Vad passar bättre en höstig torsdag än ett spaghettiwestern-maraton? Visst blir man sugen på att bli bombarderad med män, gossebarn, pojkspjuvrar, karla-karlar och cowboys i lustiga hattar när regnet öser ner. Det är få genrer som är så starkt förknippade med den stereotypa maskuliniteten som actionfilmer och western. I tonåren lär jag ha sammanfattat mitt intresse för Clint Eastwood med frasen ”Han kommer ju bara in och gör något och går ut igen,” och lite så känner jag trots allt fortfarande efter nio timmar med kedjerökande och pickadollmäteri.
Western är den filmgenre jag ogillar mest, strax efter musikaler, men innan maffiafilmer. Kanske är det min pappas eviga tjat om hur han lekte cowboy som barn och råkade skjuta sig själv i benet som har gett avsmak. Kanske är det doften av de svettiga männen eller det faktum att jag inte var en Black Beauty-tok som gjort att denna dammiga, krutdoftande berättelsenisch aldrig lockat mig.
Men det är ju gött att utmana sig själv och jag tänkte att jag nog skulle överleva att se ”Dollartrilogin”, westerngenrens kanske heligaste verk. Jag hade dessutom äran att dela upplevelsen med en nära tjejkompis som gillar västern, och jag tror faktiskt hennes entusiasm smittade av sig lite.
14:15 För en handful dollar – en sjukt populär remake
Matstatus: Kaffe + hembakade chokladcookies. Närmare bestämt 1,5 st vardera.
Soffstatus: Kudde, utan filt. Hunden hade precis badat och blött ner ena sidan av soffan, så min tjejkompis fick sätta sig på en sunkig, gammal älgmönstrad filt för att inte bli våt.
Filmen: Det första som slår mig är det grymt snygga introt samt musiken som fullkomligen kör över en med pipiga flöjter och hetsiga piskrapp. Jag har, motsägelsefullt nog, alltid varit ett fan av Ennio Morricone och det var kul att äntligen höra honom i hans rätta miljö.
Den andra tanken som dyker upp är varför italienare känt behovet av att göra western-filmer? Det är ju otroligt amerikanskt. Tyvärr verkar jag vara den enda som ställt denna fråga på internet. I Europa gjordes det inget mindre än 600 stycken westerns mellan 60-80-talet, helt galet.
Nåväl, ett dussin lik och en sexig Esteban senare förundras jag över att folk än idag tycker det är coolt att klä sig i cowboy boots och hatt. De var ju långt ifrån några sköna snubbar, åtminstone om man ska tro fiktionens värld.
Jag måste dock erkänna att humorn charmade mig. Speciellt älskade jag när en liten glugg öppnas ut mot bakgården där likkistsnickaren håller till. Dessutom är det alltid kul när ondingar skrattar hysteriskt göttigt, något de tyvärr slutade göra på 90-talet. I mångt och mycket kändes det som att läsa valfri superhjältetidning från guldåldern. Man vet helt enkelt var man har folk. Goda är goda och onda är onda. Skönt när världen är i balans.
Betyg: nio kaktusar och en burk vita bönor
Lärdom: Ponchos är inget för riktiga män. (åtminstone om man ska tro banditerna.)
16:30 För några få dollar mer – även ondingar har känslor
Matstatus: Popcorn och fläderblomssaft
Soffstatus: Kudde med filt samt hund som ivrigt pipandes också försöker få plats.
Filmen: Jag har nu lärt mig att folk dör ett par sekunder innan kulan träffar dem, man blöder bara om det passar sig (inte om man blir misshandlad av en snubbe, men möjligtvis om man blir skjuten rakt i planeten) och att storyn är totalt förutsägbar, men klippningen riktigt cool.
Den brun-beigea atmosfären börjar också gå in på mig. (Och påminner mig starkt om en annan gubbig grej nämligen Chesterfield-möbler). Jag har dock vant mig vid att det kvinnliga släktet representeras i form av en, noggrant utvald, brud per film. Då snackar vi en skön 60-talsdonna som spelar antingen hora, bortrövad Madonna, eller familjeöverhuvud. Lite som i "Game of Thrones" om man tänker efter. Och jepp, dessa idéer är varför tjejer så gott som aldrig reser i tiden och varför western är ett tillhåll för män.
Först nu börjar jag också förstå var alla westernklichéer kommer ifrån: grod-perspektiv-duellerna, användningen av ordet banditer, de vita bönorna och syrsorna. Storyn var dock märkligare än jag trott med psychopat-Indio som har en melodispelande klocka han drar igång när han ska döda folk. Och som är ledsen för att tjejen som han våldtog (som han typ också är kär i) valde att dö istället för att genomlida våldtäkten. Lite oklart här om det ska vara synd om Indio eller henne i det här fallet.
Betyg: 8 kaktusar och en bit myrätet bröd
Lärdom: Är man riktigt cool så pallar man inte äpplen, man skjuter ner dem.
20:00 Den gode, den onde, den fule – extended version (av misstag)
Matstatus: Precis ätit en Chili sin carne med rostat bröd och ris, kändes passande. Istället för kaffe blev det nu te, vilket jag skulle få ångra.
Soffstatus: Två kuddar och filt, lite lätt lutad på en handen mot armstödet.
Filmen: Trots att det ska vara ”filmen” så börjar det bli lite småsegt nu. Ändå var jag mer pepp från start eftersom detta trots allt ska var den bästa av de tre filmerna. Jag är dock osäker på om jag håller med. Denna är inne och klampar lite i krigsfilmsträsket, och där finns mycket hård konkurrens inom den genren. Med det sagt var den helt okej underhållning och slutscenen är faktiskt magiskt snygg. Det är även uppfriskande att allt inte längre är riktigt lika brunt, även om jag måste ifrågasätta soldaternas rosa tröjor och Clintans sköna, blommönstrade 60-talsskjorta.
Jag förstår varför Tarantino gick och gjorde ”Django Unchained”, för med tanke på vad som pågår i bakgrunden så förvånas jag över hur lättsam denna film trots allt är. Även om försök till att chockera görs i början när ett gossebarn och hans mor kallblodigt avrättas är detta en ren underhållningsfilm. Det totalt blodfattiga övervåldet blir i slutändan mest bara humoristiskt, vilket jag också gissar är meningen.
Jag råkade småslumra lite någonstans på mitten och måste erkänna att chansen finns att jag missat vitala delar av storyn.
Lärdom: Skadeglädje är den enda sanna glädjen och småsnack är för mesar. ”Shoot don’t talk.”
Betyg: 9 chilikorvar
Kommer jag att titta på fler western-filmer? Ah, det är faktiskt tveksamt. Även om jag ser kopplingar till tidigare och senare verk i filmhistorien och jag fascineras över hur snygg framför allt ”Den gode, den onde, den fule” är så blev jag ungefär lika berörd som efter ha tittat på en rokokoklänning eller en knypplad duk. Nej, något besök till High Chaparall blir det inte det här året heller.
