Förbjuden kärlek 2012

I en tid då filmer med fokus på homosexuella kärleksrelationer, främst mellan kvinnor, fortfarande är smått tabu är det oväntat – och väldigt befriande – att få se en lesbisk kärlekshistoria som utspelar sig mitt i det patriarkala Iran. Då lesbiska ofta porträtteras med en man (”The Kids are All Right”) eller sexuellt förvirrade (”Kyss mig”, ”Fucking Åmål”) är det en upplevelse att se en film där huvudkaraktärerna porträtteras som starka, självständiga rebeller utan att det för den delen blir överdrivet provocerande eller vulgärt.

Atifeh (Nikohl Boosheri) bor med rik familj där pappan uppmuntrar musikalisk lära, och brodern Mehran (Reza Sixo Safai) redan är en professionell musiker som brottas med personliga demoner efter att ha återvänt från en drogavvänjningsklinik. Atifehs bästa vän, Shireen (Sarah Kazemy) kommer från fattigare förhållanden och den ansvarande farbrodern vill gifta bort henne medan lärarna hånar.

Tillsammans utgör dock Atifeh och Shireen en oslagbar duo som liksom vilda barn tar för sig i nattens hemliga fester med sex, dans, alkohol och droger. Allt eftersom börjar deras beteenden blomstra ut i både sexuella och förälskelsekänslor för varandra men Mehran, som redan lagt an siktet på den motsträviga Shireen, börjar dras in i det radikala Islam och som väktare för moralpolisen sniffar han sig till sin syster och hennes väninnas förbjudna aktiviteter…

Filmen är en fransk-amerikansk-iransk samproduktion och har, p.g.a. scener som inte bara ifrågasätter den iranska regimen utan även tillåter män och kvinnor samspela och röra varandra, spelats in i Libanon istället för Iran. Vi får dock en ärlig, okritisk insyn i det iranska samhället och familjetraditionen utan provokationssökande tilltag eller moraliska pekpinnar. Att det dessutom skildras genom två frustrerade tonårsflickor istället för gapiga politiker gör det hela mer naket, mänskligt och intressant.

Man känner för Atifeh och Shireen som å ena sidan kaxiga gör revolt mot omvärlden men å andra sidan blir osäkra och försiktiga när de trevande närmar sig varandra, både på ett känslomässigt och fysiskt plan. Filmens enda svaghet är att det blir smått melodramatiskt mot upplösningen där stora gester och högljudda känslor ersätter det mer lågmälda dramat.

Däremot är det en imponerande debut, dels för Boosheri och Kazemy i huvudrollerna, som undviker det poserande och teatrala, och känns helt självklara i sitt övertygande samspel. Dels för regissören Maryam Keshavarz, som härmed gör sin första långfilm. Alla tre borde få en utstakad framtida karriär efter det här engagerande, högst relevanta dramat.