Fantasy Island 2020

Är det något Blumhouses senaste skräcksatsning ”Fantasy Island” är bra på så är det att bli sämre under filmens gång. Det är ett fall av typen där svaret på frågan ”Kan det bli värre?” konstant blir ”Tydligen”. Som om idén att göra om den charmiga, familjevänliga 1970-talsserien med samma namn till en skräckfilm inte vore illa nog så har man tagit flera som bäst ifrågasättbara beslut.
 
Inledningsvis introducerar man en rad irriterande karaktärer som knappast fångar ens intresse. Någon klagar på att det inte finns någon mobiltäckning (som om den vore den första rysaren med den typen av meta-blinkning). Några andra som kallar varandra ”bros” high-fivar varandra stup i kvarten som sin signatur. Det är tröttsamma karikatyrer som dessutom spelas av skådespelare från filmer som “Scream 4”, “Friday the 13th" och “Texas Chainsaw Massacre” – rysare som vet vad de gör och känner sin publik till skillnad från denna. Kan det bli värre?
 
Tydligen. Handlingen går ut på att nämnd ös inbjudna gäster får varsin fantasi att gå i upplevelse vilket innebär att man frenetiskt hoppar mellan olika historier likt en förvirrad ”Twilight Zone”. Den enda motiveringen till att man abrupt avbryter en historia för att övergå till en annan är troligen att ingen av dem erbjuder någon direkt skräck, spänning eller ens humor (åtminstone avsiktlig sådan). Istället blir man påmind om hur genrefilmer som ”1408” och ”Happy Death Day” använde tidshopp på ett smart sätt. Här blir det bara rörigt och tjatigt. Kan det bli värre?
 
Tydligen. Efter några injektioner sentimental moral så försöker filmen agera smart med några krystade twistar varav en som tagen ur valfri slasher-film från sent 1990-tal. Vi presenteras med usel dialog som ska förklara öns onödigt invecklade regler komplett med pinsamma one-liners. Att någon inblandad läst manuset och tänkt att detta skulle vara en bra idé känns mer befängt för varje scen. Allt är en salig röra och då har jag inte ens nämnt de fula CGI-effekterna.
 
Ska något positivt sägas är att man ”vågat” inkludera en icke-stereotypisk gaykaraktär, något regissören Jeff Wadlow lyckades aningen bättre med i lika dåliga ”Truth or Dare”. Det är också alltid fint att återse personliga Marvel-favoriterna Michael Peña och Michael Rooker även om de ser tragiskt generade ut här. Det enda egentligen skrämmande med den här identitetskrisande skräckisen är att dess kommersiella framgång troligen leder till en oundviklig uppföljare…