontalkrockar med den präktiga serieförlagans.

Ansatsen till det triangeldrama som kan skönjas i inledningen tas aldrig tillvara. Logiken är solklar – Alba ville alltid egentligen ha Reed innerst inne och eftersom Victor (spelad av en tongue in cheek-diabolisk Julian McMahon i bästa Belthazorstil) är uppenbart ond så blir valet lätt. Inte blir det bättre av att filmen vältrar sig i taffliga superkraftsrelaterade oneliners, som när den odrägligt narcissistiske Johnny Storm/Human Torch blir omhändertagen av en bimbosköterska på ett sjukhus som konstaterar att han är ”het” och besvarar det med ett kaxigt – ”thank you, so are you”. Producenterna tycks ha insett att okarismatiske Evans främsta tillgång som skådis är hans muskler och passar på att visa så mycket av dem som bara är möjligt, vilket hans klädbrännande kraft ger en behändig ursäkt för. Även Alba som redan har vanan inne från ”Sin City” ges en ursäkt för att kläs av inpå underkläderna. Man verkar ha tagit lika lätt på skådespeleri som manus och ingen av de inblandade gör bestående intryck.

Riktigt hur illa det är med filmens förmåga att engagera känslomässigt inser man när man faktiskt tycker att reklamfilmspekoralen som utspelar sig mellan Thing och den blinda Alicia inte är så dum i förhållande till resten. För ”Fantastic Four” är en dum film. Den känns som ett försök att kränga fler plastfigurer av gamla Marvelhjältar (vilka cyniska överväganden som gör att karaktärsskådisen Gruffudd låtit sig dras in i det här vill jag inte ens tänka på). Inte ens action eller specialeffekter imponerar nämnvärt, bortsett från några ivägslungade lastbilar och broscenen. En enda rejäl strid förekommer och efter den följer slutet med sin övertydliga öppning för minst en uppföljare. Filmen begår superhjältefilmernas värsta synd – den är nästan helt befriad från spänning och bra action. Vill du behålla dina nostalgiska känslor för fyran ska du undvika den här soppan. Om du däremot vill se lite Fantastiskt Hollywoodsnygga människor ta av sig in på bara skinnet funkar den fint.