För några få dollar mer 1965

Smid medan järnet är varmt, sa filmbolaget till Sergio Leone efter att ”För en handfull dollar” gjort supersuccé på italienska biografer. Efter övertalning lyckades man också övertyga Clint Eastwood om att en uppföljare var en god idé, trots att skådespelaren inte ens sett den första filmen (en privat visning löste detta).

Rättighetsbråk gjorde dock att den officiella versionen är att Eastwood spelar en väldigt lik, men helt annorlunda karaktär här (”Joe” i första filmen, smeknamnet ”Manco” här), men självklart är det samma man utan namn i centrum. Kolla bara på skotthålen i hans klassiska poncho.

Hur som helst så kretsar ”För några få dollar mer” kring så kallade prisjägare i den amerikanska western och där just ”Manco” råkar vara en sådan. När han får nys om att en ökänd och minst sagt störd bankrånare rymt från ett fängelse och har siktet inställt på att råna en bank i El Paso, vill han direkt lägga sig i.

När ”Manco” anländer till nämnda plats stöter han ihop med överste Douglas Mortimer (Lee van Cleef som spelar den onde i en annan dollarfilm) och de båda bestämmer sig för att samarbeta för att komma åt bankrånaren. Det går inte helt enligt planerna, kan man säga.

Jämfört med ”För en handfull dollar” försöker uppföljaren komplicera handlingen lite mer. Bland annat finns här en fickklocka vars speciella minnen blir viktig för upplösningen och Leone väjer inte heller för mer brutala scener än tidigare.

Clint Eastwood är självklar i sin huvudroll, även om detta nog är den film där hans karaktär är minst expressiv. Det behöver inte vara dåligt, men för den som sett Den gode, den onde och den fule så kan han framstå som väl nihilistisk här.

Å andra sidan utspelar sig ”För några få dollar mer” kronologiskt sett sist i dollar-serien, trots att den är nummer två i utgivning. Att ”Manco”/”Joe”/Den gode är härdad vid det här laget känns helt rätt. I stället är det Lee van Cleefs Mortimer som blir filmens moraliska hjärta. En stenhård typ med en sargad själ av sten vars resa i handlingen känns i magen.

Ennio Morricones musik är lika lysande som tidigare och ramar in den ganska tunna intrigen i en mycket större kanvas.

Sergio Leone riktar sin kamera nära karaktärernas ansikten, men visar också upp en större värld, vilket han utnyttjade till max i nästkommande ”Den gode, den onde och den fule”.

Sett som den kronologiska avslutningen på dollartrilogin hade man kanske önskar sig mer, men filmen gjordes inte riktigt med den intentionen och som enskild film funkar den alldeles utmärkt i sin genre. För den som vill få den ultimata dollar-upplevelsen rekommenderas att se filmerna i utgivningsordning i stället för intern historisk ordning. Men varje del håller för sig själv och även om ”För några få dollar mer” kanske inte är bättre än varken sin föregångare eller efterföljare, så är det fortfarande en westernfilm så full av skönhet, infall och hårdhet att det är värt att lägga några timmar mer på att vara i Leones värld.