Foxcatcher 2014

27-årige Mark är OS-medaljör som siktar mot nästa världsseger med coachning från storebror Dave. Varje dag och varje ledig sekund åker suspensoaren på för en hård omgång på wrestlinggolvet. Den oskrivna regeln verkar lyda: ingen ger upp förrän blodet sprutar, och inte ens då. Uttagningen till nästa världsmästerskap är nära, fokusen på topp. 

Ett hemlighetsfullt telefonsamtal lockar Mark till en paus från det strikta träningsschemat. Miljardären John DuPont har bett om ett möte på tu man hand på lyxranchen Foxcatcher Farm. Kontrasten mellan ungkarlslyan i Palo Alto och den jättelika herrgården i Philadelphia kunde inte vara större. Den mystiske välgöraren kastar fram checkhäftet och lovar guld och gröna skogar, eller åtminstone sponsring på vägen mot guld. Så länge Mark flyttar in på Foxcatcher och låter sig tränas av John. Han tackar ja till miljöombytet, pengarna och så småningom en ny vänskap. Men den smått udda uppgörelsen dem emellan har sitt pris.

Man kan egentligen inte avslöja för mycket om "Foxcatcher", det är en film vars diskreta nyanser upptäcks bäst på egen hand. Handlingen går fram i en lugn takt. Scenerna får ta plats och sjunka in, ofta helt utan ord. Publiken tillåts känna in stämningen och se varningstecknen som går den naive Mark förbi. För varningsklockorna borde ringa från dag ett. Som tidigare thrillers har lärt oss: rika personer får alltid som de vill. En vuxen man som bor ihop med (och är rädd för) sin mamma ska man gärna undvika. En skådespelare i krokig lösnäsa spelar aldrig, aldrig en trevlig karaktär.

"Foxcatcher" är baserad på verkliga personer och händelser under 80- och 90-talet. För enkelhets skull har man komprimerat ner handlingen till en period av något år. Återigen är det bäst att inte veta för mycket om händelserna på förhand, så att filmen får ha maximal effekt. 

Efteråt läser jag gärna mer om bröderna Schultz och John DuPont, men mest i jakt på svaren som filmen inte ger. För några djupgående personanalyser handlar det inte om, tvärtom, karaktärerna är ganska platta. Förutom några få nyckelscener och repliker som säger bara så mycket (eller kanske allt) man behöver veta, finns många luckor att fylla i på egen hand. Ja, det här med att låta publiken gissa hur karaktärer känner eller varför de reagerar som de gör, det är ett märkligt men medvetet val som regissören Bennett Miller ("Moneyball") har gjort. Tyvärr ger det känslan av ett halvfärdigt manus där vi berövats på några av de starkaste scenerna.

Anledningen till att det ändå funkar så pass bra stavas skådespeleri i toppklass. I "Foxcatcher" kan man förresten inte tala om skådespeleri, här handlar det om gestaltning - med hela kroppen blir skådespelarna ett med sina karaktärer. Förutom deras otroliga insatser finns där också små men viktiga detaljer, sånt som många filmer glömmer bort, men som gör så stor skillnad. Från tunnare hår och lite annorlunda minspel på Mark Ruffalo, till Channing Tatums underbett och en annan hållning. 

Filmårets stora snackis borde bli Steve Carell som genomgår sin karriärs största förvandling. Han är närmast oigenkännlig som miljardären DuPont och har ersatt sina komiska sidor med psykopatdrag. Även om han också drog en del skratt under premiärvisningen i Cannes, var det mest av publikens chock och förvåning. Den där DuPont verkar ha varit en märklig, märklig typ.