Som filmkritiker lyckades jag tidigt sätta skräck i min dotter. Först med att inte tillåta henne någon skärmtid alls upp till tvåårsålder, för att sedan gå direkt över till stor projektorduk med ”Pippi Långstrump på de sju haven”. Ailín minns ännu de rytande lejonet. Av den anledningen är det sällan jag tillåts välja film, och än mer sällan hon vill gå på bio.
Men, om det är något som slår högre än rädslan för min ”dåliga filmsmak” är det djur. Djur och natur. Därför var ”Den vilda roboten” om en robot som kraschlandar i vildmarken inte svår att sälja in. Den har alla ingredienser som hon älskar: kärlek över artgränserna och storslagna skogsmiljöer ackompanjerat av vacker musik.
”Jag älskade den!” var också det första hon utbrast när eftertexterna började rulla. Alldeles rödmosig i ansiktet av all gråt (och samtidigt hög på godis). Hon är ingen direkt van kritiker men fick ändå svara på några följdfrågor. Kort och koncist är hennes recensionsstil.
Vilken karaktär tyckte du bäst om?
- Familjen pungråttor för att de var gulliga och roliga.
Vad var det bästa med filmen?
- När alla var samlade innan roboten skulle åka.
- Familjen pungråttor för att de var gulliga och roliga.
Vad var det bästa med filmen?
- När alla var samlade innan roboten skulle åka.
Vad tror du att filmen handlade om?
- Att alla kan vara vänner vare sig man är robot, räv eller gässling.
- Att alla kan vara vänner vare sig man är robot, räv eller gässling.
Tyckte du den var lik någon annan film du sett?
- ”På rymmen med Pippi Långstrump” för den visar att alla är samlade och sedan försvinner Pippi i skogen. Det är som när roboten försvinner sedan samlas alla igen. (tur att hon mindes fler Pippi-filmer.)
- ”På rymmen med Pippi Långstrump” för den visar att alla är samlade och sedan försvinner Pippi i skogen. Det är som när roboten försvinner sedan samlas alla igen. (tur att hon mindes fler Pippi-filmer.)
Vad tyckte du om animationen?
- Det var inte så tecknat att det såg konstigt ut, och inte som riktiga människor utan där emellan, vilket var jättebra tyckte jag.
- Det var inte så tecknat att det såg konstigt ut, och inte som riktiga människor utan där emellan, vilket var jättebra tyckte jag.
Att se sitt barn följa med på den känslomässiga resa en film kan innebära är fascinerande, och en fin påminnelse om att det är okej att vara känslig. För min dotter var upplevelsen av ”Den vilda roboten” främst emotionell, och det är frigörande att låta sig svepas med av det. Även om jag som äldre vet att skaparna byggt sin dramaturgi för att skapa exakt den effekten är det skönt att tillåta sig vara naiv ibland.
Och hade jag inte sett ”Flow” på Fantastic Film Festival i Lund dagen efter, hade jag varit enig om att ”Den vilda roboten” är den bästa animerade filmen i år. Båda slår an på samma teman, men ”Flow” skildrar det på ett nyskapande sätt – genom att låta djur vara djur. Det är nämligen lätt att glömma bort att djur kan samarbeta utan att vi förser dem med mänskliga egenskaper.
Men med det sagt har jag lärt mig att jag ska gå på bio med min dotter oftare. Och låta mig dras med i de känslomässiga svängningarna. Särskilt när det gäller välgjorda animerade filmer som ”Den vilda roboten”.
