Flow – Katten som slutade vara rädd för vatten 2024

En morgon vaknar en svart katt upp i sitt hem. Solljuset sveper mjukt in i sovrummet, men i resten av huset är det tomt. Kattens ägare är spårlöst försvunnen, och världen omkring ger inga ledtrådar till vad som kan ha hänt.

 

Katten ger sig ut för att undersöka sin värld, när en skenande hjorthjord stormar förbi den. Kort därefter följer en enorm flodvåg som sveper med katten ut till havs. Nu får den simma för livet, och måste kämpa för att hitta säker mark igen. Men vattnet fortsätter att stiga, och när det når så högt att det inte finns någon annanstans att ta vägen, tar sig katten i sista sekund ombord på en drivande eka. Däri finns dock redan någon - en capybara. Kan de två djuren samsas om utrymmet?

 

Vad som har hänt i deras värld framgår inte. Det finns inga människor någonstans, men spåren efter dem är många: hus, båtar, och föremål som finns spridda över världen, vilken just nu befolkas endast av djuren.

 

Under kattens resa träffar den på flera andra djur, en del av dem slår följe med katten medan en del innebär problem istället. De djur som slår sig samman inser snart att de kan ta hjälp av varandra när de behöver klara sig undan ilskna fåglar, vildsinta hundar eller andra, mindre vänligt sinnade djur. Men även om de bokstavligt talat befinner sig i samma båt så är de inte automatiskt välvilligt inställda till varandra.

 

De olika arternas karaktärsdrag tas väl tillvara på, där capybaran är lat men vänlig, och katten distanserad och misstänksam. Även de andra djur som kommer med på resan får visas upp så som de är, och görs inte mer mänskliga för att vara mer tillgängliga för oss tittare. Katten får också lära sig att hantera sina osäkerheter och rädslor, och att våga göra sånt den normalt sett inte skulle ha gjort visar sig essentiellt för att kunna överleva. Den får många tillfällen att väga sina instinkter mot nyttan av att kunna lita på andra.

 

Överlag är animationen långt ifrån den typ av animation som vi får idag, inga jättestora ögon och uttrycksfulla ögonbryn, inga orealistiska actionsekvenser, inget rappt skämtande, och inga djur kan magiskt nog prata med mänskliga röster. Eftersom dialog saknas så är det upp till tittaren att tolka djurens beteende för att förstå deras agerande.

 

Detta innebär dock inte att det saknas spänning, humor eller igenkänning, eller ens en känsla av trolldom - tvärtom. Våra djurvänner råkar ut för den ena farliga situationen efter den andra, men de lämnas att klara av det själva, utan människor eller magi. Den övergripande känslan filmen igenom är trots det ändå magisk, då så många frågor lämnas medvetet obesvarade att det känns som att befinna sig inuti en ovanligt klar och stark dröm.

 

Att filmen saknar dialog stör inte heller, utan hjälper till att bidra till den overkliga och trolska stämningen. Och det är något väldigt uppfriskande över det hela.

 

Dock känns inte anknytningen till våra små djurvänner tillräckligt stark. Som tittare är du mest nyfiken och intresserad, men inte riktigt känslomässigt engagerad i deras färd. Kanske är det animationsstilen, där miljöerna är mer realistiska än själva djuren. Detta är något som gör att känslan av realismen i deras naturliga beteende inte riktigt möts upp i hur de är formgivna rent estetiskt.

 

Med mer verklighetstroget tecknade djur hade äktheten blivit starkare. Å andra sidan hade ett visst mått av den drömska känslan då gått förlorad, så valet är förmodligen medvetet och genomtänkt.

 

Trots allt är det den outtalade katastrofen och känslan av overklighet som är den stora behållningen här. Vikten av att möta sina rädslor och att kunna samarbeta med andra, även om de är väldigt olika en själv, är också ett starkt och viktigt budskap i en orolig värld.